Födelsedagar, nattugglor och en långnäsa

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.

Den här födelsdagsnotisen är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.

PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Nä… om man skulle ta och flytta på sig eller Det är ensamt på toppen

Att det är ensamt på toppen får man erfara då och då. Det finns inget så fult som avundsjuka och missunnsamma människor, tycker jag. Samtidigt är livet inte rättvist. Även om jag vet det med förnuftet vill känslorna gärna springa iväg.

Stanna kvar ensam på toppen eller flytta?

Idag på lunchen träffade jag bästa B och ”Lisbeth” och vi pratade om det här med löner och vad man kan tänkas begära respektive få om man skulle erhålla en ny tjänst. ”Lisbeth” har en kompis som diskuterat frågan i samband med att h*n vill söka sig från Storstaden till jobb på hemmaplan. Och på nåt sätt räknar h*n då med att h*n får gå ner i lön. Frågan är om h*n tycker att det är OK.

För mig finns det flera delar som spelar roll när det gäller jobb.  Jag har klarat mig på mellan en tredjedel och 50 procent av vad jag har i lön idag under ungefär två och ett halvt år. Nej, det är skitsnack att man får 80 procent av sin lön med en inkomstförsäkring. Därför känner jag mig som en miljonär när jag får lön. Det är jag naturligtvis inte och jag har ingen särskilt hög lön – det är a-kassan som är jävligt låg.

Idag är det betydligt mer viktigt för mig att jag får ett bra bemötande på jobbet och att jag möts med respekt för min kompetens. Får jag dessutom, som idag och här, fria tyglar – inom en viss ram – att utföra mitt uppdrag, njuter jag verkligen och är otroligt produktiv. Kvantitet, men också kvalitet, vilket jag får höra. Jag får nämligen feed back här. Återkoppling. I den här miljön är man van att kritisera och man är duktig på det. Att nån bryr sig tillräckligt för att tycka nånting om det jag gör är helt fantastiskt för mig – och väldigt ovanligt. För om man jag aldrig för höra nånting om de arbetsuppgifter man jag utför, vare sig positiv kritik eller negativ, då tröttnar man jag och utför uppgifterna mekaniskt.

Jag lär mig saker varje dag. Jag lär mig ta kritik och jag lär mig ge. Jag ger kritik också, jag peppar och jag uppmuntrar och jag tycker till när nånting inte är så bra.

Så nä… jag flyttar nog inte på mig just nu. Men jag vill poängtera att jag inte på nåt sätt tar denna arbetsplats för given. I morgon kan nån rycka undan mattan för mig och hugga mig i ryggen. Det är jag fullt medveten om. Fast det är inte ensamt på den topp där jag har min arbetsplats, där är fullt av goda kollegor.

Read Full Post »