Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppmuntra’

Ett inlägg om en bok.


 

Den umbärligaAlfa antikvariat i Stockholm kan en göra många fynd. Stället är hur stort som helst. När man kommer in i affären bara fortsätter den, liksom. Om nån vecka eller två ska jag dit igen och kolla läget. Den 8 augusti var jag där och fyndade Sigrid Combüchens bok Den umbärliga. Boken är inbunden och i fint skick, så priset var därför ganska högt jämförelsevis, 120 kronor. Naturligtvis är det billigt ändå!

Jag trodde att boken var skönlitterär, men se det var den inte! Därmed inte sagt att den inte var läsvärd ändå. Huvudperson är Ida Bäckmann, en kvinna i svensk tidig 1900-talslitteratur som jag inte blir riktigt klok på. Hon är kanske mest känd för att ha erbjudit Gustaf Fröding sin kärlek. När han möjligen var mottaglig för den satte hans familj och läkare stopp för den genom att belägga Ida Bäckmann med besöksförbud. Efter att Fröding hade dött 1911 träffade Ida Bäckmann Selma Lagerlöf. Denna uppmuntrade Ida Bäckmann att skriva en bok om sig och Fröding. Fast när boken blev en skandal och flopp var Selma Lagerlöf inte där för att försvara Ida Bäckmann.

Nån författarkarriär blev det inte för Ida Bäckmann. Däremot reste hon till spännande länder och skrev journalistiska reportage. Hon köpte så småningom ett litet lantbruk som hon drev tillsammans med en annan kvinna.

Sigrid Combüchens bok är ett försök att putsa upp Ida Bäckmanns rätt skamfilade rykte. Nog får i alla fall jag till viss del en ny bild av henne, men jag har ändå svårt att få kläm på Ida Bäckmann. Tyvärr hjälper den här boken inte mig fullt ut. Det var emellertid intressant att läsa om mina båda värmländska favoritförfattare och deras roll i Ida Bäckmanns liv. Boken gav mig åtminstone en delvis annan bild av dem i alla fall. Roligt var det också att se referenser till litteraturhistoriker som till exempel min gamle docent Germund Michanek. Han skrev om Gustaf Fröding och jag skrev om Gustaf Fröding i min C-uppsats – Germund Michanek var min handledare.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ensamt inlägg.


 

Annas brillor farmor pappa farfar

Annas gröna brillor ligger framför fotot på farmor, pappa och farfar på halvabordet i hallen. 

Nu är jag ensam igen! Tänk, det känns så otroligt tomt när Fästmön har åkt hem till sitt för att vara mamma på heltid i två veckor! Ingen som strör glasögon överallt, ligger i min soffa, äter upp mitt knäckebröd, ockuperar toa, snarkar bredvid, busar och flamsar, pussar mig… Men redan i morgon syns vi igen, för då åker jag till Himlen.

Hallstabletter

Hallstabletter är alltså tabletter från Halls…

För att trösta mig i kväll strosade jag lite på Kajs efterträdare för att shoppa lite medan Anna började storhandla inne på Tokerian. När jag var klar hade Anna hunnit till… typ frukten. (På Tokerian kommer först kött och grönsaker, sen ost och frukt. Inte så långt, alltså…) Inne på MM-affären förfasade jag mig över hur illa man stavar. Men Anna upplyste mig om att det faktiskt var en medveten felstavning. Fast ändå. Jag tycker att det är DUMT att uppmuntra felstavning. Nä, några såna hamnade inte i min plastpåse! Däremot lite annat och bättre..?

Kex, bok

Sött, salt och lektyr till tröst.

Det som följde med mig hem i påsen var två paket finger-kex från Cadbury’s, en burk danska salta karameller och lite hygienprylar. Till kvällen kan jag alltså tröstäta både sött och salt och ha sällskap av min bok på gång. Om här är lästyst, förstås. När jag klev in nyss, efter att ha skjutsat ut Anna till Himlen och tagit en snabbfika där, spelade nån i huset entonig musik IGEN. För att stå ut var jag tvungen att kontra med musikradio. Usch, jag som bara vill ha tyst!..

Ett halvt paket färsk, fylld pasta samt ostsås och ett glas rött blir min middag i afton. TV visar andra delen av Jonathan Creek framåt 22-tiden. Det tycker jag är en bra och lagom spännande deckarserie, så den ska jag försöka hålla mig vaken för att se.

Denna lediga dag har jag slappat mest, men också fått en del vettigt gjort. Installerat nytt virusskydd på en av mina datorer, till exempel, och telefonerat med en Kobra som tycks ha tappat stinget… Det är nog dags att somliga inser att de har mött sin Överkvinna…

Tycker du att kvällen är trist kan jag rekommendera Flator på SvT Flow. Då får man fnissa lite åt naiva tjejer, men också förundras över hur härligt förändrade tiderna är! Jag har sett alla sju avsnitten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)


Finns det nåt bättre
än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

Fyra dagar i april
En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.


Året är 1943 och det närmar sig påsk.
Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag är ju inte nåns mamma tur för alla barn! – men ibland känner jag att jag vill uppmuntra mig själv lite också denna dag. Inte bara köpa paket och grejor till andra. Så igår gjorde jag en liten djupsökning på internet och via förnämliga Bokbörsen beställde jag den här, den enda Maria Lang-deckaren som saknas i min samling…

Liten, men eftertraktad.


Ögonen är en tunn liten novellsamling
från 1964 och troligen inte en av Maria Langs bästa böcker. Men den är otroligt svår att få tag i. Förra året lyckades jag få ett exemplar i min ägo – bara för att skicka den vidare till vännen FEM. FEM fyllde nämligen 50 och vad var mest rätt att ge bort till en annan Lang-samlare om inte den eftertraktade Ögonen? Det var INTE LÄTT att skiljas från boken, kan jag meddela. Samtidigt uppfattade jag att FEM blev väldigt, väldigt glad för presenten!

Nu är emellertid ett exemplar till mig själv förhoppningsvis på väg… Den här boken ska jag avnjuta med andakt – för det är boken som gör min Maria Lang-samling komplett…

Read Full Post »

Att det är ensamt på toppen får man erfara då och då. Det finns inget så fult som avundsjuka och missunnsamma människor, tycker jag. Samtidigt är livet inte rättvist. Även om jag vet det med förnuftet vill känslorna gärna springa iväg.

Stanna kvar ensam på toppen eller flytta?


Idag på lunchen
träffade jag bästa B och ”Lisbeth” och vi pratade om det här med löner och vad man kan tänkas begära respektive få om man skulle erhålla en ny tjänst. ”Lisbeth” har en kompis som diskuterat frågan i samband med att h*n vill söka sig från Storstaden till jobb på hemmaplan. Och på nåt sätt räknar h*n då med att h*n får gå ner i lön. Frågan är om h*n tycker att det är OK.

För mig finns det flera delar som spelar roll när det gäller jobb.  Jag har klarat mig på mellan en tredjedel och 50 procent av vad jag har i lön idag under ungefär två och ett halvt år. Nej, det är skitsnack att man får 80 procent av sin lön med en inkomstförsäkring. Därför känner jag mig som en miljonär när jag får lön. Det är jag naturligtvis inte och jag har ingen särskilt hög lön – det är a-kassan som är jävligt låg.

Idag är det betydligt mer viktigt för mig att jag får ett bra bemötande på jobbet och att jag möts med respekt för min kompetens. Får jag dessutom, som idag och här, fria tyglar – inom en viss ram – att utföra mitt uppdrag, njuter jag verkligen och är otroligt produktiv. Kvantitet, men också kvalitet, vilket jag får höra. Jag får nämligen feed back här. Återkoppling. I den här miljön är man van att kritisera och man är duktig på det. Att nån bryr sig tillräckligt för att tycka nånting om det jag gör är helt fantastiskt för mig – och väldigt ovanligt. För om man jag aldrig för höra nånting om de arbetsuppgifter man jag utför, vare sig positiv kritik eller negativ, då tröttnar man jag och utför uppgifterna mekaniskt.

Jag lär mig saker varje dag. Jag lär mig ta kritik och jag lär mig ge. Jag ger kritik också, jag peppar och jag uppmuntrar och jag tycker till när nånting inte är så bra.

Så nä… jag flyttar nog inte på mig just nu. Men jag vill poängtera att jag inte på nåt sätt tar denna arbetsplats för given. I morgon kan nån rycka undan mattan för mig och hugga mig i ryggen. Det är jag fullt medveten om. Fast det är inte ensamt på den topp där jag har min arbetsplats, där är fullt av goda kollegor.

Read Full Post »

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.


Det intressanta med
just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »