Ett inlägg om en bok.
Det är inte alltid jag har läst alla som får Nobelpriset i litteratur. Patrick Modiano, som fick det förra året, hade jag inte läst. Vilken tur att jag fick hans bok Lilla smycket för nästan ett halvår sen på min födelsedag. Tack Jerry och Elias! I kväll har jag läst ut den lilla boken.
Tonårstjejen Thérèse får syn på en kvinna nere i tunnelbanan. En kvinna i en sliten, gul kappa. Hon tror att kvinnan är hennes mamma. Fast mamman sägs ha dött tio år tidigare i Marocko. Thérèse följer i alla fall efter kvinnan. Och hamnar… bakåt i tiden. Det är naket, ensamt och smärtsamt.
Märkligt hur en kortoman, 128 sidor, kan säga så mycket. Jag blir väldigt berörd av Thérèse sorg och längtan efter sin mamma. Det här att plötsligt och oförklarligt bli lämnad… Varför? Inte är det nån lätt liten bok. Ändå är språket underbart böljande, nästan som en vals.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Där blev jag nyfiken. 🙂 Jag fick igår ett annat tips av Solveig (+ låneboken) om en femma som jag skulle läsa. Jag brukar annars vara lite allergisk mot nobelpristagare och inte följa flocken. Kram Bosse
Jag tycker att många Nobelpristagare är svåra och de passar inte min smak. Men Tranströmer gillar jag förstås jättemycket. Patrick Modiano blev jag också förtjust i och nu ska jag se om jag kan hitta nåt mer av honom! 😛
Kram!