Sommar, sommar, sommar… (ska försöka hitta den på vägen)

Ett radiotiskt inlägg.

---

 

Idag bär det av. Jag tar vägen söderut och åker ner till mamma för att fira 80-årsdag. Men var inte orolig, jag tänker administrera och försöka blogga varje dag – dator och router är med. Det är lite trist att åka bil långt ensam. Eller långt och långt… I vanliga fall tar resan mellan tre och tre och en halv timme – det beror lite på trafiken i övrigt och om jag stannar på vägen och hur länge. På somrarna brukar det ta längre tid. Det händer också att jag passerar ett och annat vägarbete och då måste även Toffelfoten lätta på gasen.

Det är två måsten som gäller när jag åker till och från mamma på somrarna. Dels har jag alltid en påse bilar med mig, alltså ätbara såna, dels lyssnar jag på dagens sommarpratare. Jag brukar inte ta reda på i förväg vem som pratar, men i år kunde jag inte låta bli. Jag insåg liksom häromdan att sommarpratarna har pratat på ett bra tag – och jag har inte lyssnat på en enda av dem! Inte behöver jag köra bil, egentligen, för att lyssna på radio. Det går alldeles utmärkt att sträcka ut sig på gästsängen här hemma och lyssna på prat och musik, till exempel. Men jag har alltså missat alla sommarpratare hittills i år. Tills jag snubblade över en alldeles förträfflig liten (!) lista över dem som jag hittade på nätet.

För att jag nu inte ska missa fler sommarpratare har jag skrivit ut listan – eller affischen – som jag för övrigt har lånat med tillstånd från Helpling – och smockat upp den på en tråkig garderobssida. Vidare är jag en snäll Toffla ibland och delar gärna med mig till mina läsare av sånt jag tycker är bra. Därför får även du bilden här ifall du vill skriva ut den och sätta upp den nånstans hemma, du också.

 

Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att kolla vem som pratar idag när jag kör. Det är årets äldsta sommarpratare, har jag tjuvläst på affischen, Hédi Fried. Hédi Fried är inte bara den äldsta, hon är författare också, passande nog för en boktok som jag. Men viktigast av allt är att hon är en överlevare från både Auschwitz (i Polen, Åsa Romson!) och Bergen-Belsen (i Tyskland). Vi måste höra alla dessa människor berätta innan deras röster tystnar!

Vilken sommarpratare vill DU inte missa??? Skriv gärna några rader i en kommentar här nedan, så jag har nåt spännande att läsa sen när jag sparkar igång datorn och flyger ut på cyberspace!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Teknik och färdtjänst: Fungerer, fungerer ikke…

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.

---

 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fejan och Instagram ligger nere – vad gör vi då?

Ett förundrat inlägg.

---

 

Ett budskap?

Maj gadd! Rubrikerna skrek mot mig när jag läste tidningar på nätet i morse. Plötsligt är Twitter poppis igen. Folk är upprörda, ilskna. Man kan tro att det har utbrutit krig eller nåt, minst sagt. Men det handlar om att Fejan och Instagram låg nere från klockan 7.10 i morse. Och vad ska folk göra då??? Arbeta, kanske? Eller som jag, blogga. Det senare rekommenderas om man inte har nåt jobb eller nåt sällskap av arbetskamrater. Har man ingen blogg kan man ju alltid UMGÅS med nån människa I VERKLIGA LIVET. Det rekommenderar jag också varmt.

Notera för övrigt att jag skrev

I VERKLIGA LIVET.

Inte 

IRL 

eller

IN REAL LIFE.

Jag försöker värna om svenska språket, men det är svårt. (Inläggsserien Bodyparts finns på flera ställen, vänder sig till en språkligt sett blandad publik och har bilden i fokus, inte texten, därav den engelska titeln.) En rejäl svårighet är till exempel att förstå alla nya yrkestitlar i yrkessfären där jag söker jobb. Till och med vissa arbetsuppgifter är på engelska. Det gör mig lite trött. Är arbetsgivarna för lata för att översätta brittisk/amerikansk terminologi på svenska, eller vad? Det kanske är det så enkelt som att begreppen inte finns på svenska ens?

Människor behandlades som döda löv.

Idag är det, förutom den stora Facebook- och Instagram-kraschdagen, även Förintelsens minnesdag. Det tycker jag att vi hellre borde skriva om och uppmärksamma. Bara i Auschwitz dödades en miljon människor. De flesta var judar som fick sätta livet till, men även kommunister, utvecklingsstörda, homosexuella, romer och andra, enligt nassarna, lågt stående människosorter, utrotades. Människor behandlades inte som människor – utan som döda löv man eldar upp för att bli av med.

Det är 70 år sen idag Röda armén nådde fram till Auschwitz. De människor som överlevde lägren börjar nu bli allt färre på grund av hög ålder. Men vi får aldrig glömma, trots att vittnena går bort! För det får inte hända igen.

Facebook och Instagram började fungera igen här i Sverige runt klockan 8.20, alltså efter ungefär en timme. De människor som förintades kommer aldrig tillbaka.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att gå dagarna i förväg

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!

Idag är det andra skäl som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.

Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »