Än hit, än dit

Ett aktivt inlägg.

---

 

J:s tatuerade vad.  Benet verkar för övrigt vara nyrakat, så en tävling är troligen på gång.

Snacka om att ha varit mega-social den här veckan. OCH i helgen. Idag blev det en tripp över till en stadsdel här intill. Jag hade blivit inbjuden att närmare studera fem (5) papperskassar med böcker och välja ut sånt jag vill ta med mig hem och läsa innan resten fraktas till Myrorna. Så himla gulligt av A och J – som dessutom bjöd på kaffe, choklad och ett blottat mansben… Det är ju inte var dag man får se det senare. Inte heller ett nyrakat sådant. Men J förklarade att det hade med tävling, eventuella skador och plåster på håriga ben att göra. Jag fattade galoppen direkt – min operationstejp fastnade visserligen inte i kroppshår, men i en utstående brun prick. Denna prick blev tvungen att avlägsnas kirurgiskt innan tejpen över såret och de 24 agrafferna (jätteklamrar) kunde dras bort…

Om nåt litterärt följde med mig hem? Självklart gjorde det det! Det blev en nästan full papperskasse med främst deckare. Jag plockade något åt äldste bonussonen också, men det visade sig att han redan hade läst boken i fråga. Då läser jag den! Jag klagar inte!

En kasse böcker från A och J fick ett nytt hem i New Village.

 

Andra advent är det visst idag…

En tur ut till Förorten stod sen på agendan när Fästmön slutat sitt arbete. Hantverkare ska in i Himlen under morgondagen och möbler och garderober behövde flyttas och plastas in. Vi är båda klena i våra axlar, men Anna är stark som en björnhona i armarna och lyckades tillsammans med sonen baxa undan det mesta. Hoppas nu att hantverkarna blir klara i morgon. Fast de kommer tillbaka direkt efter nyår – för att göra vadå, undrar man? Informationen var som vanligt undermålig. Vi tröstade oss med andra advents-fika.

Nu är det kväll i New Village och maten står i ugnen i skrivande stund. Jag tidsinställer det här inlägget – som vanligt – för i kväll vill jag hänga med Anna och göra annat än sitta vid datorn. Vi har flängt än hit, än dit båda två och vi behöver kvällen tillsammans.

Den som missade fredagens lösenskyddade inlägg kanske bör slänga ett öga på det för att få ihop ett och annat. Kommentera dock inte här, utan i det lösenskyddade. Om du har nåt att säga. Ibland har man inte det. Inte jag själv heller.

God afton!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte riktigt klart

Ett oklart inlägg.

---

 

Björken utanför arbetsrummet i dis när jag klev upp i morse. En del av dess blad börjar gulna.

Dagen idag har redan från början känts oklar. Jag försöker piska mig själv framåt, men den tappade sugen från igår är svår att hitta igen. I mitt jobb-sökarsystem låg jag på ett poäng minus sen igår. Det har jag hämtat in. Vidare har jag hittat tre intressanta tjänster att söka. Tänkte vänta till efter-middagen. Jag gillar att arbeta med ansökningar samtidigt. Det känns mest effektivt. I övrigt ältar jag saker inuti och undrar varför jag inte duger. Är det nåt som saknas i mitt CV? Skriver jag usla ansökningar?

Det är bara att inse och acceptera att vissa dar är lite oklara. Men samtidigt vet jag att jag inte ger upp särskilt lätt. Envisheten kan vara både en förbannelse och en styrka. När man söker nytt jobb är den definitivt en styrka. För nånstans finns det ett kanonjobb därute med mitt namn på. Så måste det ju vara, eller hur?

Klarnar dagen, tro?

Möjligen blir det en stund över idag för bokskriveri, men min plan är att ta en djupdykning ner i hösten 2013 under morgon-dagen. Jag har kommit så långt framåt att jag närmar mig samtiden. Och då känns det inte riktigt som med de tidigare åren. Lättnaden tillhör dem, när jag har skrivit om tiden längre tillbaka. Samtiden är svårare, jag känner mig skörare. Den är ju liksom här och nu och jag är mitt uppe i den. Det blir svårare och svårare att skriva ju närmare nuet jag kommer. Jag är rädd att jag ska skriva i affekt, såsom man gärna gör i nuet. Och den där affekten kan ju variera från dag till dag. Idag, till exempel, är det ju en oklar dag. Igår var det en klar dag fram till de tre nejen klubbade ner mig totalt.

Jag läser en vidunderlig bok. Ja, inte vidunderligt hemsk… direkt… eller..? Bokens språk är så fantastiskt poetiskt. Vissa stycken är som rena poesin, dikter, lyrik. Ändå kan de skildra hemskheter. Jag slås av vilka tillfälligheter det är som gör om vi blir lyckade som människor. Framgångsrika eller losers. Och människors grymhet. Människor är verkligen grymma! Det ska verkligen bli spännande att skriva en recension om den här boken…

Den här dagen klarnar förhoppningsvis för min del. Det gäller att utgå från att den blir bättre för var timme. Fästmön ska jobba i kväll, men har ett möte på eftermiddagen och behöver ta sig till jobbet efter lunch. Jag ska försöka ta mig samman i min ensamhet, söka de där jobben, ta en dusch och tvätta håret. Det brukar bli lite klarare då, livet.

Vad händer i DITT liv idag? Är det klart eller oklart? Knacka ner några rader till nyfikna Tofflan i en kommentar så får jag nåt intressant att läsa när jag sätter mig vid datorn nästa gång!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Irriterande som en finne – eller ungdom med acne?

Ett irriterande inlägg – för en del. 

Varning för otäck bild! Blunda… NU!

 

Irriterande som en finne på hakan eller ungdomlig hy? Notera dock avsaknaden av kråkor i näsan. Alltid något…

Det finns många som retar sig på mig. Jag är fullt medveten om det. Jag vet till och med vilka de flesta är som retar sig på mig. Men jag skiter i er. Vill ni slösa er tid på att vara på dåligt humör – varsågoda!

Själv retar jag mig mest på en finne som jag har fått på hakan. Kan tänka mig att många ser mig som just en sån finne. Jag väljer i stället att se det som att jag är så ung att jag lider av acne. Då och då. Hört talas om positivt tänkande? Eller förskönande omskrivningar? Eller avdrag på ålder? OK, jag ska vara ärlig. Nästa månad infaller min femtioandra födelsedag. Jag var tvungen att tänka efter innan jag skrev min ålder. Så har det varit efter 30. Det handlar inte om nån åldersnoja, det är nog min dyskalkyli som galopperar. Förresten är det inte bara jag som fyller år nästa månad. Födelsedag har även min fästmö och hon har det ett par veckor före mig. Jag sitter och funderar över lämpliga presenter. Vi hade nog båda tänkt oss nån upplevelse, men eftersom läget är så… ovisst som det är blir det omöjligt att planera.

Läget, ja… Det som skulle ha sagts idag ska sägas under morgondagen. Jag vet inte om jag ska tro på det eller inte. Tillvaron är väldigt, väldigt gungig. Det kunde ha blivit så att jag hade gjort min sista åktur idag. Nu blir det inte så. Men kanske snart. Luttrad undrar jag hur länge det ska pågå den här gången. Och med det menar jag förhoppningar/tur/flyt för en viss sak. Gissningsvis inte lika länge som sist. Då var det nästan två år. Oavsett, jag tror aldrig att jag vänjer mig vid att bli bollad med.

Olika nyanser höst.

Irriterande – och frustrerande! – är inte bara ovissheten utan också vädret. (Och nu behöver ju den som retar sig på väderprat inte läsa det här stycket – om den inte vill reta upp sig, förstås.) Caroline, som brukar kommentera hos mig ibland, skrev häromdan att hon inte estimerar våren så mycket som hon tror att jag gör. Mja, alltså hösten, med alla dess färger, är min favoritårstid, men våren kommer som god tvåa! På tredje plats kommer förstås sommaren och sist den där j**la vintern, den som har återvänt. Enligt den senaste prognosen på appen väntar tre dygn med kyla. På onsdag och torsdag kompletterat med mer snö. Men sen… sen står det nio grader och en stor, fet sol på fredag. Samma dag som min älskling dyker upp i New Village, hoppas jag. Som bäddat för en finfin helg! Och dit fram kan jag i alla fall planera.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lugnet före stormen?

Ett inlägg, bara.

Det varnas för kraftiga vindar. Orkan, till och med. Fast kanske inte just här där jag bor. Hoppas jag. I skrivande stund blåser det lite grann, men vindarna är ljumma. Jag har varit på promenad. Nog ser det lite mörkt och tungt ut här, alltid…

Mörkt och tungt mellan husen.

Det är svårt att klura ut nya vägar att gå. Ett tag funderade jag på att promenera in till stan. Men vad ska jag göra där? Tog mig i stället till ICA Heidan där jag laddade på mitt busskort. I morgon ska jag ju ”åka kommunalt”.

Svårt att hitta nya vägar.

Jag vill gärna ha ett mål för mina promenader – i alla fall de dagar det tar emot att komma ut. Idag tog det emot. Hade ingen större lust, helt enkelt. Men jag var ute i knappt en timme och gick nästan fyra kilometer (tog en liten omväg hem). Nu känns det förstås skönt. Jag blir varm och känner mig lite nöjd med mig själv för omväxlings skull.

Medan tvättmaskinen jobbar med tjockis-svart tvätt ska jag fundera lite över morgondagen, typ läsa på och plocka fram kläder. Skodon får morgondagens väder bestämma. Det blir i vart fall inte tofflor.

Det känns verkligen som om det drar ihop sig till nåt. Som lugnet före stormen. Eller är jag påverkad av andras oro???

Lugnet före stormen, tro?

Är du lugn eller orolig just nu??? Bara undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Snuskiga människor och tjocka…

Ett inlägg om folk som är lata och snuskiga och tjocka.

Det skulle storhandlas idag. Fästmön behövde fylla på förråden ute i Himlen, även om hon själv bara åker dit i morgon och över helgen. Tre barn unga vuxna behöver också äta. Anna gick iväg själv medan jag… jaa, vad gjorde jag? Packade? Strök? Vimsade omkring?

Posten kom och med den en avi om ett rekommenderat brev som skulle hämtas ut på ICA Heidan. Det gjorde ont i bröstet och jag kunde inte vara ensam hemma utan tog bilen över till Tokerian där Anna drog omkring en gigantisk varuvagn.

Blev så jäkla förbannad när jag såg att Nån bara dumpat sitt skräp på golvet! Folk är inte bara lata, de är snuskiga också! SKÄMS!

Det man inte ska handla går man väl för farao tillbaka med och skräp kastar man väl i en papperskorg???

Med fullpackad bil styrde vi sen mot Annas snälla mamma där Anna klev av medan jag fortsatte till ICA Heidan. Efter uträttade ärenden (väskhämtning och brevhämtning) åkte vi ut med mat till De Utsvultnas Skara i Himlen. Inte vet jag hur vi bar oss åt, men vi fick in fem matkassar, en kasse med diverse prylar, en mindre väska på hjul, en axelremsbag samt 18 rullar toapapper. Snacka om aparmar efteråt…

Hemma i stan igen tankade jag bilen innan vi åkte hem och lagade mat. Det vill säga Anna borstade potatis och jag gjorde sallad. Till det åt vi varmrökt lax och romsås. Jag ringde mamma innan middagen och talade om när, hur och var gällande morgondagen. Ungefär.

Har ingen lust med nånting, men ska försöka att inte göra vår sista kväll tillsammans på ett tag till ett surt minne. Därför har jag köpt goda kakor som jag tänker servera till nyperkolerat kaffe snart. Kakor om åtta points styck… Ja, jag tänker dö tjock.

Livet är kort.

Read Full Post »

”I natt jag drömde…”

Ett inlägg om en dröm.

I natt drömde jag för första gången på länge. Eller om jag ska foga mig in i leden och vara som alla andra ska jag väl säga att jag kom ihåg vad jag drömde i natt när jag vaknade i morse. Men det låter vackrare med

jag drömde…

Det var en lite rörig dröm. Jag var med min bil på nån sorts service till ett etablissemang bestående av kombon äldreboende – bilverkstad! Tänk, det kanske är en affärsidé för nån förslagen! Av nån anledning fastnade jag där. Jag är ju social och började prata med människor. Det skulle vara fest på kvällen och jag blev bjuden att stanna kvar. Det gjorde jag – tills jag såg en katt döda en skata. Katten hade ätit på skatan i halsen samt tagit dess vingar. Ändå kunde skatan flyga… När jag såg det gick jag därifrån. Jag glömde min bil! Jag joggade (!) hem. Väl hemkommen undrade Fästmön var jag hade gjort av bilen. Hur skulle jag nu få hem den? Jag orkade inte gå tillbaka till äldreboendet-bilverkstaden. Satte mig att söka på nätet efter telefonnumret till min gamla granne H som var ekonomidirektör på stället. Tänkte att H ju kunde plocka upp mig på vägen till jobbet under morgondagen och att jag sen fick åka med till äldreboendet – verkstaden.

Bakom en står äng låg äldreboendet-bilverkstan.

Men jag hittade inget telefonnummer. Jag sökte på H:s partner, på barnen, men inget. Anna Den Kloka sa då att jag ju kunde ta bussen till ändhållplatsen och sen gå över en stor äng. Det lät jättejobbigt, som ett oöverstigligt hinder. Betänk då att jag hade joggat hem på kvällen…

Sen vaknade jag av att det var sprakande störningar på klockradion (det väckte oss redan klockan fyra i morse) och dags att gå upp.

Nu ska jag inte ge mig på att tolka drömmen, men det där med skatan och katten kan vi sortera bort. Det var ett skådespel vi såg från ballen* igår kväll, jag och Anna. Fast katten fick inte tag i skatan då, så jag spann uppenbarligen vidare på ond bråd död. Och naturligtvis är jag ju skatan. Jag är ju en riktig skata.

*ballen = balkongen

Livet är kort. Skört som tusan.

Read Full Post »

Fritzlan har tagit studenten!

Ett inlägg i vilket föreligger några rader och några bilder från Fridas student.

Det fanns en och annan som inte trodde det, men… Frida har överbevisat alla! Den 5 juni 2013 tog hon studenten. Tillsammans med klassen sprang hon ut från Uppsala Slott, minsann. Där kunde jag inte vara med, så här är tyvärr inga bilder därifrån.

Vid 14-tiden lämnade jag MVM-huset och for till Mormorslottet i Kolonin där Frida skulle firas med mat, dryck, blommor och presenter. Annas snälla mamma och hennes L hade upplåtit Slottsträdgården åt oss. Och tänk, det blev alldeles fantastiskt väder, gårdagen till trots!

Frida, en rätt nöjd student – med all rätt!

Mamma Anna, tillika min Fästmö, och hennes snälla mamma bjöd på kallskuret och potatissallad, grönsallad, goda ostar, druvor, kycklingspett… Och bäst av allt: en jordgubbstårta.

Studenten hade fullt sjå att öppna alla paket och kuvert.

Under parasollet.

Men nej. Det var nog bäst att ta till erfaren hjälp! Mormor fick rycka in med en hand.

”Du måste ta bort snöret och tejpen först!”

En annan erfaren student, Kronprinsen (Johan), tittade på, men vågade inte lägga sig i. Han hade nog tankarna på den kommande körlektionen nästa vecka.

Johan och Frida, Kronprinsen och Frizlan, Storebror och Lillasyster… Kära barn har många namn!

Nja, Frida tyckte nog att mormor var bäst när det gäller presentöppning.

Fina presenter var det! 

Frida fick fina presenter, men inget vi avslöjar på den här bloggen. De var till stor belåtenhet i alla fall.

Disken sparades till morgondagen, då vi alla är lediga. Men Slottsfrun och Slottsherren vill ta hand om den på egen hand. Jag packade bilen full av några av de övriga firarna – Storasyster och Prinskorven – och Anna, alla presenter och blommor samt en kasse mat. Kronprinsen tog med sig pappa Jerry och vallade honom till busshållplatsen. (Jag har en liten bil och hela familjen får inte plats.)

Vi i bilen tränade på Studentsången – med stängda bilrutor! –  på vägen till Himlen. Men nu dröjer det ganska länge innan vi får sjunga om studentens lyckliga dar igen. Typ nio år, eller nåt. Och det är ganska skönt…

Livet är kort.

Read Full Post »

I rörelse den 20 september 2012

Dagens I rörelse är ett citat från den romerska poeten Horatius:

Sörj ej morgondagen
utan njut av den dag som är, 
ty döden är snart din lott.

Livet är kort.

Read Full Post »

Summering av dag och planer för morgondag

Det har varit en bra dag. Jag har inte haft ont, som igår, men håret faller av mig.  Det har med blodet att göra, har jag fått höra. Bristerna i det, vill säga. Själv har jag så svårt att tänka sjukdom, jag vill tänka friskdom.

Mamma försöker prata om det som hände för sex år sen av och till i kväll. Jag orkar inte lyssna. Jag vill inte höra. Jag vill inte höra det en gång till. Det handlar inte om att jag lägger nån skuld på henne, det gör bara så ont att… Tja, du förstår.

Vi fick med oss en alldeles underbart doftande bukett. Den står i en av morfars vaser på vardagsrumsbordet och sprider rosdoft. Påminner om pappa, på sitt sätt, för han hade också gula favoritrosor vid huset.

Påminner om pappa. 

I morgon går livet vidare som om inget har hänt. Ändå är det så mycket som har hänt de senaste åren. Vi har tänkt oss en utflykt till min arbetsplats, men mamma vill bara se huset utifrån, inte gå in. Det känns ju lite… märkligt. Det är väl shopping som hägrar, kan jag tänka. Mycket roligare än att glo på ett kontor. Jag har föreslagit att vi hämtar kycklingspett från thaikiosken innan vi åker och tittar på skor. Ååå, hur ska jag palla, det lär ska bli varmt i morgon…

Eventuellt blir det en tur till Gamlis också. En fika där i solen. Eller skuggan. Skönt att vara utomhus om det är finväder. Men ingen av oss orkar gå så mycket. Då får vi sitta stilla och bara… typ fika… Min onda häl tackar mig för dagen, kan jag meddela!

Livet är kort.

Read Full Post »