Drevet går

Ett inlägg om en bok.

---

 

Erikshjälpen i Uppsala är ett av stans second hand-ställen som har ganska god ordning på sina böcker. Utom pocketböckerna. De ligger i två stora trälårar, visserligen med ryggarna uppåt, men ändå. Det tar sin lilla tid att gå igenom dem. Det gjorde jag i början av juni och fann tre spännande böcker. Den första av dem, Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt, läste jag ut idag.

Jag fastnar för den här boken direkt! Och det handlar mycket om att författaren är journalist, men trots detta själv drabbades av ett mediedrev under senhösten 2007. Det var då han flamsade och pussades med Ulrica Schenström en kväll på krogen, nåt som uppmärksammades av en fotograf och som sen ledde till den så kallade Schenströmaffären. Ulrica Schenström är moderat och var 2007 statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt. Den aktuella krogkvällen var hon en av dem som hade jour vad gäller krisberedskap. Klart olämpligt att dricka alkohol och gå på krogen med en journalist. Men det mediedrev, som ledde till att Ulrica Schenström senare avgick, var det mycket bättre? Ulrica Schenström har för övrigt skrivit förordet till den här boken – och det är då jag fastnar! Jag citerade till och med förordet häromdan här på bloggen.

Den här historien och flera andra kring politiker och kändisar som råkat i blåsväder, klantat sig, gjort dumma saker etc skriver Anders Pihlblad om. Och ärligt talat får jag i många fall en annan bild av händelserna och personerna han skildrar. OK, visst har framför allt politiker en sån roll att de ska ha extra rent mjöl i sina påsar. Men att drivas av hämnd och inte bara rasera somligas privatliv, utan att till och med få den utsatta att begå självmord… det är aldrig OK. Att ge sig på familjen omkring den person som nagelfars är inte heller OK. Jag köper inte argumentet att h*n borde ha tänkt på det innan h*n begick sitt fel. För vi är alla människor.

Anders Pihlblad möter i den här boken bland andra Lars Danielsson, Cecilia Stegö Chilò, Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Björn Ranelid, Tiina Rosenberg, Liza Marklund med flera. Det är oerhört intressant att läsa vad här personerna berättar om sina erfarenheter. Vidare tar han upp skillnaden mellan sättet att skriva om kända män och kända kvinnor, bloggarnas makt, förtal och förföljelser på nätet kontra yttrandefrihet, krishantering vid mediedrev etc.

Boken kom ut för fem år sen, så den har ett antal år på nacken. Men ändå. Det är mycket i den som fortfarande är aktuellt, det är mycket givande att läsa om de drabbades tankar och det är mycket av mediedrev som kan appliceras på livet i stort. Att bli uthängd och utpekad, att bli kallad än det ena, än det andra, förtalad etc förekommer ju fortfarande. En sorts… mobbning, som vissa människor aldrig tycks växa ifrån. Man är fixerad vid en person och drivs av nån sorts hämndbegär. Många av oss upplever det varje dag.

Toffelomdömet för den här boken kan inte bli nåt än det högsta. Om jag inte tyckte så mycket om boken skulle jag kunna tänka mig både en och två och tre personer som hade behövt läsa den och som jag gärna lämnat den vidare till – med iskall hand…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad skulle vi till Återbruket å göra..?

Ett bokligt inlägg mest. Igen.

---

 

Jag gav mig iväg lite tidigare till mötesplatsen där jag skulle träffa FEM för jag hade ett par ärenden att utföra. Rafsade med mig posten från postboxen och kan du tänka dig, bokpaketet från Bokus med Tomte-Åsas böcker låg där! Med saxen från sjukvårdskudden klippte jag snörena och sen satt jag och gottade mig en lång stund åt mina fyra nya böcker – tre deckare och en spökhistoria. TACK SNÄLLA ÅSA!!! Sen läste jag en stund min medhavda bok också, men strax efter 15 rullade FEM in på parkeringen.

Julklappsböcker från Åsa i Eskilstuna kom idag!

Två bilar är onödigt att köra när man ska till en loppis. Så vi åkte hem och parkerade FEM:s och slängde in mina böcker med mera samt FEM:s grejor uppe i mitt hem. Därefter tog Clark Kent* oss till Återbruket, som ju inte är öppet i helgen. Det stängde klockan 17, men vi var där strax före klockan 16. FEM ryckte raskt åt sig en korg och fem böcker för totalt femton kronor och lite annat hamnade där. Två av böckerna var till mig!

Jag såg en del fruktansvärda saker och puckon, men plånboken förblev i fickan. Fast det var mot sluttampen jag såg dem…. Hyllorna… Två stycken rödbruna Billyhyllor med glasdörrar för 80 kronor styck… Vi hade ju min bil och det fanns ingen chans i världen att två bokhyllor och ett rullbord, som FEM köpte, samt både FEM och jag skulle få plats i bilen. Jag kollade hur det var med hemleverans. Jorå – på torsdagar. Fast nu på torsdag är det ju röd dag och därmed ingen utkörning… Dessutom ska de ha 400 kronor för hemkörningen och de bär inte upp hyllorna för min trappa. Jaa… vad skulle vi till Återbruket att göra..?

 

Här är några bilder att titta på medan jag formulerar slutklämmen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ja…. Det slutade med att jag reserverade hyllorna till måndag eftermiddag. Då får jag tänka över helgen hur jag ska göra och om det finns nån som kan hjälpa mig. På måndag förmiddag ska jag på ett möte, men jag tar bilen dit. Det kanske blir så att jag får åka ett par vändor och besegra min hiskeliga trappa några gånger… Om jag nu köper hyllorna.

Men du… Vad tycker DU att jag ska göra??? Ska jag köpa de två hyllorna för 80 kronor styck eller ska de stå kvar på Återbruket??? Ge mig ett råd i en kommentar, tack!!!

*Clark Kent = min väldigt lilla bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ris, ros och annat

Äntligen! En näringsrik lunch idag! Jag hade dejt med den hjärtegoa L och denna agerade personlig assistent åt mig. Så fin som en ros i sin röda kappa kom hon och höll upp dörrar, bar matbricka och… bjöd på lunchen. Nej, det var jag som skulle bjuda, men försök argumentera med denna kvinna…

Till lördag har hon planerat nånting kulinariskt för mig och Fästmön. Vi ska åka hem till henne när Anna har slutat jobba och sen verkar det som om bilen ska lastas full av godsaker. Hon garanterade att vi INTE skulle vilja ha/orka med Tobleronen jag köpte i söndags…

Den utpekade lär vi inte vilja ha eller orka med på lördag, enligt L.

Jag vet inte om jag tillförde så mycket på lunchen. Det första jag gjorde var att kasta kokt ris över knäet. Eftersom Logen har mikroskopiska servetter hade jag inte ens lagt en som täckte en fyrkant på ena benet. Nåja, det var i alla fall ingen sås på just det ris jag spillde, så jeansen är obefläckade.

Dagen idag är mörk och trist. Igår kväll var jag så trött att jag gick och la mig mitt i CSI. Tittade på sovrums-TVn och då slocknar jag alltid efter högst fem minuter. Gissar att det lär bli samma idag. Jag var så trött att jag inte orkade strula ut på en krycka till soprummet med den snart överfulla tidningspåsen igår, så den står kvar som ett utropstecken innanför ytterdörren.

Högsta prio idag efter jobbet är att försöka handla lite på Tokerian. Jag får lämna kryckorna i bilen när jag går in och hänga på varuvagnen så där som mamma brukar göra. Hur jag ska ta mig in från garaget återstår att se. Kanske en krycka? GAH, jag hatar verkligen att ha detta funktionshinder, men det är nyttigt för mig att prova på. Det är först nu jag inser hur jobbigt det är för dem som ALLTID behöver gå med kryckor… Vi är här för att lära, eller hur var nu meningen med livet..?

Den enda dan jag jobbar för institution1 i veckan är tisdagar. Och den dan räcker inte till för det hästjobb jag har framför mig – att göra om alla forskningssidor. Först idag har jag fått namn på kontaktpersoner. En har jag pratat med sen tidigare så han är igång, men idag var det dags för nästa. Hans chef hade inte ens berättat för honom att han var utsedd till att göra detta… Nej, det känns inte riktigt bra. Jag skulle behöva sitta här mer rent fysiskt, så att jag kan gå med piskan  – eller riset, för den som föredrar det…

Igår blev jag erbjuden ett skrivjobb, men fick tacka nej till det eftersom jag inte har egen firma. Om jag hade haft ett fast jobb hade jag inte tvekat en sekund att registrera en firma, men som läget är det inte särskilt smart. Jag räknar allt mer med att bli arbetssökande igen efter årsskiftet och om man ska få a-kassa, det vet ju alla, får man ju inte jobba ens i egen regi. Detta trots att man är ärlig och anger exakt antal timmar och hur mycket man tjänar – så där så att a-kassan borde kunna dra av det från ersättningen. Nej, så funkar det inte i Sverige. Här ska man antingen jobba förfärligt mycket eller inte alls. Då först passar man in nån sorts mall. Oerhört tröttsamt för en som inget hellre vill än jobba. (Det finns de som till exempel är sjuka och inte kan jobba och så finns det de som inte vill jobba. Varför ska man envisas med att lägga ner tid och energi på att försöka hitta jobb åt dem när det kryllar av friska, fullt arbetsföra människor? Jag begriper det inte.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagslekar

Idag har jag bestämt mig för att vara snäll. Jag ska vara snäll hela dan och hela kvällen och natten också.

Vaknade strax efter åtta och yrslade upp och tog medicin. Tänkte somna om, men se det gick ju inte… Det är kallt om morgnarna nu. Jag fryser om min nästipp. Men sen tittar solen fram – och det måste ju bara smitta av sig på mitt humör.

Pratade med älsklingen nyss i telefonen. Störde mitt i den framdukade lördagsfrukosten. Själv har jag inte kommit så långt än. Vill inte börja må illa. Än.

Solbrillor på idag!?

                                                                                                                                                           Jag tänkte göra ett förtydligande: Det är lovvärt när man kämpar för de svaga. Bara de svaga då inte uppfattar det som att nån klappar dem på huvudet, kallar dem lilla vän och mindre vetande. Personligen har jag känt mig rätt utpekad och dum – och klappad på huvudet i stället för att ha blivit tilltalad. Ja, jag känner mig förbisedd ibland. Vidare anser jag att vissa krig kanske man bäst utkämpar internt, medan andra kanske behöver extern inblandning. Eller ett samarbete över gränserna kanske hade fått bäst resultat? Fenomenet som utpekas är inte okänt, det har förekommit länge. Att man inte stått upp och sagt sin mening kan ha flera orsaker. Rädsla, inte feghet, kan vara en. Genom att samlas många till ett möte skulle jag kunna tänka mig att man kanske vågar. Och genom samarbete med internerna kunde man få fram mer information. Bara det…

Nu ska jag försöka sparka igång min lördag utan att trilla omkull idag. Det gör rätt ont i benen…

Read Full Post »