Ett inlägg om en bok.
Jag brukar inte gå på alltför höga jubelrop för vissa böcker. Då slår jag i stället bakut och blir misstänksam. Tills jag har bildat mig en uppfattning, förstås. Tvärtemot vad somliga tror kan jag ändra mig då. När det gäller Lena Anderssons lilla bok Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek var jag lite motvalls – det vill säga, jag gick på jubelropen och köpte boken i pocket för mammas födelsedagspeng. Sen mådde jag bara dåligt. Tack, mamma! (Ja, inte för att jag fick må dåligt utan för att jag kunde shoppa.)
Det här ska vara en bok om kärlek. För mig handlar den om besatthet och om två människors oförmåga att kommunicera. Jag mår riktigt dåligt när jag läser den. Jag mår så dåligt att jag blir irriterad och undrar:
Varför limmar h*n så?
och
Varför kan h*n inte säga hur det ligger till?
Nä, Toffelomdömet blir snudd på det lägsta. Den är ändå skriven på bra svenska och jag hittar inga språkliga eller grammatiska fel. Men jag är glad att pocketutgåvan bara hade ett omfång om 206 sidor.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag tillhör dem som tyckte boken var väldigt bra. Det klart det är jobbigt när det bara är en som älskar, och besatthet är en mindre bra sida av kärlek, men det är bra beskrivet, tyckte jag.
Jag satt och irriterade på att en av dem förödmjukade sig så. Nej, det här var ingen bok för mig!