Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagstoffligt

På väg hem i bilen igår var det dags att bryta ihop igen. Skälet var väldigt enkelt. Innan jag åkte från jobbet skuttade jag upp till institution 1 för att flukta igenom papperstidningsutgåvan av lokalblaskan. Växlade några ord med ML som undrade om jag ska vara med på påsklunchen i nästa vecka.

Tyvärr går inte det för mamma kommer hit.

sa jag.

Och bara för det fick jag krångla och byta dagar med Den Hjärtegoda L, som jag vill bjuda på lunch som tack för den fantastiska måltiden strax före min operation. Dessutom… skulle jag nog bara bli ledsen.

Naturligtvis fick jag förklara varför. ML tyckte att det var jättetråkigt för, som h*n sa,

Vi har trivts så bra med dig här!

Så klart orden värmde, men jag hann knappt ut i bilen förrän tårarna trillade. Och när jag satt där och marssolen, som trots allt är ganska stark, lyste på mina kinder genom de smutsiga bilfönstren… Då såg jag hur tårarna gjort stora fåror på mina kinder. Det är sant! De här sista årens prövningar har gjort mig… gammal.

Hemma väntade en gigantisk strykhög och vad passar väl bättre som lindring när man är ledsen än kroppsarbete. Efter avklarat arbete unnade jag mig två kexchoklad till middag. Sen mådde jag förstås illa, men det är ju skit samma.

Innan jag fick slå ner rumpan slog jag in… julklappar! Ja, det blev ju så att jag hann köpa två julklappar till mamma förra året, men jag hann inte överlämna dem. Därför får hon dem nu till påsk. Hon har frågat vad jag önskar mig. Det blir ju bara dumt, för jag vet ingenting mer än sånt som inte går att köpas för pengar. Och en Ajfån. För, som sagt, jag måste ju vara kontaktbar även framöver. Sen. När det är över det här äventyret jag har deltagit i sen september 2011.

Ett hårt paket och ett mjukt paket till mamma.

Resten av kvällen ägnade jag åt mitt favoritprogram Antikrundan. Telefonerade med Fästmön efter det. Det ska bli så skönt att få sällskap i kväll, efter den här skitveckan. Till helgen kanske det blir en (inköpt på DVD) eller annan film (bio), det beror lite på hur vi mår. Det viktiga är att vi är tillsammans, inte vad vi gör.

Och i natt har det snöat. Mycket.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Å vilken underbar morgon, å vilken underbar daaag…”

Äntligen sitter Tofflan vid en fungerande jobbdator. Bara det att System 7 och  jag inte riktigt kommer överens och min webbläsare ser helkonstig ut och saknar toolbar. Nu har jag fått till det hjälpligt – det gäller att inte vara datahandikappad en sån här kort arbetsdag när knappt en käft är på jobbet. Mer än E och jag på min våning. Vi sitter i var sin ände av korridoren, men jag hör smattret från tangentbordet, liksom E säkert hör mitt. Jag ska faktiskt försöka få lite gjort idag. Bland annat väntar jag på att en forskare ska ringa så vi kan planera en sida på svenska och en på engelska till webben kring hennes spännande projekt i Kenya.

Igår hann jag göra färdigt mitt första egna lilla pressmeddelande. Eller nåt pressmeddelande är det väl egentligen inte, snarare en inbjudan till press och allmänhet till en del av en kongress i nästa vecka som vanligtvis är helt sluten. Det ska bli spännande att se om det blir nåt napp!

Smarrigt fredagsfika brukar det vara här i princip varje vecka, men jag tror inte det är nåt smaskens på gång idag. Jag och E får väl gå och ta en kopp om en stund, i alla fall.

Vår kloka kaffeautomat har en Väck-mig-knapp!

                                                                                                                                                              Jag är fortfarande väldigt trött idag, Fästmön var ännu tröttare än jag i morse. Hon har ju haft sovmorgon varje morgon, men i gengäld jobbat kvällar. Jag väckte henne försiktigt i morse och jag sjöng verkligen inte rubriken på detta inlägg för henne!!!

Igår kväll åkte jag ut till Himlen med tre matkassar. De räcker nästan till två dagar. Nu visade det sig att det blir manfall i familjen i helgen. Frida är hos en kompis och hälsar på och Johan ska vara borta på lördag. Kalas-Killen, det vill säga Elias, har kalas både lördag kväll och söndag eftermiddag. Man undrar vad föräldrarna tänker på när det förläggs två kalas på en och samma helg… Det är också lite tokigt, tycker jag, att förlägga kalas till fredags- och lördagskvällar. För Annas del – och säkert även för pappa Jerry! – är det kanske inte så kul att första kvällen man får hem Kalas-Killen efter en vecka hos dan andra föräldern ska grabben iväg igen på kalas. Ingen myskväll med familjen, liksom.

Här dansar Kalas-Killen loss inne i en klädaffär på sommarlovets sista dag när vi var iväg och köpte skor, tröja och ryggsäck han och jag.

                                                                                                                                                                 Igår kväll fick jag i alla fall en pratstund på tu man hand med Johan. En vecka har han jobbat på praktik på ett slakteri. Det är ett tungt jobb och jag skulle tycka att det var lite läskigt att jobba med döda djur, men Johan klarar av det. Han är där för att lära och för att få omsätta sina ganska teoretiska kunskaper i praktiken. Eller nja, styckning har han ju ägnat sig åt förut. Men inte allt runt omkring. I början av december ska man sen diskutera en eventuell fortsättning. Självklart hoppas han på en anställning, för aktivitetsstödet går ju inte att leva på. Personligen tycker jag att 130 kronor om dan är att jobba gratis… Jag är emellertid glad för Johans skull att han har fått den här möjligheten och så får vi hoppas att det är en väg ut i arbete. Han säger själv att allt förstås inte är roligt och att arbetet kan vara mycket tungt, men det är bra mycket bättre att jobba än att sitta vid datorn hela dagarna. Och tro mig, jag vet och jag håller med! Jag tycker att han är duktig som kör detta tunga praktikjobb på heltid. Lång resväg är det också, men han tar första bästa buss till jobbet. Jag håller alla tummar jag har för att det ska bli nåt bra av detta! Johan är en duktig kille, jag vet det. Sen är han inte världsbäst på att städa, fast det är nåt han har blivit betydligt bättre på det senaste året.

Read Full Post »

En av-och-till-dag med tomt bås

Dagen började som igår – med ösregn. Det har varit höst i luften, med grå himmel, regn av och till samt blåst. Men när jag skulle åka hem sken solen en kort stund, så solbrillorna åkte på. I skrivande stund är det ett riktigt skyfall… Snacka om av-och-till…

Jag tog en annan väg hem och den gick fortare i rusningstrafik nu på eftermiddagen. På morgonen lär det bli den väg jag hittills har kört. Det är bitvis ganska långa köer och jag är förvånad att det är så med tanke på ”nya” E4:an. En del av vägen åkte jag i mitten av 1990-talet till mitt dåvarande arbete och faktum är att inte mycket har förbättrats vad gäller trafikframkomligheten… Man har petat in ett par, tre rondeller som ärligt talat varken gör från eller till.

Artikeln jag skrev igår hade blivit citat- och faktagranskad av intervjuoffret. I morse låg ett

Helt OK!-mejl

i min mejlbox. Kul! Det kändes bra också att få iväg det i tid för manusstopp. 

Resten av förmiddagen har jag mest jobbat med texter till webb och intranät, främst det senare. Det blev hela sju stycken, ett resultat som man väl får vara nöjd med..? Tyvärr kunde jag inte publicera dem eftersom jag inte har fått behörighet än – och det tycks ta tid… Vi får hoppas att det är grönt ljus i morgon.

God lunch idag blev den förfinade thaisoppan som Fästmön hade lagat till igår. Fast jag hittade bara en enda räka i den idag och dessutom skrev jag fel igår: det var inga bönor i, det var ju sockerärtor!.. En viss skillnad… Och jag ska vara halvvegetarian… 😳

Thaisoppa med purjolök och sockerärtor – och en räka idag.

                                                                                                                                                            Hemma i kväll möttes jag av ett tomt bås. Anna har gått/åkt och jobbat och jag ska hämta henne klockan 20. Det känns tomt och tyst och ensamt och konstigt – jag har blivit riktigt bortskämd av ”min” hemmafru de här senaste dagarna!

Jag vet inte riktigt vad det blir till middag i kväll, men det finns två raggmunkar i frysen, lingonsylt och kalkonskivor. Eller också tar jag det med mig i lunchlådan i morgon. Jag tror nästan det får bli så. Jag har just glufsat i mig en Crisp & Cerealbar mandel och tranbär och så kanske det blir nån rostad macka och ett glas mjölk som komplettering.

Min kväll ska jag främst ägna åt att beta av en strykhög som nu blivit gigantisk. Nu är det min tur att leka hemmafru. Eller husmor, som jag gillar att kalla mig. Jag är ju både så huslig och moderlig – NOT!

Read Full Post »

Söndagsmorgon i sängen

Nästan som vanligt vaknade jag till kvart över sju av ett illvrål nånstans ifrån, men det var inte förrän vid åtta-tiden jag klev upp och jag på toa. Igår blev det tidigt sänggående, redan vid 23-tiden. Tror bestämt jag somnade till ljudet av sovrums-TV:n före halv tolv. Helt slut efter en städdag. Tänk, om jag hade ett jobb som gjorde mig så skönt trött att jag kunde sova gott en hel natt!..

Kudden var extra skön i natt!

                                                                                                                                                      Men att skutta upp ur sängen var faktiskt inget jag gjorde, för jag är stel som en pinne i kroppen idag – framför allt i ryggen. Träningsvärk, minsann! Jo, jo… Nu är det dags att börja röra på fläsket, baske mig!

Idag ska jag ta itu med en gigantisk strykhög och kanske blir det en eller två maskiner tvätt som får gå. Men kring lunchtid lägger jag ut veckans fråga här i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar, så håll utkik!

Belöningen idag blir ett telefonsamtal till en vän som ringde när mamma var här. Just då hade jag inte möjlighet att prata, men nu ska det bli snacka av! Naturligtvis ska jag slå en signal till Den Mest Älskade också. Tänk att jag drömde att vi skulle gifta oss i Domkyrkan.  Jag hörde introduktionsmusiken på orgel. Men så vaknade jag.

”Min” brud?

                                                                                                                                                        Tänk om jag i stället kunde vakna från den här mardrömmen jag lever i i vaket tillstånd? Men se det går ju inte… Skönt var det i alla fall att få drömma nåt härligt en stund.

Ringa min syssling måste jag också göra – eller mejla. Mamma hade fått tag i en viss annons när hon kom hem igår och där stod helt andra uppgifter än de vi såg här. Jag vet att det blev fel både här och där, men det hela är mycket förvirrande. Tid och plats för begravningen var emellertid korrekt i mammas tidning.

Strax dags att gå upp och tvätta sig, stoppa i ögonen (linserna), starta perkolatorn och ta in lokalblaskan. Jag vet inte hur länge till jag har råd att ha tidningen, prenumerationen går ut den här månaden eller i februari, tror jag. Dessvärre är 2 500 kronor för mycket för mig just nu. (Jag avskyr att prata pengar, men jag måste få pysa lite. Den som har nåt emot det behöver ju inte läsa här. På tal om att inte gilla det man läser. ”Ovälkomna besökare” som efter ett års tid fortsätter att besöka min blogg flera gånger om dan och natten, trots att jag bett dem att sluta… Det börjar likna förföljelser, stalking, och jag överväger att anmäla. Nu har jag ju expertis i familjen, så…)

Read Full Post »