Nä… om man skulle ta och flytta på sig eller Det är ensamt på toppen

Att det är ensamt på toppen får man erfara då och då. Det finns inget så fult som avundsjuka och missunnsamma människor, tycker jag. Samtidigt är livet inte rättvist. Även om jag vet det med förnuftet vill känslorna gärna springa iväg.

Stanna kvar ensam på toppen eller flytta?

Idag på lunchen träffade jag bästa B och ”Lisbeth” och vi pratade om det här med löner och vad man kan tänkas begära respektive få om man skulle erhålla en ny tjänst. ”Lisbeth” har en kompis som diskuterat frågan i samband med att h*n vill söka sig från Storstaden till jobb på hemmaplan. Och på nåt sätt räknar h*n då med att h*n får gå ner i lön. Frågan är om h*n tycker att det är OK.

För mig finns det flera delar som spelar roll när det gäller jobb.  Jag har klarat mig på mellan en tredjedel och 50 procent av vad jag har i lön idag under ungefär två och ett halvt år. Nej, det är skitsnack att man får 80 procent av sin lön med en inkomstförsäkring. Därför känner jag mig som en miljonär när jag får lön. Det är jag naturligtvis inte och jag har ingen särskilt hög lön – det är a-kassan som är jävligt låg.

Idag är det betydligt mer viktigt för mig att jag får ett bra bemötande på jobbet och att jag möts med respekt för min kompetens. Får jag dessutom, som idag och här, fria tyglar – inom en viss ram – att utföra mitt uppdrag, njuter jag verkligen och är otroligt produktiv. Kvantitet, men också kvalitet, vilket jag får höra. Jag får nämligen feed back här. Återkoppling. I den här miljön är man van att kritisera och man är duktig på det. Att nån bryr sig tillräckligt för att tycka nånting om det jag gör är helt fantastiskt för mig – och väldigt ovanligt. För om man jag aldrig för höra nånting om de arbetsuppgifter man jag utför, vare sig positiv kritik eller negativ, då tröttnar man jag och utför uppgifterna mekaniskt.

Jag lär mig saker varje dag. Jag lär mig ta kritik och jag lär mig ge. Jag ger kritik också, jag peppar och jag uppmuntrar och jag tycker till när nånting inte är så bra.

Så nä… jag flyttar nog inte på mig just nu. Men jag vill poängtera att jag inte på nåt sätt tar denna arbetsplats för given. I morgon kan nån rycka undan mattan för mig och hugga mig i ryggen. Det är jag fullt medveten om. Fast det är inte ensamt på den topp där jag har min arbetsplats, där är fullt av goda kollegor.

Read Full Post »

Überpigga radioröster, tid och minne

Usch vilken trist dag att vakna upp till! Regnet har smattrat på taket från tidiga morgon. Jag vaknade av det ett par gånger. Ljudet inspirerade min blåsa, men jag lyckades hålla ut till halvsex-tiden, tror jag. Slumrade sen till igen för att hoppa högt en timma senare när klockradion brakade loss med nån hurtfrisk reklam. Såg att Fästmön hoppade högt i sin säng, men jag hoppas att hon kunde somna om igen. Varför måste vissa radioröster vara så überpigga på morgonen? Kanske för att tanken är att folk ska vakna – och hålla sig vakna så de kan lyssna på radio..?

En del radioröster är überpigga på morgonen.

                                                                                                                                                                                                                                                    Jag tyckte att jag hade så gott om tid i morse, men en timma gick snabbt. Jag hann inte skriva nån lapp till Anna och det irriterar mig. Hon är fortfarande Det Viktigaste i mitt liv – och så har jag inte tid… Jag hade lovat mig själv att aldrig säga just de orden:

Jag har inte tid!

Men nu har jag gjort det. Jag har snabbt insett att tiden har krympt rejält sen jag började ”jobba”. Samtidigt känner jag hur stimulerande det jag gör är. Jag tycker också att mitt minne har blivit bättre. Det misstänker jag hänger ihop med stimulansen. Trots det är det fortfarande stopp ibland. I morse kunde jag inte komma på vilken pressmeddelandeförmedlare vi har, till exempel… Men som kom det – och jag kom dessutom ihåg både användarnamn och lösenord när jag skulle logga in! Minnet är en konstig funkti0n… Jag knaprar mina piller och känner mig piggare, det är bara detta med minnet som fortfarande oroar lite. Därför gläds jag när jag noterar att det förbättras med intellektuell stimulans – även om det kommer vissa bakslag.

Idag jobbar jag med mina forskartexter och översättningar av dessa. Det är manusstopp idag och jag har hittills fått svar från 50 procent. Calle säger att det är mycket bra… Vidare ska vi jobba med ett nyhetsbrev, dock inte det elektroniska som vi hade hoppats på. Mallen för detta är nämligen fortfarande inte färdig. Det verkar ta tid att få fram detta enkla och jag förstår inte riktigt varför. Men min roll är inte att fråga, bara att utföra. Och det gör jag fortfarande med glädje!

Read Full Post »