Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘löften’

Ett inlägg för dig som inte finns på Twitter.


OK, livet är tufft i olika grader
och på olika sätt. Det är verkligen inte statiskt, hur som. Men nu måste jag ändra mig! I natt lovade jag två saker.

För det första att inte vara så sur…

Citroner.

Citroner är sura.


För det andra är livet inte antingen svart eller vitt,
så jag kan inte tänka svart eller vitt utan nyanser.

Citroner sv v

Nä, livet är inte svart eller vitt. Det finns nyanser även i dessa färger.


Det är så enkelt att skriva ner det.
Det lät enkelt redan igår kväll när jag twittrade det. Men när jag läser det känns det… svårare.


Livet är kort.

Read Full Post »

På nyårsafton brukar en del lämna vissa löften som har med kost, diet och viktnedgång att göra. Därför undrade Tofflan om du bantar eller följer nån diet just nu.

Så här fördelade sig de 30 inkomna svaren:

50 procent (15 personer) svarade: Nej, inte alls. 

23,33 procent (sju personer) svarade: Nja, lite av och till. Jag fuskar rätt bra…

20 procent (sex personer) svarade: Jaa. Jag måste hålla igen. 

3,33 procent (en person) svarade: Ja – av hälsoskäl. 

3,33 procent (en person) svarade: Alltså jag är underviktig och måste äta upp mig.

Agneta kommenterade:

Visserligen läste jag att överviktiga lever längre (fan tro’t!), men nu är det dags att dra i handbromsen…jag ska åtminstone låta bli att äta godis/glass på vardagarna! Och så röra på mig lite mer!

Tofflan kommenterade:

Agneta: Det låter som en sund inställning, tycker jag! Alltså att låta bli godis och glass på vardagarna och att röra på sig lite mer. Man ska inte överdriva åt nåt håll, tycker jag!

Gunilla kommenterade:

OJ, jag kommenterade nog på fel ställe….

Tofflan kommenterade:

Gunilla: Ja, frågorna vill jag hellre ha kommentarer på inne i omröstningarna, inte till galet inlägg! Kopiera din text och lägg in på nytt fast här, så stryker jag din kommentar!

elisabeth kommenterade:

Jag använder regeln, jag kan äta allt, men inte alltid. Det lärde jag mig av Viktväktarna för så där 20 år sedan, och det funkar än.
Dessutom motionerar jag en del, för att jag mår bra av det och för framtiden (förebygga benskörhet och annat elände).

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag unnar mig det goda inom mat. Jag äter däremot väldigt sällan godis. Anledningen är att jag vet hur lätt det är att falla in i ett socker behov. Jag tar gärna en god choklad bit till kaffet ibland, men det händer väldigt sällan.


Stort TACK till alla
som svarade och som kommenterade!!! Jag hoppas förstås att du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det tisdag och jag hoppas att S har fixat min dator på institution 1. Det är nämligen där jag ska jobba, även rent fysiskt, på tisdagar. Tillbaka till mitt ”gamla” kontor, det som ligger högt uppe bland molnen och som är luftigt och stort. Jag trivs bra en trappa ner, men kontoret där är litet och trångt och utsikten är inte mycket att hurra för – korridoren mitt emot i denna del av byggnaden som är U-formad.

Jag slängde en blick på gamla mobilen igår och noterade, till min förtjusning, att en nitisk säljare i Göteborg verkligen vill sälja en pensionsförsäkring till mig. Så himla synd att jag inte svarar. Pensionsförsäkring känns i skrivande stund som ett hån. Insåg också att jag inte har meddelat sjukhuset mitt nya mobilnummer. DET är lite värre, för jag vet inte vem jag ska ringa. Men min adress och mitt hemtelefonnummer har de ju. Vissa samtal kan ju vara bättre att ta emot i hemmets lugna vrå…

Lite roligare var ett mejl som jag fick igår angående ett bokprojekt jag har gett mig in på. Jag är både nyfiken och förväntansfull! Mer om detta lär komma på en blogg nära dig!

Det blir fortsatt jobb med institution 1:s forskningssidor idag, uppblandat med lite möten och annat. Några kontaktpersoner har jag inte fått än, så jag gissar att jag måste tjata om det. Sånt där tycker jag är lite jobbigt, men samtidigt inser jag att chefer inte kan hålla allt i sina huvuden – ty där är ju, liksom för oss vanliga dödliga, vissa utrymmesbegränsningar. Tråkigast känns den uteblivna återkopplingen (feedback på svenska) på det material jag skickade till prefekten på institution 2 efter vårt lönesamtal. Varför stressade jag, liksom? Det är för övrigt frustrerande att inget händer på ett mer långsiktigt plan. Jag börjar tröttna lite och tappa sugen på löften som bara ger korta, tillfälliga lösningar.

Nej, nåt vidare humör är jag visst inte på idag. Ursäkta, det blir bättre när jag kommer igång och jobbar! Ryggen har bråkat med mig i natt – jag for upp som en raket mitt i natten av att det kändes som om jag fick ett spjut i ryggslutet. Det fick jag inte, men jag hade antagligen vridit mig i ett läge som ryggen inte estimerade. Därför är ryggeländet idag tillbaka till ruta ett. Hälen är också ond idag, det gör ont genom vaden upp i baklåret. Gissar att det helt enkelt är rejält inflammerat. Kanske inte så konstigt att jag är lite grinig då…

Inte ens Dagens Språkliga Groda i lokalblaskan fick mig att skratta nåt nämnvärt. Bara att skaka på huvudet och smacka med tungan i gommen åt detta fel som så många gör: båda TRE. När man använder uttrycket

både

handlar det max om två. Men lokalblaskan, som så många andra, utökar både till tre.

Både tre partier…


Nu knackade bästa J på
och förärade mig en chokladbit! Tänk, J måste ha sett att jag såg grinig ut! Vilka snälla människor jag har runt omkring mig – på alla plan – privat, på jobbet och i bloggvärlden. Jag skrattar fortfarande åt gårdagens ömtåliga post… Kanske skulle ha tagit med den hit idag och skojat lite – med mig själv…

Mugg från ett av bonusbarnen som tycks ha ENORM humor, chokladen från J.


Nej, dags att sätta fart
på den gamla kroppen och göra skäl för månadspengen! Jag ska flytta mina

näbbiga armbågar

- ett uttryck som Fästmön hasplade ur sig när vi låg i sängen härom kvällen och resten av min lekamen ett trappa upp. Var hänger du idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.


Den här födelsdagsnotisen
är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

  1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
  2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
  3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
  4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.


PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Äntligen är det lite mildare väder! I morse var det bara ungefär tre minusgrader. Fast å andra sidan snöar det. Inte så mycket, men några små flingor har singlat genom luften och det har nog snöat mer i natt. Den här vintern har verkligen varit konstig! Först var den bara mörk och snöfri och full av oro, för min del. Nyårsafton slog till och blev skitkall. Sen blev det varmare ett tag igen innan vintern kom på riktigt. Varje morgon ser jag nu hur det ljusnar allt mer. Vågar jag tro på en ljus framtid?


Ett vinterdopp kanske?


Nää, nån vintermäniska är jag inte!
Men jag förvånas över – ta i trä! – att jag inte har blivit sjuk den här säsongen. Inte nånting, nästan, förutom magsjukan som den lilla överdoseringen av C-vitamin brus. Då trodde jag ju att jag skulle bli förkyld – men inte! Den enda riktiga krämpa jag har haft i vinter är självsprickor vid tummarna. De vill inte riktigt läka på grund av kylan och ändå smörjer jag händer och fingrar noga och flera gånger varje dag.

Så här ond såg högertummen ut för ett par veckor sen.


Idag är det
Alla Hjärtans Dag och jag tänker mig ut till min Fästmö i kväll. Var och en får tycka vad den vill om den här dan, men jag råkar älska nån och vill uppmärksamma det lite extra just idag. Helst av allt hade jag bjudit ut min kära, men det får bli vid ett annat tillfälle, jag tror inte att ”barnen” skulle uppskatta att gå på romantisk middag med oss. I stället tänker jag åka ut och dela ut några pussar och vara med familjen ett par timmar innan jag måste hem och sova.

Den Mest Älskade. Bilden är från i somras. 


Anledningen till att jag måste hem och sova i tid
är att jag ska ha avstämningsmöte med prefekten i morgon förmiddag. Det var han som anställde mig och nu vill han veta hur långt jag har kommit. Jag är nervös, men laddad och nöjd med det jag har åstadkommit hittills, på knappa två veckor. Idag blir det till exempel en intervju innan vi har institutionsinformation då bland annat jag ska presentera mig. I eftermiddag får jag besök av en Mats som vill prata elektroniska informationstavlor med mig. Det är så roligt och det känns fortfarande ovant och stort att nån efterfrågar mina tjänster och mina kunskaper. Det var inte så väldigt länge sen jag var en utstött, bortstött och tärande – i mina egna ögon. Tro inte för en sekund att jag har glömt det! Tro inte att jag inte vet vad du som inte har jobb går igenom – jag har varit i alla känsomässiga faser: hopp, förtvivlan, apati, suicidalfunderingar, nytt hopp, jävlar anamma, förtvivlan igen…

I helgen frågade Anna mig vad jag vill gör på min födelsedag. Ja, det råkar ju vara så att jag fyller halvsekel i vår. Jag skulle så gärna vilja ordna en fest för alla som har funnits här för mig på olika sätt under de här senaste tre åren, men tyvärr tillåter inte ekonomin det. Och faktum är att min framtid inte på nåt sätt är ”säkrad”. Jag står utan försörjning igen den 1 maj. Mamma tycker att jag ska fira högtidsdan i Metropolen Byhålan, men det tycker inte jag. Troligtvis försöker jag ordna så att Anna och jag kan åka bort några dar inom Sveriges gränser och njuta av varandra och kansek nån hotellfrukost, eller så. Vi får se.

Sist, men definitivt inte minst…

Ett stort GRATTIS till min vän Bibbi som fyller år idag!

Jag har inte glömt bort dig och jag har inte glömt bort mina löften om att försöka få till samarbete. Jag jobbar på det!!!

Nu blev du allt förvånad, Bibbi! 

Read Full Post »

Det kändes som om jag hade så mycket kväll i kväll. Först. Men sen svischade timmarna förbi och nu är det snart läggdags. Jag har pratat i telefonen tre gånger – först ringde jag mamma, sen en kär vän och sist, men inte minst ringde Fästmön.

Mamma har nu börjat backa om julen, gissar att jag inte lät tillräckligt entusiastisk i lördags. Men det är ju bara så att jag inte vet mitt läge och jag har svårt att planera nånting för framtiden då. Än så länge är löften bara ord i luften – inte på nåt papper. Och då blir det… knepigt.

Min kära vän och jag avhandlade sju sorger, åtta bedrövelser och en miljon glädjeämnen. För just idag är jag väldigt glad för min väns skull och önskar en massa lycka till. Bland våra gemensamma glädjeämnen finns de partners vi har – vi är så lyckligt lottade att det finns lugna och kloka personer vid vår sida. Inte såna som vi, som är hetsiga och snabba att måla allt och alla i tjockis-svart… Jag känner mig ibland som skalet på en kastanj, taggig som f*n.


Självporträtt?

                                                                                                                                                               Idag har jag målat lite för mycket i svart, liksom en och annan människa. Framför allt en människa som har gjort mig mycket illa – trots att vi aldrig, mig veterligen, har träffats. Det komplicerar saker och ting. Och än mer komplicerande är det att det vi kallar Världen är nånting så litet. Jag önskar att jag kunde se över och bortom alla onda ord. Låta dem rinna av mig. Men jag är inte alls bra på det. Jag till och med förutsätter att de flesta vill mig illa. Som balans och motvikt rycker då allt som oftast Anna in. Kloka, coola Anna som säger saker som

Det är väl skit samma vad h*n tycker, det är väl viktigare vad jag tycker?

Snacka om att slå huvet på spiken!..

Men jag har också gjort en ny bekantskap i Peter (som egentligen heter nånting annat). Jag känner mig modig som vågar, modig som ändå litar på mitt omdöme. Samtidigt är det väl så att den som ger också får. Noterbart är, för övrigt, att jag mer och mer väljer manliga bekantskaper. Kvinnor blir ibland alldeles för hönsiga för mig, jag orkar inte med dem. Med hönsig menar jag här mest skvallriga och intrigerande kärringar.

Min kollega Lisbeth (som ju också heter nånting annat) är ju kvinna,  men inte alls av den hönsiga sorten utan en av de roligaste  jag träffat på länge! Hon har en sån där torr humor som tilltalar mig, hon har ett sätt att säga de roliga orden som om hon vore ett våp – och sen är hon så jäkla smart! Nota bene, vi har också haft många seriösa diskussioner och samtal – jag gillar verkligen detta utbyte!

Och så har jag haft sms-kontakt med Carl idag igen! Pinsamt nog blev jag tvungen att messa honom och fråga efter några filer jag inte kunde hitta. Jag saknar honom verkligen och jag kan väl lugnt säga att sen den dan han slutade har jag inte fått nån handledning över huvud taget utan jag har fått klara mig bäst jag kan med de uppdrag jag har. Men det går. Det går rätt bra.


Carl agerar Jeppe paa Bjerget.

                                                                                                                                                                    Jag fick också ett mejl i kväll som gjorde mig glad. Glad därför att en person som länge har väntat på en behandling äntligen ska få den, redan på måndag. Självklart håller jag alla tummar!

Och så avslutningsvis… Bloggtoppen. Självklart finns/fanns jag där, detta är ju en ganska läst och välbesökt blogg. Så nu är, för säkerhets skull, ett antal lösenord ändrade – just in case. Mitt lösenordssystem är klassat som starkt, men ändå vill man hacka mig så går det nog. Fast å andra sidan, hur många hemligheter har jag kvar? Några pengar har jag i vart fall inte som nån kan ta.

Nu är det dags att krypa till kojs. Och nej, madrassen är inte full av pengar, jag lovar.

Read Full Post »

Det blev snabbt vardag igen – i alla fall för somliga. För en del är det ledigt ett tag till, nästan fyra veckor. Igår var det som att komma hem till det grå. Uppsala är en väldigt tråkig stad. Vi som har drabbats av dess negativa sidor och personligheter vet också att det är en otroligt hård stad. Ingen är vad h*n utger sig för att vara, löften är till för att brytas och folk ska huggas i ryggen. Helst hårt. Inte konstigt att man har blivit som man har blivit när man har klarat sig igenom allt det där…

För att ta udden av det trista och gråa och för att testa min mage blev det en kvällstur till Mac Jack.  Flottiga pommes frites och kycklingburgare med mango raja borde ge mig ont så att min egen teori om mina magproblem stärks. Det gjorde den. Aj, aj!


Det regnade på rutan.

                                                                                                                                                                     Vi gav oss iväg i värsta regnet, men det var nödvändigt, för vi behövde även inhandla frukost. Idag var det nämligen inte uppdukat flera bord med massor av alternativ till frukost. Nej, idag är det tillbaka till fil/lättyoghurt och ostsmörgås. Men det är gott det med! För övrigt passade jag på att inhandla en snigg diskduk. Om den är bra sen, återstår att se. Den ska tvättas före första användning.


Kan en diskduk verkligen vara luktfri? Nåja, snigg är denna i alla fall, tycker jag!

                                                                                                                                                          Kvällen avrundade vi framför TV:n där vi såg ett på DVD:n inspelat avsnitt av Tyst vittne. Lite lagom att runda av söndagskvällen med. Andras död gör de egna krämporna och den egna ångesten mindre. Faktiskt. Jag tror att det är lite skälet till att jag läser och ser så många deckare och mordhistorier!

Idag då? Jo, jag har skjutsat Anna till jobbet och postat två veckors ikryssat a-kassekort. Ska läsa igenom lite papper från Försäkringskassan som hade kommit i fredags. Det är rätt fantastiskt. Jag får en dagersättning på 680 kronor före skatt antingen från a-kassan eller Försäkringskassan. Om jag skriver ett inlägg här på bloggen, vilket tar mig cirka en halvtimma, som jag får betalt för, får jag 250 kronor före skatt. (Företag som köper inlägg hos mig betalar 500 kronor.) Är det vettigt, det??? Räkna och jämför… Om jag skulle skriva tre inlägg (en och en halv timmas jobb) mot betalning varje dag skulle jag tjäna mer än jag gör när jag jobbar på mitt praktikjobb i åtta timmar. Tro nu inte att jag inte ser fram emot att börja jobba – för det gör jag! Det ska bli skönt att komma in i rutiner igen och det ska bli kul och givande att få lära sig nåt nytt, att få träffa nya människor och att få ingå i  ett sammanhang!!! Men det lönar sig ju inte riktigt…

Vad händer idag? Jag har ett par gaytidskrifter att läsa igenom. Vidare ska jag försöka läsa ut en bok som jag tycker kvalificerar sig för Världens Tråkigaste Bok – recension kommer sen, förstås! Ett inspelat avsnitt av The Killing ligger på DVD-hårddisken och väntar.


Vad ska vi hitta på idag, min nyfunna kompis och jag?

                                                                                                                                                               Kanske hittar jag nåt att förarga mig över i helgens tidningar, nåt jag kan blogga ilsket om. Usch, jag ska verkligen försöka göra den här bloggen lite mer positiv! Men det är svårt, för det sker så många knäpperier runt om i världen, nära och långt borta. Då är det svårt att vara snäll.

Jag har också en mapp med material som jag behöver läsa in mig på före den 1 september. Det ska bli spännande, som sagt!..

I kväll ska jag i alla fall Ut på Uppdrag, men först tänkte jag dinera med min kära när hon har slutat arbeta. Sen blir det kväller igen…

Read Full Post »

Tidigare idag läste jag ett mycket tänkvärt inlägg hos Tonårsmorsa, med den häftiga rubriken Man får aldrig svika sig själv. Inlägget handlar bland annat om att man inte ska ägna sig åt att göra hela sin omgivning nöjd – detta är nämligen en omöjlighet! Tänk hur många gånger man skulle behöva höra eller läsa  just detta, varje dag…


Tonårsmorsan skriver kloka ord…

                                                                                                                                                        Vidare, menar Tonårsmorsa, är det helt naturligt att göra misstag. Jag Tofflan tycker att om den som sagt sig älska mig skulle sluta att älska mig bara för att jag gör ett misstag, tja, den älskade mig nog inte EGENTLIGEN. För att älska nån handlar ju om att älska helheten – och i den inkluderas våra fel och brister. Sen ska man givetvis INTE acceptera vilka misstag, fel och brister som helst. Men alla är vi mänskliga!

Att vilja nån väl kan visst vara ett sätt att söka bekräftelse, men om man får bekräftelse ändå, på annat sätt,  handlar det om att göra gott bara för att man vill. Det kan ju vara så att man bara måste göra en uppoffring för nån som är viktig, helt enkelt, precis som Tonårsmorsan skriver i sitt inlägg.

Det är den vägen jag försöker ta in på just nu. För jag håller på att lära för livet, lära för MITT liv – absolut inte för första gången, men det är första gången jag inser att jag lär för mitt liv, inte för nåt eller nån annan. Och det är ödmjukhet jag ska lära mig. ÖDMJUKHET.

Det är skitsvårt. Jag kan ärligt säga, på ren svenska, att det är skitsvårt att lära sig ödmjukhet. Det är en kamp varje dag. En annan kamp jag för är den att jag också måste lära mig förlåtelse. Jag måste lära mig att förlåta, annars kan jag inte gå vidare. Just nu känns dessa två lärokampar omöjliga för mig att vinna, men jag har inte gett upp än!


Tårar kan vara en väg till helande.

                                                                                                                                                          Ur en djup livskris kommer man starkare, sägs det. Om man nu kommer ur krisen, vill säga. Tårar, har jag lärt mig, ska man inte vara rädd för. De är en väg till att bli hel igen. Och att grunderna i tillvaron rycks undan är nåt vi får leva med. För vi kan aldrig vara säkra på nånting. Jo, EN sak:

Det finns bara en enda människa du ska leva med resten av ditt liv – och det är du själv!

Och då MÅSTE man ha tillit till sig själv. Man måste kunna LITA PÅ sig själv. För allt annat och alla andra kan falla, tas ifrån dig, gå sönder, dö och så vidare och litar du då inte på dig själv är du ganska tom.

Catarina Baldo Zagadou har sagt nåt mycket klokt om ensamhet och relationer:

Ensamheten är grundbulten i livet. Man föds ensam och man dör ensam. Men utan relationer finns vi inte.

Sanna ord, tycker jag. Lika sanna som att kärleken är nåt vi inte ska ta för given och att man ska vara mycket sparsam med sina löften. Kärlek kan ju inte köpas och ger ingen vinning heller, men är ett mirakel som jag tackar för varje dag!

Prästen Lars Björklunds dikt får avsluta det här inlägget, för nu är mina ord slut, för tillfället:

Kärleken
ger inget skydd
inga murar eller pansar
bara en
öppen sårbar famna
där du får vila

Ingenting
kan jag lova dig
ingenting försäkra
bara detta
att just nu
är vi alltid tillsammans

Kärleken
ger ingen framgång
inga pengar eller guld
bara ett
evigt flyktigt löfte
där vi får bo

Read Full Post »

En natt smög han sig dit, E, inte bara för att få titta och känna på atmosfären utan också för att utdela en viss bestraffning. Han hade fått låna nyckel och kodkort av en före detta kollega, men kände sig nästan som en tjuv där han flanerade i de tomma, mörka korridorerna.

Det hade gått ett år efter att han lämnat byggnaden. Han hade inte ens passerat den på utsidan, tålde inte vid den. Men nu gick han här och kände sig lite som en tjuv, men också överlägsen. Han hade överlevt så här långt, han hade kommit härifrån med förnuftet i behåll och det gjorde att han kände sig som en kung – samtidigt som han uppfattade dem som fortfarande var kvar i ekorrhjulet som lite… tja, dumma? För att befinna sig här innebar att konstant bedriva ett Sisyfos-arbete. Samma sak dag efter dag – och naturligtvis aldrig ett tack eller skälig ersättning för utförd tjänst.

Han gick längs korridorerna. Drog med ena handen längs en vägg. Fann sitt eget gamla krypin. Där var numera en annan ”hyresgäst”. En av dem han träffat på under lunchtid på stan en gång och som betett sig smått hysteriskt och högröstat meddelat att de ‘bara mååååååste seeeeeeeeeees snart’. Han hade varken sett röken av henne eller hört nåt från henne sen dess. Och hon var inte den enda. Det var dessa som lovade, men som bröt löftena, som var värst. Därför var det med glädje han planterade ut sitt gift i just deras tjänsterum. De skulle inte inte dö, men så snart de vidrörde sina datorer skulle de bli våldsamt sjuka. Han skrattade inombords åt sin finurlighet och funderade, där han gick och ”planterade”, huruvida han skulle lämna sitt visitkort eller inte…

Read Full Post »

Nu när vi nästan känner varandra som gamla bekanta vore det väl på sin plats att komma till ”first name basis”. Emellertid är denna… berättelse? så Kafkalik – och dessutom vill jag inte att någon ska känna sig alltför ”illustrerad” – så jag har beslutat att dela ut bokstäver i stället för namn.

Jag som berättar är U, förstås. Skuggan på sängen får bokstaven E. Mannen och Hustrun hade jag lite svårare att beteckna, men jag tilldelar Mannen ett D och hustrun ett H. OK? Då kör vi!

Det var alltså E som upptäckte H:s nekrofiligömma. När detta uppdagades av D blev E plötsligt ett hot. Nu var ju detta inte det enda E visste om familjen. Framför allt hade han mycket god kännedom om D:s göranden och låtanden.

Det hade onekligen varit lite intressant, tyckte E, att på håll följa D:s hantering av svärföräldrarnas ekonomi, tätt följd av en fastighetsförsäljning åt de egna föräldrarna. Ty kort därefter inhandlade makarna D och H ett sommarresidens. Ja, jag benämner det sommarresidens eftersom det var avsett för ståndsmässigt säsongsboende. Men se själva byggnaden i sig tycktes föga imponera den fyrhövdade familjen varpå storartade byggplaner sattes i rullning. Upphandling följde på upphandling. E följde fascinerat D:s slalomåkning mellan plikter och privatliv, en åkning han klarade galant med sin pojkaktiga uppsyn och ljusa röst. Men om man observerade honom på närmare håll slogs man av de kalla ögonen.

Hur man duperar sin omgivning var inte något område som E var expert inom, men det var däremot D. Och det mindre lyckade som ändå sipprade och läckte ut här och var tätades med fagra löften och mutor, för att tala klarspråk. När D därför närmade sig E angående hustruns nekrofili var det med en gåva av arten större i nävarna. E tittade sig förvånat omkring, men gåvan var uppenbarligen ämnad för honom. Han förstod inte varför och han förstod inte heller gåvans art. Varför detta till honom?

Gåvan, ja… Den står faktiskt fortfarande här i rummet. Det var den tjockaste, tjockaste tegelstensbok E någonsin hade sett och den bar titeln ”M – den sanna historien”. Det var bara det att bokens innanmäte var utskuret och i hålet efter sidorna låg en tjock bunt tusenlappar…

Read Full Post »

snowflakes in rain

"Den mest spretiga och nördiga på bokbloggshimlen" /Vixxtoria

Rapport från Gummirepubliken

Dessa dagar som går: Livet

jerryolsson.com

En sak i taget

Charlas Värld

Livet här och nu i min värld

Per Vikström @ Internet

Internet, webb, digitalt, sociala medier, projektledning...

kaosredan

"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också" Ulf Stenstrup

Pingolina

vardagsdravlar

2000aldrig

Humor och satir - Ingen går säker

augustifarmor

Här kan du handla fantastiska änglar, handstickat och andra små saker och ting.

Tankar ifrån skroten part 2

Ytterligare en egotripp

Frustrationer och annat otyg

....och livet är underbart!

Under skalet på en sköldpadda

In order to move forward, even a turtle must stick its neck out

On The Trigger

Annas fotoblogg

LaXn - Shit Happens Everyday

Shit Happens, Watch me!

Arga Klara

Roligt, relevant, personligt. Jag har en åsikt - har du?

Nillan på nätet ....

En blogg i mängden . . .

FruHattUnderJorden

Asfaltblomma med landetlängtan. Och ibland tvärtom !

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 254 andra följare