Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘övertid’

Eh… nej. Det kan man väl inte säga direkt. Rubriken är ironisk. För när skulle jag hinna med det? Ytterligare övertid i kväll, dock inte som igår. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba, men tiden räcker ju inte till allt jag vill göra!

Idag har jag fått flera förfrågningar om skrivuppdrag och jag har tackat nej till samtliga utom ett. Det är tråkigt, jag skulle ju vilja, men… Ett uppdrag tackade jag nej till av lite mer etiska skäl dock.

Och så har jag tackat definitivt nej till att medverka i ett TV-program om förföljelser. (Utan att gå in på för många detaljer.) Skälen är flera. Men jag har också blivit ombedd att spara kontakten omutifallatt… För hur det än kan jag inte tro att förföljelserna har upphört bara så där – inte efter att ha pågått i så många år… Samtidigt skulle jag önska att det var så. Att jag kunde få lämna Eländet bakom mig och inte bli påmind. Vi får se… Eller, som jag brukar skriva: To be continued…

lampor i golvet
Follow the light…


Däremot har jag tackat ja till att bli intervjuad i min personaltidning. Själva intervjun blir nästa vecka och jag tror att tidningen kommer ut runt min födelsedag, det vill säga i slutet av nästa månad. Det kanske är dumt att ställa upp på en intervju, särskilt som jag nu mer aktivt söker mig till nya jaktmarker. Samtidigt inser jag och många med mig att tjänsten som sådan behövs. Behovet är till och med enormt stort. Senast vid dagens sista möte träffade jag på en kvinna som något indignerad undrade varför jag inte jobbar även för hennes institution.

Man anser att man inte har nåt behov när vi har sonderat terrängen

fick jag svara. Men fortsatte:

Jag skulle kunna sysselsätta en hel stab kommunikatörer i det här huset… I den bästa av världar…

Just nu jobbar jag alldeles för mycket, jag vet. Inte kan jag sluta när jag kommer hem heller, jag läser och besvarar mejl både på kvällar och helger. Det borde jag sluta med. På måndag har jag bokat in ett möte med prefekten på institution 2 för att stämma av och prata framtid. Min intention är att vara tydlig med att situationen måste förändras.

I vart fall orkade jag handla på vägen hem. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit 21 kronor på Lotto. Alltså 10:50 var i våra vinstplånböcker. Kvällens middag blev den samma som igår, med den skillnaden att det var mjölk till cornflaksen och inte fil. Och så bytte jag ut den här ostskalken mot en ny ostbit som smakade godare än kant…

ostbit
Utbytt mot en godare ostbit.


Medan jag åt bläddrade jag i Antiktidningen. Resten av posten har jag inte hunnit med att läsa än. (Reklamen går nästan alltid direkt i korgen till pappersinsamling.) Strykhögen börjar bli enorm, medan högen med tjockis-svarta tischor i mitt klädskåp drastiskt minskar. Jag borde verkligen stryka, men nej. Jag orkar inte.

Några som däremot tycks orka ringa är de envisa företag som jagar mig på min privata mobil, den jag aldrig svarar i. De senaste veckorna har KeyCode jagat mig. De ringer från 031-758 61 93. Igår och idag har ett företag ringt från 011-500 54 73. Jag söker alltid på numren på sajten Vem ringde?, men tyvärr fanns det inga upplysningar om det senare numret, bara att det var yet another pensionsföretag. JAG VILL INTE PRATA PENSIONER!!!

Nu ska jag försöka orka ta min dagliga bloggrunda. Jag tror nämligen på input, inte bara på output. Det är viktigt att läsa hos andra, inte bara klämma ur sig en massa själv. Så tror jag. Dessutom börjar det bli dags att rensa lite bland Kickorna och Pluttarna.


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans höjning (As-ballt) respektive sänkning (Asfalt). Och det är inte svårare än så här, enligt mig:

As-ballt


Asfalt

Read Full Post »

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.


Den här födelsdagsnotisen
är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

  1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
  2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
  3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
  4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.


PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Läser att miljonbedragaren, tidigare chef vid Röda Korset, inte vill betala för de skador han åsamkat sin tidigare arbetsgivare. För sina bedrägerier dömdes mannen till fem års fängelse och att betala åtta miljoner kronors skadestånd. Men han tycker inte att han åsamkat varken Röda Korset eller Cancerfonden några skador.

Så här skriver han till kronofogden:

En skada i detta fall måste grundas på antaganden om hur det skulle sett ut om jag inte hade arbetat för dem, inte hade arbetat övertid och inte beklagligtvis kompenserat mig själv på det olämpliga sätt som tyvärr blev fallet. Svaret på den frågan är att fordringsägarna hade haft mindre att tillgå. De gynnades helt enkelt av mitt arbete, även med beaktande av mitt olovliga agerande.

även om man är dömd för bedrägerier kan man ändå anföra idogt arbete och övertid som skäl till att man har norpat pengar som skulle ha gått till välgörande ändamål. För hade man inte jobbat så hårt hade det inte funnits några miljoner att norpa. Är det så jag ska tolka citatet ovan? Fasen, dårå,  att jag inte snodde några pengar från min förra arbetsgivare!!!

Domen från i maj förra året är överklagad. Försäkringsbolaget har betalat fem miljoner till Röda Korset och det är pengar som ska motsvara bedrägerierna. Fallet kommer upp igen i hovrätten i mars. Kanske delas det ut en svart bak då också, på en blogg nära dig… Tills vidare säger jag bara:

SKÄMS!

Read Full Post »

Nya indikationer visar att dagens siffra på nio procents arbetslöshet kan vara nådd topp och att arbetlösheten i själva verket är på väg neråt. Hur kommer det sig då att de flesta jag känner är utarbetade och/eller sjukskrivna för att de jobbar för mycket? Naturligtvis för att för få människor gör jobben och vi som är arbetslösa går bredvid och får se på.

Jag avskyr när folk klagar på sina jobb och att de har mycket att göra – TROTS att jag minns hur det var. Men att gå arbetslös är baske mig ingen dans på rosor utan en enda 24/7-pina. En oro som aldrig släpper. För du kan inte planera nånting, du slutar tänka framåt och ekonomin ska vi inte tala om. Den slutar liksom existera.


Sten på sten gör en hög. En tung börda… En grav?

                                                                                                                                                          Brittiska forskare har nyligen kommit med belägg för att det är bra att gå hem från jobbet i tid. Den som ständigt jobbar över riskerar nämligen till 60 procent mer än alla som inte gör det att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar.

Och som bonde ska man definitivt INTE jobba! Arbetsmiljön är under all kritik och i lantbruket sker flest dödsolyckor. Arbetsmiljöinspektioner visar att det finns brister på hela sju av tio svenska jordbruk.

Inte finns det några bra behandlingar mot sömnbesvär heller. Varken terapi eller medicin har vissa effekter, men man vet inte hur stora. Ändå drömmer svenskarna om gruppsex (men kanske när de är vakna, då?) RFSU har undersökt nästan 5 500 svenskar, danskar, finnar och norrmän om deras attityder kring sex och deras sexvanor. Nästan en tredjedel av svenskarna är missnöjda med sina sexliv och vi är sämst i Norden på att använda kondom. Inte konstigt att antalet sexuellt överförbara sjukdomar ökar i Sverige, då, eftersom vi uppenbarligen vägrar att ens överväga skyddat sex med kondom.

Näää, nu ska jag gå ut i friska luften och få lite sol på nosen. Frågan är bara om luften är så frisk och solens strålar så ofarliga…

Read Full Post »