Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘knarkarkvart’

Jaha. Jag är förbannad igen. Så ovanligt. (Det där var ironi, för den som inte begriper.) Den här gången därför att tingsrätten i Gällivare uppenbarligen tycker att det är OK att lärare får ta emot stryk. Man tar sig för sin panna. Hårt.

Historien var att en lärare i Kiruna, enligt Expressen, hade

[…] tagit tag i en stökig högstadieelev och fört ut honom från matsalen […]

Då hade läraren blivit slagen, sparkad och hotad till livet av eleven. Nyligen dömdes eleven av tingsrätten i Gävle för bland annat misshandel och olaga hot. Men läraren får inget skadestånd eftersom läraryrket får stå ut med att

[…] hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. […]

Den här domen känns helt fel för mig. Och skälet är att den säger att det är OK att slåss. Och det tycker inte jag. Nej, det är inte OK att slåss. Dessutom kan man ju bara spekulera i vad det gör för lärarrollen. Det stärker ju inte precis den… För övrigt är eleverna i skolan för att lära. Lärarna är där för att lära ut. Det är inte krogen eller en knarkarkvart vi talar om, utan skolan. Skolan!

Förutom denna konstiga dom finns en annan dom, från hovrätten denna gång, där en rektor nyligen friades för misshandel av en elev. Domen innebär att det är OK för lärare att tillämpa visst våld för att de ska kunna tillämpa sin tillsynsplikt. Våldet får alltså inte användas för att bestraffa utan endast för att

[…] praktiskt tillrättavisa elever, […]

enligt en artikel i Aftonbladet. I fallet som var uppe i hovrätten handlade det om en rektor som drog en elev i örat och tvingade ner eleven i skolbänken. Elevens öra svullnade och han anmälde rektorn för misshandel. Men hovrätten menade alltså att

[…] rektor eller lärare får vidta vissa befogade åtgärder för att komma till rätta med en elevs uppträdande […]

Eh… Jaha… så det ÄR ändå tillåtet med liiite våld i skolan, så länge det är den vuxne som utövar våldet? Jag tycker den vuxne, som ändå torde ha nån sorts utbildning eftersom h*n i det här fallet är rektor, borde ha visat sin auktoritet på ett annat sätt än att bära hand på eleven.

Alltså, det här blir jag inte klok på! Domarna är inte ett dugg konsekventa! Och det är just bristen på konsekvens som får såna här… våldsamma konsekvenser.

Det kan inte bli annat än en svart bak – för inkonsekvensen. För nej, det är inte OK att slåss eller ta till våld med hårdhandskarna, ens lite grann.

En svart bak för inkonsekventa domar.

Read Full Post »

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…


Vår vagn var fullare än så här.


Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza,
vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.


Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.


På kvällen ugglade jag framför TV:n
och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!


Lilla Anna och hennes gäng.


Idag var vi iväg och kompletteringshandlade.
Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

Förra gången Anna Travis gjorde entré i våra TV-rutor inleddes det med kaskader av spyor, nåt jag bloggade om, förstås. I kväll var det så dags igen för Lynda La Plantes kommissarie. Det första av tre timslånga avsnitt sändes i kväll på TV4. Och den här gången inleddes det med skalpeller, blod och ett ansikte…


Hon är rätt smart, Anna Travis.

                                                                                                                                                                 Förra gången hade Anna Travis lämnat skrivbordet för att jobba lite mer… jordnära. Och trots alla gubbidioter bland poliserna lyckades hon förstås briljant. Brittiska polisserier är inte bara bra – de har ofta bra och starka kvinnor i huvudrollerna.

En före detta polis hittas död i en knarkarkvart i London. Polisen jobbade tidigare som chaufför, men hade nyligen gift sig med sin uppdragsgivare. Samtidigt har han lämnat efter sig en fästmö – som naturligtvis inte kände till att var gift. Frun verkar vara rädd för nåt eller nån. Polisen har dödats med två kulor. Märkligt nog har grannarna hört TRE skott bli avlossade. Fallet hamnar hos Anna Travis, som bland annat tar hjälp av en autistisk pojke som samlar på registreringsnummer.

Som vanligt får Anna Travis ägna mycket energi åt att få tröga gubbar att hänga med på tåget. Och som vanligt har hon ett antal gubbar efter sig. Men det är bra, det här. Anna Travis känns som en modern polisserie. Den är dessutom inte konstigt filmad. Den är brittisk och bra, helt enkelt. Högt betyg!

Read Full Post »

Ja jag försökte ordvitsa i rubriken, men är medveten om att jag inte riktigt lyckades…

Hade tänkt ta lite sovmorgon idag. HA! Försök det, den som bor här! Det är otroligt vad somliga verkar vara SLÄPPHÄNTA – eller har BUTTERFINGERS, som man säger på engelska! Fast det kanske handlar om att man tycker att det är roligt att kasta saker i golvet när folk sover.  Jag tror att jag ska utföra en dans. En träskodans. Tala om att

nu är jag vaken, nu kan alla andra sova.

JA! Jag är grinig, för jag har sovit dåligt de två senaste nätterna och hade behövt ta en längre sovmorgon idag.


Jag är grinig! (Det var jag också förra året när den här bilden togs.)

                                                                                                                                                         Äntligen är kaffet färdigt! Dags för dagens första balja framför datorn!

Igår var vädret blandat sol och regn. Mina persienner i köket åkte upp och ner. Ner när det blev olidligt hett, upp när det regnade. Och när det väl regnade så regnade det inte lite heller! Idag är det blåsigare, men torrare. Inget regn sövde mig med sitt lugnande smattrande i natt.

I skrivande stund sitter jag och väntar på material från dagens gästbloggare. Hon utlovade material

tidigt i morgon bitti

men än har ingenting kommit. Nåja, vi får ge oss till tåls och tänka att den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge! Eller väntar ALLTID för länge, som en del skämtsamt brukar vitsa till det.

Jag får nöja mig med att läsa hennes bok, En SHOT till tack, under tiden. Jag började läsa den igår och har väl hunnit med nånstans mellan 50 och 100 sidor. När jag är klar blir det som vanligt en liten recension här och jag har lovat författaren att vara ärlig. I skrivande stund känner jag att jag nog är lite fel målgrupp för boken, men att jag skulle kunna sticka den i händerna på, låt oss säga Linn, Fästmöns äldsta dotter.


Jag är nog fel målgrupp för denna, men en yngre person skulle nog uppskatta den mer.

                                                                                                                                                         Idag efter lunch nån gång hoppas jag att min kära kommer. Nu har vi sovit (eller nej, somliga av oss har ju inte just sovit!) två nätter utan varandra och det är trist och ensamt. Samtidigt behövde jag ha gårdagen för diverse administration och förberedelser, men ärligt talat vill jag ju heller vara med Anna! Vi har nog blivit alldeles för beroende av varandras sällskap, så jag gissar att det är bra träning att vara ifrån varandra ett par dar. Fast… bra träning inför vad? Nej, det var dumt formulerat av mig! Jag vill ju tillbringa resten av mitt liv med den här Annan!!!!!!!!

I natt – eller mer troligt framåt morgonen – dyker det upp två festprissor som ska slagga här. Den här gången har jag förberett och bäddat med lakan som jag tog med från Himlen i söndags. Fick ju skämmas sist när den stackars kompisen låg på golvet på en bar madrass och bara en leopardmönstrad (!) filt över sig! Jag hade ju trott att tjejerna skulle ha med sig lakan. Eller nej. Det var nån som sa att det inte var så viktigt och då fick det bli lite… knarkarkvartsstuk.


Sniggt mönster på filten, va? Snacka om 80-tal…

                                                                                                                                                            Har just läst två intressanta mejl från en av ”mina” frilansare. Just nu gör hon en marknadsundersökning för att undersöka en viss målgrupps behov av information. Jag tycker att det låter jättespännande och hoppas att undersökningen leder fram till stora behov och många jobb. Samtidigt läser jag mellan raderna att min förra arbetsgivare är på god väg att rasera det arbete jag var med och byggde upp och där företaget en gång låg i täten i Sverige för en viss typ av informationsverksamhet. Det svider i ett gammalt informatörshjärta! Dessutom sköts den redaktionella biten, den som jag ansvarade med, med vänsterhanden, literary speaking. Det vill säga av… en extern konsult. Förvånar mig inte, det verkar ju vara externa konsulter som sköter företagets arbetsuppgifter överlag nu för tiden. Men tråkigt är det, för det blir ju inte samma känsla och engagemang.


Teckenspråket borde inte bara skötas med vänsterhanden!!! Bilden är lånad härifrån!

                                                                                                                                                           Precis nu fick jag mig ett gott skratt per sms! Jag var ju Ute på Uppdrag i söndags och gav mig då in i en kamp med en gröngöling, en sorts… drake, kan man säga. Jag trodde att jag hade besegrat den, för den drog en tung suck och la sig sen ner stilla och tyst. Idag hade den visst återuppstått, för den hade morrat! Vilken tur! Och ja, jag är blond! Blond av naturen och med lite extra hjälp… Detta blonda ska strax tvättas, för övrigt, men jag ska slänga en bläng i dagens lokalblaska först.

Read Full Post »