Svenska fall för FBI

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade TV4 den första delen av åtta av serien Svenska fall för FBI. Det är en dokumentärserie där två experter, Bo Åström och Mark Safarik, granskar åtta olösta svenska mordfall. Berättarröst är Hasse Aro, så trots att det är en ny serie känns den inte så ny. Jag är intresserad av kriminologi och mordgåtor, så jag tvingade Fästmön att titta tillsammans med mig.

Bo Åström framför en tavla med uppgifter om mordet på Eva-Marie Strandmark. (Bilden är lånad från TV4:s webb.)

De två experterna inledde med att ta sig an fallet med Eva-Marie Strandmark som mördades 2004. Och trots en knapp timme, med miljoner små reklampauser, lyckas de spräcka ett alibi. Hur polisen inte lyckades spräcka detta är mig en gåta. Det finns bara misstankar åt ett håll och det alibi som då presenterades borde ha granskats ordentligt. I TV-rutan höll det inte särskilt länge, en knapp timme, alltså.

Om jag hade varit anhörig hade jag varit rätt förbannad nu. Men TV är ju TV och ska vara nån sorts underhållning. Premiärprogrammet gjorde mig besviken. Två farbröder lufsar runt, träffar vittnen och kommer fram till en sak som polisen också borde ha gjort. Och ovanpå det, Hasse Aros röst som nån sort allsmäktig guru.

Nej, det här första programmet var inte bra, men självklart hoppas jag att det leder till att de anhöriga får svar på vem som är den skyldige. Jag tänker se de kommande sju avsnitten. Toffelomdömet för det första når nätt och jämnt upp till medel.

Bo Åström är en svensk kriminalkommissarie som är känd för att ha klarat upp många mordfall. Han har även arbetat som FN-utredare. För tillfället är han tjänstledig under ett år från Rikspolisstyrelsen för att jobba i Filippinerna med ofrivilliga försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Och för att jobba med den här TV-serien, förstås.

Mark Safarik sägs vara en av världens mest erfarna mordutredare. Han har tidigare arbetat som expert på gärningsmannaprofilering vid FBI. Numera anlitas han ofta som expertvittne i USA:s domstolar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förbannat förbannad!

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon är förbannad. Hon ÄR förbannad på ett sätt, i alla fall. Men är det förbannat? Läs så får du se.

Uppdaterat: Och nu är jag förbannad på riktigt! Läste just på nätet att Hurtigs barnhem i Grankulla utreds för sexuella övergrepp. Kyrkan gjorde en intern utredning om detta 2010. Varför åkte jag inte dit när jag hade tänkt göra det? Och ytterligare förbannad blir jag när jag läser att barnhemmet firade 100 år med en festgudstjänst den 14 januari 2012. Varför blev inte Hurtigs enda levande släkting i rakt nedstigande led inbjuden???

Idag är jag förbannad. Jag skulle passa att jobba hos Arge Kaj. Absolut. Jag är arg. Och känner mig förbannad.

Det började redan igår när jag fick ett mejl från Jörgen Nilsson som arbetar vid ett spelföretag på Stureplan. Han välkomnade mig till en ny säsong med spel av olika slag. JAG HAR FAN ALDRIG BETT ATT FÅ MEJL VARKEN FRÅN JÖRGEN ELLER HANS SPELBOLAG! Var i helvete har de fått min e-postadress ifrån? Det gick inte så bra att avregistrera sig heller, för då försöker min dator mejla från ett e-postprogram jag inte använder. Men så klart jag kopierade både Jörgens mejladress och avregistreringsadressen och skrev riktigt FÖRBANNAT till dem. Mejlet till Jörgen studsade förstås. Inte ett dugg förvånande… Företaget heter Nordic Systems och känns ju allt annat än seriöst (har till exempel ingen webbplats) eftersom man uppenbarligen använder e-postadresser som man har snott nånstans. För… JAG SPELAR INTE PÅ NÄTET! Idioter!

Jag sov bort den mesta av ilskan i natt, så jag var nästan blid på förmiddagen och framåt eftermiddagen. Dessutom åt vi förbannat gott! Först Fästmöns gubbröra på knäcke till förrätt…

Gubbröra på knäcke till förrätt.

Till huvudrätt åt vi stekt kyckling och potatisklyftor med lök och röd paprika (det är ju trots allt första maj) som jag snodde ihop i hyfsat bra tid innan Anna skulle till jobbet.

Första maj-middag – därav röd paprika.

Sen blev jag rätt förbannad igen. Vädret är nämligen kanon och naturligtvis hann/orkade vi inte gå nån promenad idag innan Anna skulle jobba. OCH NÅN JÄVLA TOK HÅLLER PÅ OCH HAMRAR OCH BANKAR HELA TIDEN AV OCH TILL I HUSET!

Stannade till vid Tokerian på vägen hem från Annas jobb. Där blev jag förbannad på att alla var så fula stod i vägen för mig och att det var urklibbigt på golvet vid tomburkarna och tomflaskorna – jag skulle naturligtvis panta.

Hemma igen ringde jag till mamma när jag hade diskat upp en förbannat jobbigt skitig plåt som klyftorna och grönsakerna hade tillretts på. Hon är så klart orolig för mig och jag är bara förbannad. Så jag lyckades förstås fräsa åt henne vilket jag strax bad om ursäkt för. Men jag orkar inte höra för miljonte gången, med gråt i rösten:

Jag är så ensam hela tiden.

För jag är också ensam en stor del av tiden – när Anna är med sina barn eller när hon jobbar. Och ibland känner jag mig förbannat ensam på jobbet. Jag tror till exempel inte att det arrangeras nåt stormöte för att berätta om hur man ska göra med mig och min tjänst – som det gjordes häromdagen för två som ska varslas (jättesynd om dem, men de är faktiskt tjänstlediga båda två och har andra saker för sig).

Och det är ju här den lilla, jävla skon klämmer: jag är förbannad för att jag inte har fått nåt besked angående jobbet. Jag blev lovad ett sånt under april månad. Dessutom borde jag ha blivit varslad senast igår, eftersom jag har fått veta att man inte har råd att anställa mig mer än på några förbannat få procent. Detta innebär att jag befinner mig i nån sorts limbo. Och det är förbanne mig värre än att bli varslad, tror jag – jag har aldrig blivit varslad förr. Varför tror många att jag är GLAD att jag inte har blivit varslad? Nu lever jag ju ÄNNU mer från dag till dag och kan i ännu mindre grad planera för framtiden!

Det enda jag vet i denna stund är att jag jobbar maj månad ut. KANSKE jobbar jag juni också – om det var en miss att inte varsla mig. På heltid. Eller kanske på deltid – som jag inte kan klara mig ekonomiskt på.

Ett antal jobbansökningar har jag förstås aktuella och insända. Men rekrytering tycks ta förbannat lång tid. Men förbannat lång känns inte tiden när man har den på sin sida. Det är bara vi som inte har tiden på sin sida som tycker att den dras ut på.

Så nej. Jag tänker inte be nån mer om ursäkt idag om jag är förbannad, tycker att min tillvaro är förbannad och att livet är förbannat tungt just nu. MORR!

Nu har jag skrubbat i badrummet och i duschrummet och ska ta en dusch och svalka av mig den förbannade förbannelsen ett tag. Göra nåt normalt. Inte vara förbannad. Det tar på krafterna att hela tiden ha kroppen beredd på ett antal olika scenarier. Stridsberedd. För du trodde väl inte att jag skulle lägga mig ner och dö nu när jag har överlevt så här långt? Långnäsa till alla små fjantar och nyfikna kärringar! Huka er, för den här Tofflan, hon är förbannat förbannad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Reflektioner under strykning

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…

Vår vagn var fullare än så här.

Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza, vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.

Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.

På kvällen ugglade jag framför TV:n och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!

Lilla Anna och hennes gäng.

Idag var vi iväg och kompletteringshandlade. Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »