Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Ironi, Musik, Personligt, Puckon, Vänner, tagged anmäla, arbete, axel, återuppstå, badrum, balkong, balkongpall, balkongstol, barbequesås, batteriförpackning, bitar, blekfeta vita ben, blinka, blogg, blunda, bröd, bronsåldern, chicken sandwich, darrande, dö, diktbok, farlig tant, färggrant, gäster, glo, gräns, grillad kyckling, grisrosa, gymnastisk övning, hemväg, Husets Elaka Tant, inte tajt, jeans, journalist, kärlek, klia mig i nacken, kommunicera direkt, kropp, kyl, ladda, litteratur, London, luta sig över räcket, må gott, mörda batterier, mejla, micra, min dag, Mohamed, montera ihop ett tält, nacke, namnsdagsgott, namnsdagsmiddag, nöja mig, nyfiken, på samma våglängd, plinga på, plocka blåklint, poet, pretty in pink, pricken över i, problem, promenad, rädd, recensera, sänka volymen, söt man, shorts, själ, skratta, slut, snarka, snäll, solens ljus, spritsa, stava, stänga av, stärkande, störande, stendöd lur, sträcka på halsen, telefoni, tisdag, trivsam pratstund, tunn, tvättmaskin, vakna, vardagsrum, värme, White Lady on 04 juli 2014|
Ett färggrant inlägg.
Namnsdagsgott.
Hoppas nu att vissa journalister läser undertiteln på det här inlägget. Jag tänkte så de lär sig stava till ordet ”färggrant”. Men nu ska jag inte vara sån! För idag är det ju MIN dag och jag har mått gott hela dan. För en gångs skull. Promenaden var verkligen stärkande för såväl kropp som själ.
Dessutom träffade jag Lucille när jag var nästan hemma. Det blev, som alltid, en trivsam pratstund. Det känns så gott, för vi är på samma våglängd när det gäller mångt och mycket. Idag berättade hon om sin söta man som på hemväg från jobbet hade stannat och plockat blåklint till henne – bara för att han vet att hon älskar den blomman. Det är väl kärlek, det..?
Vidare fick jag veta att han som stängde av musiken i tisdags när jag bad honom sänka volymen hade blivit rädd för mig. Ja jisses, jag är nu inte bara husets elaka tant, jag är dess farliga tant också! Men då hade Lucille skrattat åt honom (han hade darrande pratat med henne om att jag plingat på) och sagt att jag är så snäll, så! Jag fick veta att grannen blivit rädd att jag anmält honom som störande. Det hade jag ju inte gjort. Jag vill försöka kommunicera direkt när problemen uppstår (och han inte har gäster). Med de förra puckona funkade det inte alls. Med den nye grannen… tror jag att jag måste prata lite mer… Jag vill självklart inte att han ska vara rädd för mig!
Ben som inte sett solljus sen 1995, ungefär.
Promenaden – och värmen – gjorde mig ganska slut. Jag trollade fram lite namnsdagsgott och smaskade i mig på ballen* medan tvättmaskinen skötte sitt i badrummet. Sen fällde jag ner ballestolen**, ställde ballepallen*** i rätt läge… och blundade lite… Faktum är att jag snarkade – allt medan jag försökte få färg på mina blekfeta, vita ben. De har inte sett solens ljus sen 1995, ungefär… För nej, jag bär inte shorts offentligt utan promenerade i mina jeans. Mina ganska tunna jeans. Absolut inte tajta jeans.
Grisrosa Toffelaxel.
Men det var en varm dag och solen lyste så starkt på ballen att min telefon dog. Jag somnade ju och när jag vaknade och skulle flytta luren var den stendöd. Jaha. Jag hade mördat batterierna, alltså. Som tur var hittade jag nya i kylen som jag stoppade i telefonen. Fortfarande dött. Satte luren på laddning – och tack och lov började den ladda! Fast tack och lov… När jag kikade på batteriförpackningen stod det att batterierna absolut inte fick laddas. HJÄLP! Jag slet ur telefonen ur laddaren och därefter batterierna. I med de ”gamla” igen och ner i laddaren. Det tog en liten stund, men sen började den blinka. Den återuppstod, med andra ord! Och den fungerar också att använda, för Fästmön ringde i kväll på den. Medan vi pratade började jag klia mig lite i nacken. I badrummet råkade jag få syn på min nacke och mina axlar… Grisrosa!!! Tänkte inte på det…
Chicken sandwiches och öl = middag à la Tofflan.
Det blev inte världens finaste namnsdagsmiddag idag, men jag överraskade mig själv med att vara fyndig. I stället för att micra den andra halvan grillad kyckling som blev kvar från igår, tog jag bitar av den och la på bröd. Som pricken över i:et spritsade jag barbequesås. Sen la jag locket på och skar. Dessa chicken sandwiches blev nästan lika goda som dem jag åt i London på bronsåldern…
Medan jag åt lyssnade jag på några som lät som om de monterade ihop ett tält. I sitt vardagsrum. Jag var omåttligt nyfiken, men även Tofflor har sin gräns och lutar sig inte över räcket, sträcker på halsen och glor in till dem bredvid. (Kan du ens föreställa dig mig i den gymnastiska övningen..?)
Nä, jag fick nöja mig med att läsa min bok på gång – se bilden! Och mejla lite med Mohamed om hans diktbok som jag ska få recensera – på en blogg nära dig, förstås, i nästa vecka! DET är inte alls dumt det, för är det nån jag är nyfiken på så är det Mohamed som poet. Mer nyfiken än på huruvida mina grannar tältar i vardagsrummet eller inte…
*ballen = balkongen
**ballestolen = balkongstolen
*** ballepallen = balkongpallen
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 