Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘avundsjuka’

Ett skrytigt inlägg eller bara ett som redovisar fakta.


 

Bloggportalen privata bloggar i Uppsala

Jag slutade på en åttondeplats bland de privata bloggarna i Uppsala på Bloggportalen.

En del är så känsliga för när andra människor berättar vad de har åstadkommit. De säger att en skryter. Noterar jag en gnutta avundsjuka, kanske? Jag brukar själv inte tala om hur bra jag är eller visa upp det. Nu ska jag göra ett undantag. Men undantaget handlar egentligen inte om hur bra jag är utan mest om hur bra andra är.

Vad jag förstår stängde Bloggportalen i fredags. Det har varit en samlingsplats för många svenska bloggar. För min del har den gett en signal om hur jag uppfattas i bloggvärlden. Jag slutade på en åttondeplats på listan över mest besökta privata bloggar i Uppsala. Innan Bloggportalen stängde var 1 502 bloggar registrerade i Uppsala. Hur många av dem som var privata och inte professionella vet jag inte. Men att sluta bland topp tio tyckte jag var roligt. Tack till alla besökare, för det är er förtjänst!

 

 

 

 

 

Jag recenserar böcker här ibland, som du kanske har noterat. Det var extra roligt att bli nämnd av Marielunds vänner för min recension av boken Marielund – en sommardröm från i somras. Fast att jag är en av Sveriges större bloggare är nog att ta i… Boken, däremot, är både underbart vacker och lärorik för en inflyttad Uppsalabo.

En av Sveriges större bloggare

Marielunds vänner kallar mig ”En av Sveriges större bloggare”…

 


En annan bok jag har recenserat 
både här på bloggen och hos UppsalaNyheter är Vredens dag av Magnus Alkarp. Det är en bok i en helt annan genre än den om sommaridyllen Marielund. Likväl är det spännande läsning – det är ju en thriller med historiska inslag. Kul att min recension nämns under pressröster på förlaget Historiska Medias sidas om boken!

Citerad om Magnus bok

Jag är citerad hos Historiska Media för min recension i UppsalaNyheter.


Så. Färdigskrutet. 
Fast… böckerna tycker jag att du ska läsa. Det är verkligen författarna och fotograferna bakom dem som är berömvärda, inte recensenten Tofflan.

Som bonus fick jag igår en bok av min vän F. Men det är en bok som jag inte ska recensera, bara läsa och njuta av. För den handlar om Den Bästa Arbetsplatsen.

SLU tre decennier

En bok om Den Bästa Arbetsplatsen fick jag i kväll av min vän Farid.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett tu-kvinna-hand-inlägg.


 

En man som heter OveGårdagen började som en helt vanlig tisdag, det vill säga inte nån favoritdag för min del. Men just som jag var ute en tur för att handla mat fick jag ett sms som gladde mig mycket. I slutet av förra året gav jag bort en bok i present till en kär gammal vän. Nu hade hon börjat läsa den – och både grät och skrattade under läsningen. DET är en riktigt bra bok, eller hur?! Vilken bok det handlar om? En man som heter Ove.

Jag hade flera ärenden inne i stan igår. Tog därför bussen in. Det gick bra, inte många passagerare ombord och bara en person som envisades med att skrika i sin mobiltelefon. H*n fick tre samtal under den tio minuter långa resan. Jag fick inget.

Mitt första ärende var att få håret trimmat. (Selfie kommer i lösenskyddat inlägg under eftermiddagen – jag är för ful för att visas upp offentligt.) M fick också glo lite i min rygga och hittade en bok som passade. Resten lämnade jag in hos Myrorna på Kungsängsgatan. Men däremellan stämde jag träff med Fästmön. Det gick inte så bra att ses utanför Åhléns, för Åhléns är sig inte likt numera. Vi möttes därför i en busskur på Stora torget. En kopp kaffe behövde arbeterskan (<== Anna) och jag (<== bokbäraren), så vi skuttade uppför trapporna till min vän greken på Kafferummet Storken. Där noterade jag till min förtjusning (?) att vi satt i likadana stolar som jag har en av, fast i annan färg, hemma!

Anna och jag behövde ha en stund utanför hemmet med bara oss själva. Och inte ens på Myrorna träffade vi nån vi kände. Vi såg bara ett och annat hiskeligt troll. Detta ville Myrorna ha 35 kronor för. Det fick stå kvar.

Troll 35 kr Myrorna

Det hiskeliga trollet för 35 kronor fick stå kvar på Myrorna.

 

Night work 20 kr Myrorna

Fynd!!!

Trots att jag har köpstopp på böcker kunde jag inte stå emot frestelsen. Men alltså, jag gjorde ett riktigt fynd och hittade Laurie R Kings bok Night work för bara 20 kronor. Jämför det med Bokus som vill ha 87 spänn för boken! Då gjorde jag ett fynd, ingen tvekan. Sen tror jag att det blir kanon att läsa en skönlitterär bok på engelska igen, det var ett tag sen.

På väg mot ett ärende som Anna hade stannade vi till på Cervera. Märkligt nog mötte vi en av före detta kollegorna som jag spände ögonen i i lördags utanför affären. Igår fnös jag bara, knyckte på nacken och svepte in i affären. Till skillnad från vissa andra vet jag när jag inte är önskvärd. Men självklart gjorde det ont inuti. Självklart! Tur att jag fick annat att tänka på inne i affären. Jisses, vem betalar till exempel 1 500 spänn för en stekpanna? Eller ens 169 spänn för en minimal Hello Kitty-dito? Falska kakor, häftiga prylar med ögonfransar och att orange rules såg vi också. Det förbättrade min attityd något.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna utförde ett ärende och även hon gjorde ett riktigt fynd. Jag är glad för hennes skull, för det var ett välbehövligt inköp som hon får berätta om själv om hon vill. Även jag skulle behöva fynda inom samma område, för jag hasar fram som en trashank numera. Men det skiter jag i – det var länge sen jag trodde att livet var en bal på slottet.

Under Annas andra ärende träffade jag en gammal flamsmaja från förr i tiden. Det är synd att vi har tappat kontakten, tycker jag numera. Ibland, i alla fall. Men var sak – och person! – har väl sin tid.

Vi gick till Soul Food där jag dränkte mina sorger i en öl och åt ett gudomligt gott och välgrillat kycklingspett. Sen pratade vi lite heart to heart om då och nu, om drömmar, förhoppningar och om annat som har gått i kras. Då är det gott att känna att kärleken inte går sönder utan står pall och finns kvar – trots att många har gjort sitt bästa för att sabba. Avundsjuka, kanske?

Heart

Heart to heart…


När vi kom ut hade solen gått ner. 
Marshimlen var full av små moln och gatlyktorna lyste. Bussen körde inte förbi oss vid hållplatsen utan vi åkte med till en författargata och fick sen en skön lite promenad hem. Kvällen avslutades med Veckans brott, läsning och selfieflams där vi inte behövde göra så mycket för att se ut som jag vet inte vad. Dessa bilder är dock strikt konfidentiella, så du får se på gårdagskvällens himmel i stället.

Marshimmel och gatlykta

Marshimmel och gatlykta.


Och du… Glöm inte bort att det är När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT 2!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett månsigt inlägg.


 

Knappt har Melodifestivalen 2015 gjort sitt förrän röster höjs att vinnarlåten är snodd – eller delar av den. Ja ja, schlagern ska alltid orsaka rubriker, det ligger liksom i dess natur. Samtidigt tycks det ligga en hel del avundsjuka och missunnsamhet i somligas natur.

Först var det nån som ansåg att Heroes

 

är alltför lik David Guettas Lovers on the sun

 

Idag läser jag i DN att man undrar om han inte har snott ”tomten” också. Måns har tidigare förklarat på SvT:s webbplats vad låten och MP, gubben med strut, handlar om. Strutmannen, i DN kallad Tomten (av mig kallad Stjärngossen) är en bild av Måns själv som barn. Koreografen till Måns musikvideo (säger man så fortfarande?), Benke Rydman, säger i Aftonbladet att han har sett en video, The Alchemy of Light,  av performanceartisten A Dandy Punk och blivit inspirerad…


Jag tycker… 
att det är helt OK att bli inspirerad av andra upphovsmäns verk. Men det är självklart inte OK att norpa dem rakt av. När det gäller Heroes tycker jag att det är ganska tydligt varifrån inspirationen kommer, men det är inte norpat.

Vad tycker du??? Titta på filmerna ovan, bedöm själv – norpat eller inte? – och skriv en liten kludd i kommentarsrutan om du känner för det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Stalkning är ett synnerligen aktuellt ämne. Därför var det med viss förväntan jag hällde ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Stalker på Kanal 5. Men frågan är om jag ska se de kommande 21 avsnitten…

Stalker
Inledningsvis får vi en liten lektion om vad stalkning är. Det är en sorts fixering som beror på till exempel avundsjuka eller hämnd eller till och med beundran. En stalker kan vara allt från ett ex till en total främling. Sociala medier har definitivt ökat antalet fall – i USA tredubbelt.

Kvällens avsnitt handlar om två typer av stalker. Den ena är av typisk sexuell sort. En kvinna bränns levande i sin bil. När ytterligare en kvinna råkar illa ut kopplas teamet runt Beth Davies in – med nykomlingen polisen Jack Larsen (som har en viss dold agenda, anar man snart). Det andra fallet handlar om en kille som stalkar en kille. Där belyser programmet bra svårigheten för polisen att ingripa eftersom inget direkt hot framförs.

Jag tycker att fallen som tas upp är bra och spännande för att de känns realistiska. Det jag däremot inte gillar är den där humorn som jag tycker förstör The Mentalist, en serie som hade kunnat vara riktigt bra. Detta drar ner omdömet, som trots allt blir över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


PS
Jag tackar för tipsen med genomskinligt duschdraperi (som ingen kan gömma sig bakom) och en låg säng (som ingen kan gömma sig under)!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!


Det var inte läge för nån av oss
att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Att det är ensamt på toppen får man erfara då och då. Det finns inget så fult som avundsjuka och missunnsamma människor, tycker jag. Samtidigt är livet inte rättvist. Även om jag vet det med förnuftet vill känslorna gärna springa iväg.

Stanna kvar ensam på toppen eller flytta?


Idag på lunchen
träffade jag bästa B och ”Lisbeth” och vi pratade om det här med löner och vad man kan tänkas begära respektive få om man skulle erhålla en ny tjänst. ”Lisbeth” har en kompis som diskuterat frågan i samband med att h*n vill söka sig från Storstaden till jobb på hemmaplan. Och på nåt sätt räknar h*n då med att h*n får gå ner i lön. Frågan är om h*n tycker att det är OK.

För mig finns det flera delar som spelar roll när det gäller jobb.  Jag har klarat mig på mellan en tredjedel och 50 procent av vad jag har i lön idag under ungefär två och ett halvt år. Nej, det är skitsnack att man får 80 procent av sin lön med en inkomstförsäkring. Därför känner jag mig som en miljonär när jag får lön. Det är jag naturligtvis inte och jag har ingen särskilt hög lön – det är a-kassan som är jävligt låg.

Idag är det betydligt mer viktigt för mig att jag får ett bra bemötande på jobbet och att jag möts med respekt för min kompetens. Får jag dessutom, som idag och här, fria tyglar – inom en viss ram – att utföra mitt uppdrag, njuter jag verkligen och är otroligt produktiv. Kvantitet, men också kvalitet, vilket jag får höra. Jag får nämligen feed back här. Återkoppling. I den här miljön är man van att kritisera och man är duktig på det. Att nån bryr sig tillräckligt för att tycka nånting om det jag gör är helt fantastiskt för mig – och väldigt ovanligt. För om man jag aldrig för höra nånting om de arbetsuppgifter man jag utför, vare sig positiv kritik eller negativ, då tröttnar man jag och utför uppgifterna mekaniskt.

Jag lär mig saker varje dag. Jag lär mig ta kritik och jag lär mig ge. Jag ger kritik också, jag peppar och jag uppmuntrar och jag tycker till när nånting inte är så bra.

Så nä… jag flyttar nog inte på mig just nu. Men jag vill poängtera att jag inte på nåt sätt tar denna arbetsplats för given. I morgon kan nån rycka undan mattan för mig och hugga mig i ryggen. Det är jag fullt medveten om. Fast det är inte ensamt på den topp där jag har min arbetsplats, där är fullt av goda kollegor.

Read Full Post »

Jag är hemma och har plockat undan inför stamspolningen i morgon. Torkat ur, dammsugit, flyttat på prylar. Nöjd! Nu väntar strykning. Men först måste jag skriva av mig några saker som har legat inuti och gnavt några dar.

Det finns människor – flera stycken och jag tänker inte namnge dem alla, för det verkar vara ganska många! – som lägger stor skillnad vid orden

avundsjuk och missunnsam

Det gör inte jag. Och nu vill jag med en gång säga att andra får tycka vad de vill, men jag tycker att båda orden är negativa. Jag kan förstå att man är bitter. Jag kan också förstå att man känner känslor av avund och missunnsamhet. Det gör jag själv ibland. Men jag tycker att skillnaden mellan ordens betydelse inte är särskilt stor. När jag var/är utan jobb, till exempel, är jag jätteavundsjuk på folk som har jobb. Jag anser mig själv missunnsam när jag tycker att folk som gnäller på sina arbeten är just gnälliga och att de ska vara jävligt glada att de överhuvud taget har jobb. 

För mig är orden lika negativa. OK, missunnsam är aningen mer negativt. Så varför inte försöka tänka i positiva termer i stället. Om du inte har en kärlek kanske du i stället har en massa vänner, till exempel? Eller om det finns en kärlek i ditt liv, men få vänner – var glad åt såväl kärleken som de få vännerna. Vänner och kärlek kan ingen annan

skaffa 

åt dig. Det är helt upp till dig.

Vänskap kan ingen annan ordna åt dig.


Jag själv förlorade många så kallade vänner
för tre år sen. Först var det många nyfikna (skadeglada?) vänner som hörde av sig. Några vänner hörde inte ens av sig utan snackade bakom ryggen. Och blev till sin stora genans outade på den här bloggen. (Tänk att trots alias så såg de vilka de var – och blev arga. Dåliga samveten, eller?). Sen fanns det vänner som bytte trottoar när vi möttes på stan.

Under de här tre åren har jag också funnit många nya vänner. En del har redan kommit och gått, medan andra har stannat kvar därför att vi betyder nånting för varandra och därför att vi antagligen kan ge varandra nånting – inte saker, alltså, utan i vänskapsväg.

Att vara en vän är ett sätt att få vänner.


Det blir svårare att knyta vänskapsband
ju äldre man blir. Om man dessutom inte ingår i nåt socialt sammanhang är enda chanserna att träffa presumtiva vänner att ge sig ut i vimlet. Har man då vissa sociala fobier är det inte särskilt lätt. Men det går. Och vi vet alla att

träning ger färdighet

Social förmåga går att träna. Det är heller inte kört att träffa nya vänner trots att man är arbetslös eller börjar bli rätt gammal. Men det är svårare än när man  är yngre, helt klart.

Vänner som jag numera genast s0rterar bort  är såna som

  1. inte hälsar
  2. inte svarar på sms när man försöker bryta deras ensamhet
  3. inte svarar på mejl när man frågar om man förargat dem
  4. inte ringer tillbaka när de har lovat

För de vänner jag vill ska finnas i mitt liv nu är ärliga vänner. Och gillar man inte varandra eller det man står för ska man säga det rakt ut till den det berör. Inte till andra. Och nej, jag svarar inte på sms och mejl som innehåller skitsnack om andra. Grow up!

Och det här inlägget hade jag inte alls tid att skriva, men detta är nånting som har gnavt inuti mig sen förra veckan. I eftermiddag kom jag till insikt att jag faktiskt inte kan göra mer för att rädda vissa vänskaper. Det är kört.

Read Full Post »

Older Posts »