Uppe med tuppen och målmedveten

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Ett kapitel ur denna blev en stunds sängläsning i morse.

I morse vaknade jag kvart i sju för egen maskin. Det vill säga utan nåt larm. Det kändes rätt OK, jag menar, det är ju ändå vardag. Semester har man inte som arbetssökande.  Jag gav mig en stunds läsning i sängen – ett kapitel – innan jag skuttade upp, knäppte på kaffeperkolatorn och satte mig vid datorn.

Det blev tre jobbansökningar som åkte iväg i cyberspace. Jag skrev tre ansökningar på lika många olika tjänster, men hos en och samma arbetsgivare. Dessutom skickade jag in mina ansökningar via ett av de bästa webbformulären jag har sett – det med möjlighet till LinkedIn-koppling. Jag bifogade också mitt CV, men på LinkedIn kan arbetsgivare hitta så mycket mer användbart. Sånt som länkar till digitala arbetsprover och rekommendationer från människor jag har arbetat med. Ovärderligt när man söker jobb!!!

Jag känner mig vid gott mod och på bra humör idag. Målmedveten har jag bestämt att jag ska fixa det här, inte ge upp. Målet är som i höstas, tre sökta jobb om dan. Men jag inser förstås att det kan bli lite svårt att uppfylla så här i semester-Sverige.

Eller Almedals-Sverige… På Twitter kan man tro att Almedalen är Sveriges nav just nu. Själv har jag välkomnat såväl politiker som media till verkligheten som arbetssökande. Inte en käft har nappat eller brytt sig. De verkar vara mer intresserade av synas och höras – och att ta selfies för sociala medier…

En pocketbok är det jag hittills har åstadkommit i födelsedagspresent till mamma.

Det enda som känns lite mindre bra just nu är att jag inte vet om nåt ska hända den närmaste tiden. Mamma berättade ju igår att hantverkarna är klara hemma hos henne. Det var liksom underförstått då att jag förväntas komma dit… Reglerna när det gäller att resa bort för oss arbetssökande är minst sagt luddiga. Jag fick i alla fall veta på Arbetsförmedlingen att jag måste kunna inställa mig för intervju och jobb inom 24 timmar. Det skulle innebära att jag kan åka till mamma med intentionen att stanna några dar, men vara beredd på att åka hem inom ett dygn. Jag tänker föreslå mamma att jag kommer den 10 juli och åker hem den 14 juli. Då är det mest helg och då ringer varken arbetsgivare eller Arbetsförmedling. Men… eftersom jag har lite… ”heta” saker på gång just nu känns det ändå osäkert att bestämma nåt. Många äldre människor har svårt för att lämna saker öppna och vill gärna ha bestämda tider och datum. Min mamma är inget undantag. Inte jag heller… Eftersom mammas födelsedag infaller nästa vecka måste jag också ut och inhandla lite presenter. Det enda jag har köpt hittills är en pocketbok. Kanske blir det en liten shoppingtur därför under dagen.

Vädret är bra mycket bättre idag än det har varit på flera veckor. Det är 15 grader på skuggsidan och 24 på solsidan. När jag har vikt tvätten från igår, blaskat av mig och klätt på mig utomhuskläder tänker jag rota fram en piasavakvast i det lilla förrådet utanför porten. Enligt vaktis ska där inte bara finnas grillar och leksaker som tillhör grannarna utan även mer användbara ting som kvast och snöskyffel. Jag var välkommen att också nyttja den senare under snöperioden, erbjöd vaktis gentilt. Hum ja, med mitt ryggelände (nej, ryggen är fortfarande inte OK) blir det så lite snöskottning som möjligt…

Jag ska ta till borsten idag. Eller piasavakvasten, rättare sagt.

Nu ska jag hälla i mig min andra senapsmugg java och sen sätta fart på kroppen eftersom hjärnan har fått lite gympa ett par timmar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När jag var barn…

Ett inlägg om leksaker.

---

 

Lego, Lego, Lego!

När jag var barn var jag en ganska ensam liten Toffla. Jag hade inga syskon och lärde mig tidigt att sysselsätta mig själv. Tills jag var stor nog att gå ut på gården hemma i Tranås och leka med barnen där, förstås. Mamma var sjuk och pappa jobbade. Men se morfar, han hade alltid tid att leka med mig – trots att han faktiskt hade tre ”jobb” (snickare, vaktmästare och förbundsordförande i ett nykterhetsförbund)!

Helst skulle vi bygga med Lego, morfar och jag. Vi byggde hus och städer, tåg och bilar. Jag hade allt mitt Lego i en liten resväska. Den där resväskan, grå var den till färgen, följde alltid med när vi åkte till mormor och morfar för att hälsa på. Ja, mormor bodde ju med morfar och hon var också rätt snäll. Även mormor lekte med mig, men hon var bäst på att laga god mat.

Eftersom jag inte bara var enda barnet utan också enda barnbarnet blev jag nog hutlöst bortskämd som liten. Av morfar. Han köpte mycket av mitt Lego, men han struntade också i vilka leksaker små flickor förväntades leka med: jag fick bilar och ett garage och till och med en bilbana!

Inte vet jag hur morfar hade råd att köpa leksaker till mig, för trots sina tre jobb var han ingen välbärgad man. Numera, när jag själv ska köpa leksaker, tittar jag oftast först i affärerna och handlar sen via nätet. Idag träffade jag på en leksaksaffär på nätet som är så ny att den faktiskt inte har öppnat än! Även om jag inte handlar leksaker så ofta, tycker jag att Leksaker.se verkar bli en toppenaffär för leksaksshopping via nätet. Sortimentet ska bestå av kvalitetsgrejor av kända märken. Och bäst av allt, tycker jag, fast jag numera är tant, är att man ska kunna köpa billigt Lego!!!

Den som är intresserad kan redan nu anmäla sig till Leksaker.se:s nyhetsbrev för att få information om vilka leksaker etc som ska säljas när sajten drar igång på riktigt! För än så länge kan man inte handla där. Webbshopen startar sin verksamhet först senare i år.

Och du… Vad hade DU för favoritleksaker när du var barn? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att gå dagarna i förväg

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!

Idag är det andra skäl som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.

Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »