Ris, ros och annat

Äntligen! En näringsrik lunch idag! Jag hade dejt med den hjärtegoa L och denna agerade personlig assistent åt mig. Så fin som en ros i sin röda kappa kom hon och höll upp dörrar, bar matbricka och… bjöd på lunchen. Nej, det var jag som skulle bjuda, men försök argumentera med denna kvinna…

Till lördag har hon planerat nånting kulinariskt för mig och Fästmön. Vi ska åka hem till henne när Anna har slutat jobba och sen verkar det som om bilen ska lastas full av godsaker. Hon garanterade att vi INTE skulle vilja ha/orka med Tobleronen jag köpte i söndags…

Den utpekade lär vi inte vilja ha eller orka med på lördag, enligt L.

Jag vet inte om jag tillförde så mycket på lunchen. Det första jag gjorde var att kasta kokt ris över knäet. Eftersom Logen har mikroskopiska servetter hade jag inte ens lagt en som täckte en fyrkant på ena benet. Nåja, det var i alla fall ingen sås på just det ris jag spillde, så jeansen är obefläckade.

Dagen idag är mörk och trist. Igår kväll var jag så trött att jag gick och la mig mitt i CSI. Tittade på sovrums-TVn och då slocknar jag alltid efter högst fem minuter. Gissar att det lär bli samma idag. Jag var så trött att jag inte orkade strula ut på en krycka till soprummet med den snart överfulla tidningspåsen igår, så den står kvar som ett utropstecken innanför ytterdörren.

Högsta prio idag efter jobbet är att försöka handla lite på Tokerian. Jag får lämna kryckorna i bilen när jag går in och hänga på varuvagnen så där som mamma brukar göra. Hur jag ska ta mig in från garaget återstår att se. Kanske en krycka? GAH, jag hatar verkligen att ha detta funktionshinder, men det är nyttigt för mig att prova på. Det är först nu jag inser hur jobbigt det är för dem som ALLTID behöver gå med kryckor… Vi är här för att lära, eller hur var nu meningen med livet..?

Den enda dan jag jobbar för institution1 i veckan är tisdagar. Och den dan räcker inte till för det hästjobb jag har framför mig – att göra om alla forskningssidor. Först idag har jag fått namn på kontaktpersoner. En har jag pratat med sen tidigare så han är igång, men idag var det dags för nästa. Hans chef hade inte ens berättat för honom att han var utsedd till att göra detta… Nej, det känns inte riktigt bra. Jag skulle behöva sitta här mer rent fysiskt, så att jag kan gå med piskan  – eller riset, för den som föredrar det…

Igår blev jag erbjuden ett skrivjobb, men fick tacka nej till det eftersom jag inte har egen firma. Om jag hade haft ett fast jobb hade jag inte tvekat en sekund att registrera en firma, men som läget är det inte särskilt smart. Jag räknar allt mer med att bli arbetssökande igen efter årsskiftet och om man ska få a-kassa, det vet ju alla, får man ju inte jobba ens i egen regi. Detta trots att man är ärlig och anger exakt antal timmar och hur mycket man tjänar – så där så att a-kassan borde kunna dra av det från ersättningen. Nej, så funkar det inte i Sverige. Här ska man antingen jobba förfärligt mycket eller inte alls. Då först passar man in nån sorts mall. Oerhört tröttsamt för en som inget hellre vill än jobba. (Det finns de som till exempel är sjuka och inte kan jobba och så finns det de som inte vill jobba. Varför ska man envisas med att lägga ner tid och energi på att försöka hitta jobb åt dem när det kryllar av friska, fullt arbetsföra människor? Jag begriper det inte.)

Livet är kort.

Read Full Post »