Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lärorik’

Ett antikt inlägg.


 

Antikintresserad Lidköping 2Äntligen torsdag! Med laddad mobil och påslagen TV var Antikrundan i mitt fokus. Ja, mobilen måste ju vara laddad för att jag ska kunna amatörvärdera via Antikrundans app. Roligt och lärorikt, även om jag naturligtvis aldrig blir varken världsbäst eller expert. I kväll var vi tillbaka på Läckö slott för att se fler fina saker.

De här föremålen tyckte jag var mest intressanta i kvällens program:

  • Hundhalsbandet tog jag full värderingspott på. Experten värderade det till mellan 3 000 och 5 000 kronor.
  • Soffan var lite häftig tyckte jag och ansåg att den borde vara värd runt   14 000 kronor. Experten tyckte bara mellan 10 000 och 12 000 kronor.
  • Stenskulpturen var jättegammal och den värderade jag och experten till ungefär lika mycket, runt 40 000 kronor.
  • Den handskrivna boken värderade experten till 100 000 kronor och jag till 90 000.
  • Ekskåpet blev jag väldigt förtjust i och tyckte att det var värt 12 000 kronor. Experten la sig lägre, på mellan 6 000 och 8 000 kronor.
  • Den gulliga gosedjurshunden värderade jag helt korrekt till 5 000 kronor.
  • Armbandet värderade experten till mellan 40 000 och 50 000 kronor. Jag la mig lite lägre, på 35 000 kronor.
  • Väggsekretären av Bruno Mathsson tyckte jag var både snygg och smart och värd 40 000 kronor. Experten, däremot, ansåg att den var värd mellan 15 000 och 25 000 kronor.
  • Den kinesiska skålen värderade både experten och jag till 50 000 kronor.

Den här omgången var svår. Det finns brister i kunskaperna, men intresset för antikviteter är det inget fel på. Idag fick jag diplom som Antikintresserad. Nästa torsdag är Antikrundan tillbaka i Varberg.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skrytigt inlägg eller bara ett som redovisar fakta.


 

Bloggportalen privata bloggar i Uppsala

Jag slutade på en åttondeplats bland de privata bloggarna i Uppsala på Bloggportalen.

En del är så känsliga för när andra människor berättar vad de har åstadkommit. De säger att en skryter. Noterar jag en gnutta avundsjuka, kanske? Jag brukar själv inte tala om hur bra jag är eller visa upp det. Nu ska jag göra ett undantag. Men undantaget handlar egentligen inte om hur bra jag är utan mest om hur bra andra är.

Vad jag förstår stängde Bloggportalen i fredags. Det har varit en samlingsplats för många svenska bloggar. För min del har den gett en signal om hur jag uppfattas i bloggvärlden. Jag slutade på en åttondeplats på listan över mest besökta privata bloggar i Uppsala. Innan Bloggportalen stängde var 1 502 bloggar registrerade i Uppsala. Hur många av dem som var privata och inte professionella vet jag inte. Men att sluta bland topp tio tyckte jag var roligt. Tack till alla besökare, för det är er förtjänst!

 

 

 

 

 

Jag recenserar böcker här ibland, som du kanske har noterat. Det var extra roligt att bli nämnd av Marielunds vänner för min recension av boken Marielund – en sommardröm från i somras. Fast att jag är en av Sveriges större bloggare är nog att ta i… Boken, däremot, är både underbart vacker och lärorik för en inflyttad Uppsalabo.

En av Sveriges större bloggare

Marielunds vänner kallar mig ”En av Sveriges större bloggare”…

 


En annan bok jag har recenserat 
både här på bloggen och hos UppsalaNyheter är Vredens dag av Magnus Alkarp. Det är en bok i en helt annan genre än den om sommaridyllen Marielund. Likväl är det spännande läsning – det är ju en thriller med historiska inslag. Kul att min recension nämns under pressröster på förlaget Historiska Medias sidas om boken!

Citerad om Magnus bok

Jag är citerad hos Historiska Media för min recension i UppsalaNyheter.


Så. Färdigskrutet. 
Fast… böckerna tycker jag att du ska läsa. Det är verkligen författarna och fotograferna bakom dem som är berömvärda, inte recensenten Tofflan.

Som bonus fick jag igår en bok av min vän F. Men det är en bok som jag inte ska recensera, bara läsa och njuta av. För den handlar om Den Bästa Arbetsplatsen.

SLU tre decennier

En bok om Den Bästa Arbetsplatsen fick jag i kväll av min vän Farid.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Julklappstips, nån..?

Ett inlägg om hårda klappar och mjuka.


 

Nu har jag köpt mina första julklappar! Naturligtvis är det hårda klappar, alltså böcker. Jag har inte lika mycket att handla för i år som tidigare år, men när det gäller böcker strösslar jag gärna med korvörena. Hittills har jag handlat till några i familjen och en vän. Naturligtvis kan jag inte berätta vilka böcker jag har handlat, eftersom det finns en viss risk att jag avslöjar vad tomten kommer med i sin säck. Men okejrå, mamma läser inte min blogg, så hennes hårda paket kan jag avslöja: Pojkvännen (pocket) och Nyårskyssen (inbunden), båda av Nora Roberts. OCH NU FÅR DU INTE BERÄTTA DETTA FÖR HENNE, TACK SÅ MYCKET!!!

Nora Roberts skriver ju främst kärleksromaner och det är inte riktigt min genre. Men jag ska ju inte köpa julklappar till mig själv, utan andra. Jag kan avslöja lite till: jag har köpt vanliga romaner till andra, romaner som jag har läst själv eller skulle kunna tänka mig att läsa. Även en historisk roman har slunkit ned i varukorgen.

Bergatrollet

Tomtebobarnen är inget att rekommendera för små barn. Lilla Anna blev JÄTTERÄDD för Bergatrollet!


Jag skulle vilja tipsa dig
om några hårda klappar/böcker som jag nyligen har läst och skrivit om. Klicka på länkarna som döljer sig under respektive fetmarkerad titel och författare!


Jag vill också ta tillfället i akt
och tipsa om några mjuka klappar. Länkarna nedan har Fästmön och jag letat fram tillsammans:


Och nu när jag har tipsat DIG, hoppas jag att du tipsar MIG! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite på Håkan Nesser travesterande inlägg.


 
 

Cerat o mjölk

Cerat och mjölk. Tuppen och lantbruksmaskinerna fick jag inte med mig hem.

Jag läser en bok om att vara snäll. Den kostade bara tio kronor i inbunden, bättre begagnad utgåva på en av stans loppisar. Boken är lärorik. Jag läser den med blyertspenna. Och så försöker jag omsätta mina inlästa färdigheter i verkliga handlingar. Fast om man är snäll på riktigt, läser jag, ska man inte berätta om det. Så jag berättar bara lite grann om det jag har gjort. Det jag har gjort idag är inte det jag vill lyfta fram.

Fästmön hade blivit lovad skjuts hem med sina väskor. I samband med detta passade jag på att handla lite åt en tåsjuk man. Det tog eeevigheter att fara ut till Förorten. Det verkade som om alla tänkbara lantbruksmaskiner var ute och provkördes idag på eftermiddagen. Men fram kom vi och handlade gjorde vi och varorna levere-rades till Den Sjuke. På köpet fick vi även med oss en gosse och hans grejor till moderskeppet.

Och… nu kommer det: som tack för att jag gjorde detta fick jag köpa mig nåt på ICA Solen. Jag valde en liter mjölk och ett cerat.

Nu brukar jag alltid säga och för det mesta agera som så här: sina vänner hjälper man. Underförstått: gratis. Man gör vad man kan om ens hjälp behövs. Så det kändes inte helt bra att köpa mjölken och det ganska dyra ceratet. Men jag gjorde det för att jag behöver båda varorna och för att mina pengar nästan är slut. TACK!

På vägen tillbaka till New Village ett par timmar senare höll jag även på att få med mig en tupp hem. Tuppen spatserade på vägen utanför ett hus. Hade jag haft högre fart… kunde det ha blivit Coq au vin till middag. Nu blir det inte det. Jag är en bra bilförare, if I may say so. Det blir några små bitar stekt Kalle Kon, som har legat cirka tio månader i frysen och potatisklyftor, som har legat där ett par veckor. På tio månader hinner frysen döda alla bakterier, säger vi.

I kväll ska jag skrapa en Trisslott och lyssna på min mammas röst i telefonen. Vad ska du göra???

 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förundrat inlägg.


 

sol med solbrillor

Man kan ju låtsas…

Inte vet jag om jag ska skratta eller gråta. Men jag är ju ett aprilbarn och såna gör både och. Samtidigt. Det sa i alla fall min pappa. Sen kan man ju låtsas att allt är solsken och sång, pling plong. Idag har jag gått in på min sista arbetsvecka. Eller jag har numera knappt sex arbetsdagar kvar. Jag försöker få till stånd nån sorts överlämning av såväl mjukt som hårt till nån/några. Det går sisådär. Märkligast av allt är motstridiga uppgifter som har kommit fram. För ett tag sen kom en signal om att det skulle dyka upp nån på den tjänst jag har harvat på sen tjänsten jag vikarierat på (och sökt!) i fem månader blev tillsatt. Idag har konsulten, som nu gått från att vara kollega till (tillförordnad) chef även officiellt (nej, jag blev inte förvånad, jag fattade detta nästan genast), meddelat att nån sån person inte dyker upp när jag slutar. Först ska nämligen chefstjänsten tillsättas. Snurrigt? Det är bara förnamnet… Och häromdan kom äntligen, efter två veckor, en inbjudan till ett möte med HR-chefen – ett möte som jag bad att få (h*n skulle återkomma med datum/kallelse).

Jag har lärt mig så mycket på det här jobbet, bland annat…

  • Lita inte på vad nån säger, inte ens på jobbet.
  • Tro inte att din chef är chef.
  • En konsult kan bli chef från en dag till en annan.
  • En tillsättning av en tjänst kan vara olika långt gången beroende på vem du frågar.
  • En tillsättning av en tjänst behöver inte vara ett faktum trots att en chef säger det.
  • Ingen vet egentligen nånting.
  • Att få till stånd ett möte kan dröja. Det tar två veckor innan en chef svarar på mejl.
  • Att få nån form av agerande från ansvarig när en arbetsplats inte känns helt frisk kan dröja. Det tar över ett halvår innan nån gör nåt annat än lyssnar med ett halvt öra.

På fredag ska jag ha en muntlig överlämning och nästa måndag ska jag återlämna utrustning, det vill säga tjänstemobil och tillbehör. Sen är jag fri och öppen för förslag som har med jobb att göra. Men den här gången är jag aningen mer stukad och luttrad. Det har varit  knappa sju lärorika månader. Fast jag vet inte om jag blev klokare på kuppen. Däremot har jag ytterligare en gång fått bekräftat att människor inte är att lita på.

Och så dagens mest ironiska: En person ringer till mig och vill annonsera ut jobb för arbetslösa. H*n blev rätt tyst när h*n bad att få fundera på saker och ting och återkomma – jag var ju liksom tvungen att säga att jag ska sluta och bli… arbetslös.

Monday you bastard

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det första numret som jag har tittat i av tidningen FOTO .


Äntligen kom det idag!
Första numret av tidningen FOTO, vill säga. Jag har fått tre nummer gratis som tack för att jag deltog i en enkät om en annan tidskrift. Man fick välja mellan en massa glassiga magasin, men mode, skönhet, mat, barn, bröllop och sånt roar mig inte att läsa om. Det fick bli foto.

Tidningen FOTO

Första numret av tre av tidningen FOTO hade hittat till min postbox.


Ett lösnummer av FOTO
kostar 65 kronor. Det förstår jag. Det här är ett riktigt fint magasin, tryckt på oerhört snyggt papper, i fantastiska färger. Jag sög i mig varje bild, kan jag meddela…

Det redaktionella då? Tja, i ett sånt här magasin är bilden det väsentliga. Texten får stå tillbaka. En hel del. Det skulle kunna utvecklas. Inte så att det behövs mer text, utan snarare lite bättre.

Bäst av allt gillar jag reportaget om den kinesiska fotografen Ju Duoqi och hennes bilder. Ju Duoqi har bland annat gjort reproduktioner av klassiska målningar – i grönsaker. Vidare gillade jag artikeln om Martin Usbornes hundar i bilar. Härliga bilder med ett stort mått humor! Lärorika var också artiklarna om Photoshop och hur man numera måste betala en abonnemangsavgift för att få använda programmet.

Tidningen FOTO är ett riktigt skönt magasin! Jag hinner nog bläddra sönder detta första nummer innan nästa kommer! Högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om reklam på bloggen och om skrivande och om ett nej.


I morse
fick jag ett meddelande som gjorde mig arg och irriterad: WordPress ska börja med reklam. Min blogg är en av dem (alla?) som ”drabbas” av annonser mellan inläggen.

Till att börja med, ja, tror jag. Snart är det väl reklam överallt,

tänkte hon surt som ättika.

Japanskt lejon

Jag blir arg som ett japanskt lejon.


Syftet är förstås
att tjäna pengar. På min blogg. Jag får inte en spänn emellertid– förutom för de inlägg jag skriver mot betalning. Men då handlar det om recensioner av varor, tjänster eller webbplatser som jag SJÄLV har valt att skriva om. Dessutom är jag dödligt ärlig i det jag skriver. Jag försöker välja varor, tjänster och webbplatser som passar den här bloggens profil.

Det är sällan jag skriver om smink (aldrig) och kläder (bara som ett nödvändigt ont och så gott som alltid i tjockis-svart) och mode (aldrig annat än negativt!), till exempel. Om det kommer såna annonser mellan mina inlägg innebär det att min blogg tappar i trovärdighet. Kommer det annonser om litteratur, TV eller svenska aktuella händelser är det snäppet bättre. Men inte bra. Långt ifrån bra. Jag vill bestämma själv vilka annonser som ska få förekomma här! Dessutom tycker jag att det är fel att andra ska tjäna pengar på min blogg.

Jag kan köpa mig fri från reklam. Men det kostar flera hundra spänn och det anser jag mig inte ha råd med. Det alternativ som återstår är att blogga nån annanstans. Tips tas tacksamt emot!!! Jag tror faktiskt att många bloggare med mig börjar se sig om när det blir så här. Att inte ens få ha ett ord med i laget vilken typ av reklam som ska få förekomma bland mina ord och bilder känns INTE OK, WordPress!

Idag fick jag besked om torsdagens övningar. Det blev ett nej och det var väntat. Men jag fick positiv respons på min person och min kompetens och jag fick veta att valet hade varit svårt. Att vi valde bort varandra beror nog till största delen på att jag anser att det tjänsten ska innehålla inte kan rymmas inom 50 – 75 procents tjänstgöringsgrad, om man ska vara realistisk. Dessutom behöver jag ett heltidsjobb som ger motsvarande lön och det var jag tydlig med. Men… tjänsten som sådan är mycket spännande och vad gäller tankarna bakom den och kring behoven var dessa väldigt kloka och sunda. Därför önskar jag den som får jobbet lycka till! Jag tror att det kan bli en både spännande och lärorik upplevelse.

Jag har skrivit en artikel till Uppsalanyheter.se idag och jag har hittat tre intressanta jobb som jag ska söka under dagen. Min UN-artikel kan du läsa här! Stackars Fästmön har fått roa sig själv under morgonen och förmiddagen och strax ska hon iväg till jobbet. Jag själv ska ringa lilla mamma innan jag lägger pannan i djupa veck och skriver tre fantastiskt bra ansökningar! Ett av jobben jag ska söka vill jag nämligen verkligen, VERKLIGEN ha…

Skriver du några spännande saker idag eller gör du nåt annat kul??? Berätta gärna i en kommentar, jag tycker sånt är roligt och intressant!


Livet är kort.

Read Full Post »

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.


Den här födelsdagsnotisen
är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

  1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
  2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
  3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
  4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.


PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Redan i det första kapitlet av Henrik Berggrens tegelsten Underbara dagar framför oss lär jag mig massor. Bland annat att släkten Palme nog var den som införde olycksfallsförsäkringar. Och dessutom var inblandad i införandet av 1900-talets första pensionssystem. Tack, Jerry, för en tung och fin julklapp!


En lärorik tegelsten.


Som jag så ofta skriver här är detta ingen politisk blogg.
Men de allra flesta av oss som är födda på 1900-talet har ett förhållande till socialdemokratin. Några gillar den, andra avskyr den, en del ser vad den har åstadkommit, andra önskar att de där gråsossarna kunde förnya sig lite. Och så vidare.

Olof Palme var partiledare för Socialdemokraterna och även statsminister när han blev mördad för snart ganska precis 26 år sen. Samma år som Tjernobylolyckan inträffade – fast den olyckan skedde på min tjugofjärde födelsedag. De flesta av oss minns detta år som ett katastrofernas år. En svensk statsminister mördad på öppen gata i Stockholm… Den som var ung eller ung vuxen eller vuxen minns säkert än idag vad h*n gjorde i den stunden h*n fick veta att Sveriges statsminister hade blivit skjuten till döds.

Mycket på grund av Olof Palmes för tidiga död önskade jag mig den här boken. För jag ville lära mig och jag ville förstå varför den här mannen var både så hyllad såväl nationellt som internationellt och så hatad att han togs av daga. Jag hade en kort period i min ungdom som socialdemokrat. Att jag övergav den politiska övertygelsen handlade i mångt och mycket om Metropolen Byhålan och dess strikta indelning av befolkningen i sossar och icke-sossar. Den som var icke-sosse kunde gå och gömma sig. H*n kom ingen vart i samhället. Bara att dra. Men frågan var om denna rigiditet var Olof Palmes? Detta var ytterligare ett skäl till att jag ville läsa denna biografi över honom. För att förstå. För att få en ny(?) bild av Olof Palme och Socialdemokraterna. Detta parti, som har kantats av skandalaffärer och representerats av toknissar och lurendrejare de senaste åren.

Det är en fantastisk resa Henrik Berggren tar med läsaren på! Och det är ett fantastiskt yrkesliv han skildrar. Vi får också glimtar från familjelivet, men det är yrkespersonen Olof Palme som står i centrum. Henrik Berggren undviker inte att tala om skandalaffärer även i Olof Palmes karriär, men ibland känns det som om han endast snuddar lite vid dem. Var Olof Palme riktigt så oskyldig i vissa affärer? Samtidigt beskrivs också det ökande Palmehatet, det är rent förskräckligt att läsa om!

Jag hade tänkt dra av något på omdömet på grund av att jag tycker att Henrik Berggren på vissa ställen i boken är lite för snäll. Men det är ett otroligt gediget arbete som ligger bakom boken, med många timmars källstudier och intervjuer. Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »

Idag skriver vi den sista november 2011. Men f*n tro’t! Om det var rena vintern här i söndags kväll är det idag som en riktig vårdag. En kraftig, kall och frisk vind blåser och solen lyser starkt på alldeles gröna gräsmattor. Lite solstolligt, alltså…


Bilden är tagen vid 12-tiden den 30 november 2011. Solstolligt, eller??? 

                                                                                                                                                                      I morse tog vi svängen om Sjukstugan i Backen. Inte mitt favoritställe, men Fästmön skulle dit. Jag anlände till jobbet strax efter klockan åtta, för en gångs skull. Så sent, alltså.

Det har åter igen slagit mig hur varma människor är som jobbar här! Fortfarande. Fast jag inte ska vara kvar. Det är många som uttrycker sin förvåning, några med bestörtning och en del försöker peppa mig att hitta nya vägar. Oavsett, denna värme på en arbetsplats är jag inte van vid! Jag läste så sent som i morse i lokalblaskan att folk som jobbar på bland annat just Sjukstugan i Backen inte vågar utnyttja sin meddelarfrihet, en rätt som har sin grund i vår svenska grundlag. (Intressant nog ligger inte artikeln ute på lokalblaskans hemsida, inte heller gårdagens artikel om läkaren som tvingades sluta. Nu ligger dagens artikel ute för läsning. Men Och en gammal artikel om samma läkare och hans kritik hittade jag här.) Nu var min förra arbetsplats tack och lov inte på Sjukstugan i Backen, men det är i princip samma folk som sätter munkavlar på båda ställena. Trots att jag blir beklämd när jag läser detta får jag ändå nån sorts bekräftelse på att det faktiskt inte (bara) var fel på mig. Inte enbart. Att jag är människa och en icke felfri sån kan jag inte hjälpa. Helvetesresan eller Golgatavandringen jag är på sedan mitten av januari 2009 är lärorik och jag är långt ifrån framme än. Ärligt talat lär jag nog aldrig komma fram.

Förmiddagen har jag ägnat åt diverse pyssel med texter, konferensartikeln och webben, framför allt. Sen tog jag mod till mig och frågade snälla S om vi inte skulle ta den där lunchen idag – S har frågat mig så många gånger och jag har alltid tackat nej. S tackade ja och vi fick även med oss J, en person som liksom jag tycker att det är väldigt skönt att gå ifrån arbetsplatsen en stund på lunchen. Jag åt på mitt lunchkort som jag i min optimism köpte i oktober. Så sent som idag funderade jag på om jag skulle sälja det. Jag har sju av tio luncher kvar att äta innan jag slutar.

På väg tillbaka från lunchen började S rådda med några solstolar som stod utanför byggnaden där vi jobbade. S är sån person som har svårt att lämna saker ogjorda eller i oordning – mycket tilltalande att jobba med en sån person, kan jag meddela (jag är nämligen likadan själv).  Jag frågade om S tänkte ta kaffe på maten i dessa blöta möbler, men riktigt så varmt är det inte idag. Själv hämtade jag en mugg cappuccino med mig upp på rummet för att kunna skriva en stund.

Under lunchen och promenaden tillbaka drabbades jag av blodtrycksfall, tror jag, två gånger och var nära att dimpa i backen. Men ingen såg nåt och det var mest bara obehagligt korta stunder. Jag överlever, typ.

I eftermiddag väntar jobbmöte med fru Chef1. Gissar att det ger en del efterdyningar i form av uppgifter, men även jag har saker jag behöver cleara för att kunna gå vidare med och avsluta.

Anna jobbar till klockan 20 i kväll, så jag tänkte göra ett hastigt stopp för att kolla in en julklapp på vägen hem.

Read Full Post »