Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hålla upp dörrar’

Äntligen! En näringsrik lunch idag! Jag hade dejt med den hjärtegoa L och denna agerade personlig assistent åt mig. Så fin som en ros i sin röda kappa kom hon och höll upp dörrar, bar matbricka och… bjöd på lunchen. Nej, det var jag som skulle bjuda, men försök argumentera med denna kvinna…

Till lördag har hon planerat nånting kulinariskt för mig och Fästmön. Vi ska åka hem till henne när Anna har slutat jobba och sen verkar det som om bilen ska lastas full av godsaker. Hon garanterade att vi INTE skulle vilja ha/orka med Tobleronen jag köpte i söndags

Den utpekade lär vi inte vilja ha eller orka med på lördag, enligt L.


Jag vet inte om jag tillförde
så mycket på lunchen. Det första jag gjorde var att kasta kokt ris över knäet. Eftersom Logen har mikroskopiska servetter hade jag inte ens lagt en som täckte en fyrkant på ena benet. Nåja, det var i alla fall ingen sås på just det ris jag spillde, så jeansen är obefläckade.

Dagen idag är mörk och trist. Igår kväll var jag så trött att jag gick och la mig mitt i CSI. Tittade på sovrums-TVn och då slocknar jag alltid efter högst fem minuter. Gissar att det lär bli samma idag. Jag var så trött att jag inte orkade strula ut på en krycka till soprummet med den snart överfulla tidningspåsen igår, så den står kvar som ett utropstecken innanför ytterdörren.

Högsta prio idag efter jobbet är att försöka handla lite på Tokerian. Jag får lämna kryckorna i bilen när jag går in och hänga på varuvagnen så där som mamma brukar göra. Hur jag ska ta mig in från garaget återstår att se. Kanske en krycka? GAH, jag hatar verkligen att ha detta funktionshinder, men det är nyttigt för mig att prova på. Det är först nu jag inser hur jobbigt det är för dem som ALLTID behöver gå med kryckor… Vi är här för att lära, eller hur var nu meningen med livet..?

Den enda dan jag jobbar för institution1 i veckan är tisdagar. Och den dan räcker inte till för det hästjobb jag har framför mig – att göra om alla forskningssidor. Först idag har jag fått namn på kontaktpersoner. En har jag pratat med sen tidigare så han är igång, men idag var det dags för nästa. Hans chef hade inte ens berättat för honom att han var utsedd till att göra detta… Nej, det känns inte riktigt bra. Jag skulle behöva sitta här mer rent fysiskt, så att jag kan gå med piskan  – eller riset, för den som föredrar det…

Igår blev jag erbjuden ett skrivjobb, men fick tacka nej till det eftersom jag inte har egen firma. Om jag hade haft ett fast jobb hade jag inte tvekat en sekund att registrera en firma, men som läget är det inte särskilt smart. Jag räknar allt mer med att bli arbetssökande igen efter årsskiftet och om man ska få a-kassa, det vet ju alla, får man ju inte jobba ens i egen regi. Detta trots att man är ärlig och anger exakt antal timmar och hur mycket man tjänar – så där så att a-kassan borde kunna dra av det från ersättningen. Nej, så funkar det inte i Sverige. Här ska man antingen jobba förfärligt mycket eller inte alls. Då först passar man in nån sorts mall. Oerhört tröttsamt för en som inget hellre vill än jobba. (Det finns de som till exempel är sjuka och inte kan jobba och så finns det de som inte vill jobba. Varför ska man envisas med att lägga ner tid och energi på att försöka hitta jobb åt dem när det kryllar av friska, fullt arbetsföra människor? Jag begriper det inte.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens filosofiska fundering gäller… bemötande. Bemötande är nåt som vi alla gör och som vi alla råkar ut för. Den här veckan har jag funderat lite extra på det. Skälet är att jag har haft massor att göra, känt mig stressad, men ändå har humöret varit på topp. Jag har verkligen försökt bemöta andra människor – kända som okända – på ett trevligt sätt.


Surkärring!..

                                                                                                                                                        Senast i morse bestämde jag mig för att hälsa på ALLA föräldrar och ALL personal jag mötte på fritids/skolan när jag lämnade Elias. Ett litet leende och ett ”Hej!”. Inte mer. Men det var fantastiskt att se hur alla trötta mammor och pappor och fröknar och övrig personal sprack upp i ansiktet! Av bara detta lilla… Fast det var EN person som jag INTE log åt eller hejade på – även en Toffla har sina gränser. Det är en sån där människa som jag inser ser ner på mig för att jag är den jag är. En sån som vänder sig bort i avsmak när h*n ser mig. Så det var inte svårt att låta bli. Jag tror för resten varken ett leende eller en hälsning skulle göra några under för inställningen där. (Dessutom har jag konstaterat att h*n kör som en biltjyv, bara det, alltså…)


Glad kärring!

                                                                                                                                                       Sen jag började blogga på en viss annan blogg lokalt har jag också noterat ett annat bemötande av andra gentemot mig själv. Det inte bara hålls upp dörrar, det kommer fina sms, mejl och telefonsamtal. Bara det att främlingar har börjat hälsa är… underligt. Och mitt uppe i allt sitter jag och rodnar… För när det kommer till kritan är det BASKE MIG svårare att ta emot positiv kritik än negativ! Jag – och säkert många med mig – är så himla VAN att bara få höra det negativa.

I ett liv före detta, på den tiden jag hade ett arbete, fick man så gott som alltid höra det negativa. Det var bara så. Man var slav och slavar ska inte uppmuntras på något som helst sätt. Min chef kunde sträcka sig till att säga

Jag tror på dig!

Ha! Min chef är nu nån annanstans och tror på andra/annat. Jag ger inte mycket, för övrigt, för den tron på mig. Den visade sig vara tämligen… ihålig, när det kom till kritan. Det kändes som om orden blev ett mantra chefen upprepade i stället för att ta tag i problemen på arbetsplatsen. Problemen som i allra högsta grad finns kvar. Alltså var det inte mitt fel! (Alltid något!)

Om jag fick önska skulle vilja att folk bemötte mig med respekt. Ett leende och ett ”Hej!” kostade inte heller på särskilt mycket kraft i morse, så det rekommenderar jag som en början. För det ligger en massa sanning i orden

Som man vill bli bemött, så bemöter man andra.

Kanske nåt för biltjyvar och chefer och andra som dissar/har dissat mig och alla goa människor som har rosat mig så att jag vet inte vart jag ska ta vägen!.. TACK till de senare! 😳

Read Full Post »