Britt-Marie var här

Ett inlägg om en bok.

---

 

Fredrik Backman skriver böcker jag berörs av. Jag skrattar och gråter åt Ove och mormor. På bokrean hade Akademibokhandeln särskilt reapris på Britt-Marie var här under en dag. Jag rusade till Stormarknaden och la beslag på ett exemplar. I kväll läste jag ut boken.

Britt-Marie är 63 och arbetssökande efter att hon har lämnat sin hemmafrutillvaro med mannen Kent sen 40 år tillbaka. Ödet placerar henne i Borg, en håla där allt utom pizzerian är nedlagt. Och så finns fotbollen. Britt-Marie gillar inte alls fotboll, men hon gillar ordning och reda. En dag blir hon fotbollslagets tränare.

Efter ett par sidor inser jag att Britt-Marie och jag har mycket gemensamt. Men till protokollet vill jag ha att hon är tio år äldre än jag och gift med en man! Däremot vill både Britt-Marie och jag ha jobb, inte några kurser, vi vill ha återkoppling från Arbetsförmedlingen, vi skriver listor, våra grannar kallar oss gnällkärringar, vi är bra på att städa och vi avskyr fotboll. Allt sammantaget gör att jag faller för denna tvillingsjäl redan från början.

Liksom Backmans tidigare böcker är denna en tragikomisk historia. Fast av nån anledning blir jag inte lika berörd av Britt-Marie som jag blev av Ove och mormor. Jag känner igen mig, visst, jag skrattar. Men jag gråter inte, trots att boken har sina sorgliga sidor och sin död.

Kanske, kanske skadas jag lite av det jag uppfattar som osant i boken: Britt-Marie ringer ofta, ofta sin handläggare på Arbetsförmedlingen och denna svarar. I verkligheten svarar aldrig handläggarna på Arbetsförmedlingen när man ringer till dem, de vill att man ska mejla om man vill ha kontakt med dem.

Toffelomdömet blir därför högt, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tokigt och slugt i Himlen – och utanför

Ett inlägg om lördagskvällen och söndagssdagen.

 

Gult är ju, som bekant fult. Hårigt är det visst också.

Nog försökte jag göra mig fin innan jag åkte ut till Fästmön i Himlen igår. Men jag tror bestämt att jag glömde raka mig. Nåja, det är smällar man får ta om man ska hänga med mig. Orakad Toffla, vill säga. Jag var för övrigt inte bara hårig i ansiktet, jag var gul också. Att vara gul är nog värre.

Lilla Anna hängde i sovrummet.

Anna, däremot, är ju alltid söt. Som vanligt hängde hon i sovrummet. Och hon var rätt glad att se mig. Vi inledde vår lördag tillsammans genom att åka till Världens Bästa ICA-affär, ICA Solen. Det skulle inhandlas mat och godis till kvällen – det var ju liksom lördag och då är det legitimt att snaska. Men Anna köpte förstås frukt och grönt också. Och potatis. Middagsmaten blev lax i ugn med ris eller potatis och hollandaisesås. Grönsaker i skålar. Annas barn har alltid varit duktiga på att klämma i sig grönsaker, jag är riktigt impad. Mitt eget förhållande till såna nyttigheter är ju… lite avmätt.

Nån hade provsmakat godiset redan på ICA.

Men det var faktiskt inte jag som var desperat nog att provsmaka lördagsgodiset ren på ICA. …

Alla av kvinnligt kön i familjen satt i köket efter middagen och spelade mobilspel med varandra. Tjejerna visade mig ett nytt silhuettfrågespel som jag tyckte var ganska kul. Tjejerna var bäst på tecknade figurer och film- och TV-karaktärer, medan min styrka låg på städer. Märken, det vill säga loggor, var vi sisådär på.

Så småningom hamnade vi hela bandet utom Kronprinsen i TV-sofforna. Trångt och mysigt, men härligt var det. Jag lyckades nämligen klå mr Kobra i Wordfeud – med 200 poäng. EN match. Sen förlorade jag igen, förstås.

Lördagskvällens TV-behållning var förstås QX-galan på TV4. Tyvärr hade de klippt rejält i inspelningen. Det var till och med så att Herr Komframåsägaren, Måns Zelmerlöw, reagerade med några missnöjda rader på Twitter. Vill du se några extra klipp, kan du kika här på QX:s sida!

Kickorna rymde en stund. Visst har vi fina förkläden?

Söndagen inleddes med regn och gråhet. Jag avskyr verkligen februari, man blir så jäkla låg. Även Anna kände sig nog inte som världens gladaste, så vi rymde en stund. Till ICA Solen, först, och sen till Fullerö handel. Ville vara en stund för oss själva i våra fina förkläden… Inte skulle vi handla nåt på Fullerö, men där är alltid roligt att strosa omkring. Vi noterade att man har byggt ut IGEN. Uppenbarligen går affärerna väldigt bra. Som vanligt var där ganska mycket folk. Bland nyheterna noterade vi en riktig kafeteria. Där kan man förhandsboka afternoon tea för sällskap på mellan två och tio personer. Det var väldigt sorligt i kafélokalen, så vi gick inte ända fram för att kolla läget. Men nån gång framöver kanske vi intar afternoon tea där. Det kom nämligen härligt, ljuvliga dofter därifrån.

Grodor spottade på oss.

I natt drömde jag dels att jag, Anna och en filur till rånade en blomsterhandel (!). Men jag drömde också om att jag tog hand om en lite brun, lurvig hund som hade förlorat sin husse och matten. På Fullerö möttes vi bara av hundar i betong. Och en trio grodor som spottade.

Ett ljushuvud i form av en noshörning att ha på väggen.

Vi såg också ett och annat ljushuvud. Till exempel hittade vi vita noshörningshuvuden att hänga på väggen. Om man nu vill det. Vi avstår nog gärna. Jaa, på Fullerö finns nåt för alla smaker. Ursprungligen såldes där smidesprylar. Nu är det mycket kitsch i form av shabby chic och väggord. Eller förvaringsburkar märkta med vad de borde innehålla. För mig är såna inredningsdetaljer lite trista. Men jag är nog en trist person.

Roliga fingrar.

Nää, då tyckte jag att fingrarna i trä som gjorde olika tecken var lite roliga. Fingrarna pekade lite hit och dit, gjorde tummen upp, men inte FU-fingret, dock. Vad man ska ha dem till kan man förstås fråga sig, men de hade en anordning på baksidan som uppenbarade att tanken är att de ska hängas på väggen.

Maskerad Anna – redo att råna en blomsteraffär?

Det allra bästa och roligaste på Fullerö var förstås Anna. Det gick inte att låta bli att skratta och flamsa när hon förberedde sig för att gå på maskerad genom att testa. Eller kanske provade hon ut masken hon hade när hon var med och rånade blomsteraffären i min dröm i natt? Nja, då hade hon visst en skidmask. Själv var jag oskyldigast i drömmen, förresten, för jag körde bara flyktbilen. Det vill jag ha till protokollet!

Nu börjar det gå mot kväll och jag har kört hem Anna – omaskerad! – med matvaror och noll varor från inredningsbutiken i Fullerö. Jag stannade till på Tokerian innan jag landade hemma och upptäckte då att mamma och jag har vunnit 24 pix på Lotto. Hemma var det mörkt och tyst – även i resten av huset. Sånt gillar jag! Jag har packat upp min rygga och jag har tagit fram kläder till morgondagen. I morgon är det jobbardag. Ännu återstår det några sådana.

Men först ska jag ringa mamma och sen ska jag äta en matlåda med spaghetti och italiensk färssås som jag har på tining.

Vad har du gjort i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag som måndag

Ett inlägg i vilket Tofflan svamlar på om sin tillvaro i limbo och lite annat.

Det är torsdag idag, som sagt. Men det känns som måndag eftersom min arbetsvecka börjar idag. Och slutar i morgon. Två arbetsdagar som faktiskt är ganska fulltecknade, enligt kalendern.

Men först av allt har jag letat efter den chef som bestämmer om min framtid här. Eftersom h*n inte var här vid niotiden, gick jag iväg och pratade med chefen under överchefen. Underchefen har mejlat överchefen.

Så mötte jag överchefen vid kaffeautomaten nyss.

Jag kommer in till dig!

sa han. Jag undrade om h*n menade genast, men det menade h*n inte. Jag fick inte veta vilken tid h*n kommer. Eftersom h*n inte har varslat mig tickar det på ytterligare en månad. H*n sa att h*n tänker erbjuda mig en deltid och att vi ju har pratat om det. Ja, en gång har vi pratat om det, bara för att jag skulle upptäcka att det stod en helt annan procentsats i ett protokoll några dar senare.

Jag går omkring här i limbo, jag har svårt att arbeta, för jag kan inte planera mitt arbete och jag kan inte åta mig nya uppgifter eftersom det finns viss risk att jag inte kan avsluta saker och ting. Underchefen skrev till överchefen att jag mår riktigt dåligt. Det är en underdrift. Med kroppen hela tiden i beredskapsläge blir man rätt slut. Jag känner knappt att jag ar varit ledig i sex dar.

Så här känner jag mig inuti.

Idag försöker jag i alla fall att arbeta med det jag har på gång. Morgonen har jag ägnat åt att läsa och besvara mejl samt åtgärda en del. Det handlar mest om att lägga ut saker på nån av webbplatserna. Jag har lagt ut en nyhet och en kalendarieuppgift. Och så har jag gett E en lyckospark eftersom h*n har sitt halvtidsseminiarium på förmiddagen.

Till lunchen idag ska jag träffa den kloka L. H*n har också en inte helt enkel position idag, med alla förändringar som är på gång. Just vid såna tillfällen önskar man att man vore flera.

I eftermiddag ringer vår omvärldsbevakare. Vi ska prata bevakning av sociala medier för en av institutionerna jag jobbar åt. Jag var emellertid tvungen att säga sist vi hördes att min framtid är som den är, att jag inte vet. För om jag slutar vet jag inte vad som händer med den omvärldsbevakning vi har idag. Nån måste nämligen administrera, kommentera, hantera den etc. Vi har sån tur att vi får hänga på ett grundavtal, så vi slipper att betala en enda spänn för detta! Jag är nöjd att jag upptäckte det!

Jag ska hälla i mig mitt kaffe nu och försöka att inte bryta ihop. Än.

Livet är kort.

Read Full Post »

%&¤#/?!!! Typ…

Ja det går inte att skriva ut orden i rubriken, för då skulle  jag nog få lägga ner den här bloggen på grund av

foul language.

Men asså… I morse kom jag äntligen iväg till jobbet i tid, trots att jag pratade en stund med en granne innan jag hoppade in i bilen. (Ja, det finns ganska många grannar som pratar med mig nu för tiden – konstigt, jag som är så elak) Vad händer sen då? Jo, jag fastnar i bilkö efter bilkö efter bilkö. Först på grund av en långtradare med mjölk har råkat förirra sig in på smågatorna nära mitt hem, därefter på grund av alla lantbruksfordon som bara MÅSTE vara ute och köra i högst 30 km i timmen på 70-vägar –  i rusningstrafik!!! Mitt blodtryck steg till oanade höjder.

Samtidigt fick jag då lite tid att pyssla med annat i bilen. Det blev ju många och långa väntetider vid rödljusen, vill säga. Så jag startade om min krånglande Ajfån IGEN och nu fungerar den äntligen som den ska! Nog är det bra att Felia Telia försöker uppgradera till 4G, men det ställer till det en hel del eftersom nätet ännu är så dåligt utbyggt här ute i Bushen (=Uppsala, Sveriges fjärde största kommun). Jag har inte kunnat surfa, läsa jobbmejl, spela Wordfeud, Twittra, svara på sms etc på två dar nu – om jag inte har befunnit mig inomhus på jobbet, hemma hos mig själv eller hos Fästmön. Men själva grejen med en mobil är väl att man ska kunna vara just… mobil..? Eller har jag fattat fel?

Bajskorv. Så kan man sammanfatta min vecka.

För övrigt är jag så trött på krånglande saker, att jag höll på att slänga ut iPhonen genom fönstret. Men det får man förstås inte gör med statens egendom… Samtidigt tycker jag att det får räcka nu! Eller vad sägs om dessa förtretligheter som drabbat mig de senaste sju dagarna, förutom den krånglande mobilen, dårå?

• Kökssoffans botten ramlade ur i lördags runt lunchtid. (Fixades under stånk, stön och ett hundratal svordomar, med blessyrer på fingrar och armar som följd. Men det var HÄRLIGT att få banka med hammaren ordentligt och få låta lite en stund. )
• Jag tuggade på en kola så att en porslinskrona lossnade på lördagskvällen. (Fick tid hos tandläkaren på tisdagen och nu är tanden fixad – vilket gjorde en del hål i plånboken. Men tanden är hel igen.)
• Stor-Datorn ville inte starta som den skulle i söndags. (Jag har fått en laptop som back up, men Stor-Datorn lever faktiskt fortfarande! Fast om jag stänger av den lär den inte starta igen…)
• En persiennvridpinne pajade härom morgonen i min allra nyaste persienn som blev insatt när jag var nyopererad – det kanske är nån som minns att jag fick ett gäng tumörer utplockade ur mig i december??? (Jag fick på pinnhelveteten igen, men den går knappt att vrida. Lamellerna vill för övrigt inte sluta tätt så typ ”alla” kan se rätt in i mitt hem trots att persiennerna är nerfällda. Och det är ju tur eftersom det är så många som vill ha koll på vad jag håller på med.)
• Igår morse hade jag inget varmvatten hemma. I morse var vattnet så hett att jag skållade mig flera gånger. (Slipper tack och lov inläggning, bevare oss väl från att få flängörtbehandling!
• Skambudet har blivit ett ännu större skambud och nu är jag arg på riktigt. (Det värsta var att jag fick läsa om det i ett protokoll på intranätet, jag fick inte veta det på sedvanligt sätt – genom att man pratar med mig och förklarar att det handlar om att man måste spara pengar – för det är det det handlar om, har jag läst mig till.)

Men annars då? Nånting bra har väl ändå hänt de senaste dagarna också? Ja, ventilationsdonet i köket sitter äntligen fast som det ska. Och så har jag beställt tid för däckbyte på tisdag morgon och undersökning hos tandhyggan på onsdag vid lunchtid. Du får gärna hålla en tumme för att det inte händer nåt skit med bilen eller att tandhyggan hittar en massa saker i käften som måste åtgärdas. Jag vet att jag har en trasig tand som måste fixas, men det räcker. Vidare har jag sökt ett och annat väldigt lockande jobb. Det känns spännande! Och ja just det… Hälen är betydligt bättre!

Och idag ska jag luncha med en annan före detta kollega. Det kom ett sms i morse (när jag hade startat om Ajfånen kom det fram…) att vi antingen fick flytta fram lunchen lite på grund av jobb eller byta dag. Jag är flexibel. Jag gick med på att flytta fram lunchen en halvtimma. Jag tänker nämligen inte gå på nån p-hearing i eftermiddag. (Finns det verkligen inte nåt svenskt ord för det???)

Man kan kort sagt sammanfatta min vecka hittills som:

Bajskorv!

Så nu kan väl för 17 helgen bara bli bättre??? Hur har din vecka varit?

Livet är kort.

Read Full Post »

Ofokuserad

Ursäkta mig om jag är lika ofokuserad som det nyligen utspruckna lövet på björkriset nedan. Men nu är det lite för många saker som går åt pipsvängen. Jag försöker bita ihop (!) och inte visa nånting annat än ett neutralt ansikte gentemot dem som jag har god lust att ge hiskeliga miner; ett leende ansikte gentemot dem som förtjänar ett leende. Tyvärr når leendet inte ändå upp till mina tårfyllda ögon, men…

Ofokuserad som björklövet mitt i bilden. Jävla iPhonekamera!

Jag tuggade på en kola i helgen och nu har en porslinslagning på en tand blivit lös. Som tur var fick jag en tid hos tandläkaren redan i morgon förmiddag. Till dess måste jag försöka undvika att tappa porslinstanden, än mindre svälja den – om den lossnar. Tjolahopp så lätt det är att äta (på andra sidan har jag en trasig tand som borde ha lagats för länge sen) och tandtråda (varje gång lossnar porslinskronan lite till)!

Igår när jag kom hem ville stordatorn inte starta som den skulle. Den startade i nån sorts felsäkert läge. Till sist lyckades jag få igång den så att allt såg normalt ut. I stället för att slappa igår kväll fick jag ägna kvällen åt att säkerhetskopiera filer från hela jävla datorn. För den är väl på väg att lägga av nu. Den har emellertid varit en bra följeslagare och vän och väl värd de hundralappar (!) jag gav för den. Nu måste jag börja titta på en ny.

Ny mobil måste jag också ut och shoppa snart, eftersom jag räknar med att snart återlämna min tjänstemobil (statens egendom). Jag läste ett protokoll alldeles nyss och av detta framkom att det jag trodde var ett skambud nu har blivit ett riktigt SKAMBUD. Men fortfarande ett väldigt luddigt sådant. Jag har skrivit ett nytt mejl där jag ber om ett förtydligande nu på förmiddagen. Gissar att jag inte får nåt svar på det heller.

Nej, idag är jag lite ofokuserad på arbetet. Det blir ju lite tajt med pengar framöver eftersom jag inte lär ha nån inkomst (nej, a-kassan är ingen inkomst). Samtidigt behöver jag såväl en dator som en mobiltelefon som fungerar så att jag kan söka jobb.

En olycka kommer sällan ensam, nu har det kommit fyra nästan samtidigt. Så då borde det väl vara min tur med lite flyt snart, eller hur? Har jag överlevt att bli berövad tryggheten i tillvaron en gång tidigare ska jag väl lyckas överleva ytterligare en gång. Har jag dessutom överlevt klumpedunstumörer tänker jag inte lägga mig ner och dö. Men i skrivande stund har jag lätt att hålla mig för skratt, det har jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Test: Vilken S-ledare sa vad?

Igår kväll lyssnade jag lite på en TV-intervju med Stefan Löfven, du vet sossarnas partiledare. (Det är visst sossekongress, om nån har missat det…) Jag tyckte att han inte gav ett enda svar på nån av journalistens frågor utan det var bara floskler och partimanisfest som bubblade upp ur hans mun. Nu vill jag dock ha till protokollet att de flesta partiledare gör på liknande sätt, men Stefan Löfven var nog den mest o-svarande politiker jag har hört! En konst det med…

Hittade ett roligt test hos Dagens Nyheter där du kan testa dina kunskapar i vilken S-ledare sa vad – Mona Sahlin, Håkan Juholt eller Stefan Löfven. Jag hade tre rätt av åtta och märkligt nog blandade jag mest ihop Mona Sahlin och Håkan Juholt (vad jag har förstått gillar de två inte varandra särskilt mycket och de hade dessutom lite olika fokus som partiledare för sossarna). Hur gick det för dig???

Livet är kort.

Read Full Post »

Bita i surt äpple, vacklande och matfrågor

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

Typiskt surt äpple.

Inte har jag fått några som helst svar på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Sista lunchen tillsammans på jobbet?

Det är så tufft och ledsamt och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?

Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »