Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Det gror

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Grabben i kuvösen bredvid

Ett inlägg om en bok. En CP-bok.

---

 

En liten bok på cirka 150 sidor. Det är Jonas Helgessons Grabben i graven kuvösen bredvid, den andra boken i det gröna paketet från vännen FEM som jag har läst. TACK! Och det var nyttig läsning, kan jag meddela. Författaren är nämligen CP-skadad och berättar utan krusiduller om både med- och motgångar i livet på grund av funktionshindret.

När Jonas Helgesson föddes var han väldigt nära att dö. Men han visade sig vara en livskraftig krabat – både vid födseln och senare. Genom livet övervinner han svårighet efter svårighet. Sånt även den utan CP-skada mycket väl skulle kunna tänka vore omöjligt fixar Jonas Helgesson. Med ett jävlar anamma och sisu (om han varit finsk) går han från att dissa hjälpmedelscentralens evigt bruna pjuck till att skruva loss hjulen på rullen och inte bara fixa en superduper lådbil: han slutar använda rullen och går. Så småningom blir han hjulburen igen – när han tar körkort.

Jag har själv jobbat med CP-skadade en gång i tiden, både som assistent och som arbetsledare. Men jag har sällan sett nån så envis som Jonas Helgesson. Här snackar vi verkligen

The sky is the limit!

Under läsningen noterar jag trots allt hela tiden hur Jonas Helgesson alltid vill vara som alla andra. Normal. Men även det mest enkla är otroligt svårt. På ett ställe i boken konstaterar han följande om strumppåtagning:

[…] Om man kombinerar ett spastiskt ben med en spastisk arm, vad får man då?
Rätt svar: Ganska svårt att ta på sig strumporna! […]

Och när Jonas Helgesson ringer SJ:s röststyrda tågupplysning går det så långt att Malmö blir Metropolen Byhålan:

[…] ‘Välkommen till SJ:s röststyrda tågupplysning. säg namnet på den ort du vill åka ifrån.’
‘Malmö.’
‘Ledsen, någon sådan stad finns tyvärr inte. Försök igen.’
‘Maaaaaaaaalmöööööööö! Fattar du ingenting… Jag ska åka från Malmö!!!’
‘Och hur dags vill du åka från Motala?’ […]

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en stor liten bok som alla borde läsa. Då skulle tillvaron kanske vara bättre för många.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jädra liv…

Ett inlägg om störande ljud och så.

---

 

Jamen det var väl ett jääädra liv här! Nu menar jag INTE att klanka ner på livet i sig, utan på omgivningen. Bland annat. Idag, till exempel, har det klippts gräs på våra allmänna gräsmattor på framsidan. Tre gånger. Jag fattar inget. Hela förmiddagen har det tagit. Vaktis har jag sett två gånger och hans medhjälpare en gång. Medhjälparen började klippa nedanför fönstren på framsidan rätt tidigt i morse. Synd om dem som hade sovmorgon/semester/sommarlov/jobbat natt… Själv hade Medhjälparen gigantiska hörselskydd. Jag fattar bara inte hur det kunde klippas tre gånger. Gräset här ser nämligen aldrig klippt ut. Kanske Medhjälparen klipper och Vaktis limmar fast gräset igen? Man hinner undra över mycket när man går hemma.

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Igår kväll hade paret Deskmedul nånting för sig utanför sitt. Eller det var mest frun. Herr Deskmedul satt på en stol och tog av och på sig skorna/sandalerna. Skulle jag också ha gjort i hans sits. Ett vuxet barn (i min ålder) hade uppenbarligen engagerats för huvudarbetet. Fru Deskmedul fungerade som nån sorts arbetsledare, tror jag.

Grannen under har varit übertyst sen jag plingade på i tisdags fyra gånger. Han stängde av sin musikmaskin helt. Har inte hört ett ljud sen dess, inte heller sett personen. Inte visste jag att jag var en sån auktoritet… (<== självironi!)

Nån som inte har varit tyst är jag. Förutom att jag har letat nya jobb att söka har jag nätverkat en del, framför allt på LinkedIn. Dessutom har jag städat. Men jag sparkade inte igång snabeldraken förrän klockan var över tio! Jag är inte hur taskig som helst mot dem jag delar hus med. Längre. Till skillnad mot vissa.

Faktiskt jobbade jag så intensivt att jag glömde bort att äta frukost. Det blev brunch vid 13-tiden i stället. Nu är mitt hem hyfsat rent, liksom jag själv. Jag ska ut i verkligheten en stund lite senare. Nej, verkligheten är inte Almedalen. Inte en käft som är där har hört av sig för att prata om arbetsmarknadsfrågor, trots mina små inviter. Politiker och media tycks ha fullt upp att blabba, ta selfiesar och lägga ut selfiesarna på sociala medier. De är väl lite grann som många av handläggarna på Arbetsförmedlingen – rädda för att möta folk. Vanligt folk. Folk i lite… trångmål. Det måste vara ett jädra liv att vara handläggare på en av Sveriges mest utskällda myndighet (och den ÄR inte så dålig som det kan tyckas, vid första anblicken!). För att inte tala om hur det är att vara politiker…

PS Nej, nu hör jag grannen under spika. Det var då för väl, jag trodde att jag hade skrämt grannen till evig tystnad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndagsmorgon i juli

Ett inlägg om en morgon i juli när några har semester, medan andra jobbar.

Det är juli, måndag och morgon. En del av oss skulle ju upp och jobba i morse och sov väl sisådär i natt. Andra har semester. Vissa går in på sin fjärde semestervecka och laddar för… arbetssökeri.

Anna har börjat ett femveckorspass som administratör idag. Hon var ganska hispig i morse och yrade om koder, försvunna anteckningar och

Vad ska jag svara i telefonen? Jag kan ju inte säga [ordinarie personals namn]…

Jag föreslog att hon skulle sjunga en liten snutt. Då tittade hon på mig. Jag fick i alla fall skjutsa den nådiga till jobbet – alltid något!

Min morgon har därefter fortsatt med att bättra på ytterligare en lackskada som jag noterade lördags. Trött jag blir… Att folk inte åtminstone kan sätta en lapp när de skaver emot en annan bil och gör repor…

Dagens reparationsyta.

Jag springer lite in och ut i garaget, för det är ju torktider på färgen. Efter tio minuter ska man dra med ett vattenfuktigt stift över stället jag målade. Det har jag gjort – med påföljd att färgen lossnade. Fick börja om igen. Sist ska man lacka med klarlack. Ett jädra pysslande, helt enkelt.

Hantverkarbilen från Erlandssons bygg går nu in på sin, mig veterligen, andra vecka när den vardagar parkerar på gräsmattan på framsidan. Undrar om företaget tänker ersätta de skador på gräset som detta innebär? Jag vet inte ens om hantverkaren har tillfälligt parkeringstillstånd att stå på gården, inte gräset, från styrelsen. Strunt samma, jag tycker bara att det är idiotiskt att parkera på gräsmattan. Sen jobbar hantverkaren inte utomhus idag. Det är väl för att jag är uppe…

I eftermiddag ska jag in till stan och fira en födelsedagskille. Jag har bespetsat oss på räkmackor på Fågelsången och baskat om de inte har några! Födelsedagskillen är också min uppdragsgivare på Uppsalanyheter.se och såna ska man ju hålla sig väl med… I det här fallet är det inte så svårt, för Peter är en väldigt bra arbetsledare som är mån om sina medarbetare och som alltid ger återkoppling på det man gör. Alltid. Det är man inte precis bortskämd med…

Anna kommer in till stan efter jobbet – om hon inte är helt slutkörd – och vi ska leta upp nåt ställe att äta middag på.

Här stod jag och twittrade med Åsa B och Anna W under torktiden.

Nu är bilen lackad och klar. Sista gången orkade jag inte skutta in igen i tio minuter – min onda häl har gjort sig påmind och tillåter inget skuttande. Stannade därför i pilallén ovanför bilparkeringen och twittrade med Åsa B och Anna W, trevligt sällskap medan jag väntade!

Det är dags att sätta fart här inne nu med bädd, hygien och klädpåtagning. Måste börja med rutinerna i god tid så att jag vänjer mig till den 1 augusti. Datumet har plötsligt kommit ännu närmare…

Livet är kort. Oron är konstant.

Read Full Post »

Tröjan – a story to be continued…

Efter jobbet åkte jag så till Lager 157 i Uppsala med min trasiga tröja. Kvittot hade jag ju för länge sen kastat men jag kunde ju få ut ett utdrag ur min bank där det stod att jag handlat för en viss summa på affären en viss dag i februari i år. Summan var exakt den som tröjan kostade, såg jag sen i affären.

Den trasiga tröjan.

I affären pratade jag med en tjej i kassan och förklarade mitt ärende. Hon frågade om jag ville ha en ny, likadan tröja och det ville jag. Fast nu fanns ju förstås inte min storlek, visade det sig. När jag frågade om affären kunde ta hem en tröja i min storlek svarade hon nekande. Det jag kunde få var varor för samma värde som tröjan, det vill säga 400 kronor eller ett tillgodokvitto. Jag strosade runt lite i affären, provade en tråk-blå tröja som satt så att alla bildäcken syntes. Men jag hittade inget för 400 spänn. Pengarna tillbaka skulle jag inte kunna få, sa tjejen i kassan, men hon gick ändå och pratade med sin arbetsledare.

Arbetsledaren erbjöd att hon skulle kolla på övriga Lager 157-affärer om de hade tröjan i min storlek. Sen skulle hon ringa mig. Det var jag nöjd med, för jag är väldigt förtjust i den blåa färgen. På vägen hem stannade Fästmön och jag vid Tokerian för att inhandla lite förnödenheter. Ungefär 40 minuter efter vårt besök på Lager 157 ringde affärens chef. Tyvärr hade hon inte fått tag i tröjan i min storlek, men tre butiker hade ännu inte svarat så hon hade mejlat mig.

Det blev överenskommet att jag ska få besked per mobil i morgon. Tröjan ligger kvar i affären. Så här långt är jag mycket nöjd med bemötandet, men jag misstänker att de inte hittar nån tröja i min storlek och då vill jag faktiskt ha pengarna tillbaka. Jag tycker nämligen att 400 spänn är ganska mycket pengar för en tröja som inte höll den kvalitet jag trodde. Tröjan hade ju dels gått sönder i en söm i fickan, dels börjat tappa konturerna på texten. Och självklart hade jag följt tvättråden.

To be continued…

Read Full Post »

Reflektioner under strykning

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…

Vår vagn var fullare än så här.

Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza, vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.

Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.

På kvällen ugglade jag framför TV:n och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!

Lilla Anna och hennes gäng.

Idag var vi iväg och kompletteringshandlade. Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

Prisutdelning!

Äntligen blev det så dags för den stora (nåja… ) prisutdelningen i Finn Fyra Fel-tävlingen. Bibbi stod som ensam segrare – och som sådan blev hon idag bjuden på seger-fika på Kafferummet Storken i centrala Uppsala.

Efter sedvanlig kram, inhandlande av kaffe med tillbehör och bänkning vid lämpligt bord utbrast ett totalt asgarv. Bibbi blev riktigt förvånad…

Förlåt, jag lovade ju att inte lägga ut den här bilden, men jag kunde inte låta bli!

                                                                                                                                                         Efter fotograferingen asgarvade vi ännu mer. För att förstå hur vi kunde skratta åt nästan ingenting ska du veta att Bibbi och jag har känt varandra i ungefär tolv år. Från början var Bibbi frilansanställd och jag var redaktör och arbetsledare för henne och två urduktiga tjejer till. Ganska snart insmög sig emellertid en varm vänskap bland oss tre. Idag är vi Bara Vänner – och det är fantastiskt det också!

Bibbi har sett några år tillabaka ett eget företag. Hon jobbar bland annat som lärare och översättare till teckenspråk. Bibbis förstaspråk är nämligen inte svenska utan svenskt teckenspråk eftersom hon är döv. Idag är det en tuff tillvaro att vara arbetssökande. Om man dessutom har ett funktionshinder som dövhet kan du ju bara föreställa dig hur många grader värre det kan vara… Men Bibbi har förmågan att kämpa vidare och just idag tog hon hem en upphandling där hon ska jobba som teckenspråkslärare på halvtid för döva invandrare. Och nästan samtidigt blev hon kontaktad av en myndighet i Stockholm som erbjudit henne ett heltidsvikariat med bland annat översättning och adminstrativa arbetsuppgifter kring teckenspråket. Så hur ska hon göra nu??? Fortsättning följer och jag håller naturligtvis tummen för en bra lösning!

Den andra tummen håller jag för Bibbis senaste projekt, rökslut. Jag är säker på att det går bra om hon är tillräckligt motiverad. Och det verkar hon vara! När jag nu dessutom bloggat om det torde hon känna kraven på sig att kämpa hårt!

Här har Bibbi nästan skrattat färdigt och ser rätt normal ut.

                                                                                                                                                             Bibbi vann alltså fototävlingen hos mig och fann de fyra felen:

1. Fel storlek på t-shirten – inte alls Tofflans!
2. Fel färg, rosa, på t-shirten – inte alls Tofflan!
3. Fel budskap på t-shirten – Tofflan hatar sport.
4. Fel logotyp på väskan/ryggsäcken – den hör inte alls ihop med Tofflan!

Det var duktigt gjort, men det handlar förstås om att känna sin Toffla väl. Så här såg priset ut:

Ostmacka till segraren och räkmacka till Tofflan. Rättvist, eller hur?!

                                                                                                                                                    Bibbi har blivit så liten i maten, emellertid, så hon ville faktiskt bara ha en liten ostfralla och en bit snickerskaka. Tofflan själv kalasade på en räkmacka som var så gigantisk att hon inte orkade göra rent på assietten. Tyvärr!

Var nu med och håll tummarna för Bibbi dels vad gäller jobb och dels vad gäller rökningen! Vi ska ses om ett tag igen och då kommer en uppföljande rapport, naturligtvis på en blogg nära dig.

Read Full Post »