Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anna Wahlgren’

Ett inlägg om Peter Englund.


 

SVAK_logotypGårdagens nyhet, jag vet, men Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund ska ju avgå framåt  sommaren. Det vill säga han ska lämna uppdraget som ständig (!) sekreterare, inte akademin i sig. Så den där beteckningen

ständig

den står visst för sex år, konstaterar jag. Fast… Peter Englunds företrädare på posten, Horace Engdahl var

ständig

i ett decennium. Konstig matematik igen, alltså, precis som när lokala politiker avgår. 

Men även om Peter Englund inte är politiker kanske detta är ett just ett lokalt fenomen – Peter Englund är ju Uppsalabo sen många år tillbaka. Skämt åsido, det ligger, enligt Peter Englund själv i ett uttalande i Svenska Dagbladet, ingen dramatik bakom detta. Det är i stället så att Peter Englund vill ägna sig åt annat, bland annat sin forskning, skriva, läsa och sina fem barn.

Den som tar över efter Peter Englund är författaren Sara Danius, även hon med anknytning till Uppsala (hon disputerade här). Henne har jag inte läst nåt av, än mindre hört talas om, faktiskt, men jag ser att hon har disputerat på 1920-talets litterära modernister. Mer känd är ju hennes mamma, Anna Wahlgren.

När Sara Danius tar över uppdraget den 1 juni gör hon det som den första kvinnliga ständige sekreteraren. Att tillkännagivandet av detta sammanföll med hundraårsdagen av tillträdandet av den första kvinnliga ledamoten i Svenska Akademien må vara ett sammanträffande. Eller också inte. Sara Danius höll i alla fall ett kort anförande om Selma Lagerlöf strax innan Peter Englunds släppte nyheten om att han avgår.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litet omvärldsspanande inlägg.


Det är mitt i sommaren.
Jag har knappt glott i en tidning på jag vet inte när (jo, senast idag igår, faktiskt…). Besöken bland nyheterna på nätet har varit glesa från min sida. Så nu tar jag en runda och du hänger med – om du vill, förstås!

Fingerborgsblomma

Fingerborgsblomma. (Foto: Peter Bohlin)

Planterade dödligt giftig växt mitt i city. Vem gjorde det? Jo, Uppsala kommun. Fingerborgsblomma (digitalis purpurea) är så giftig att två till tre blad räcker för att ha ihjäl en vuxen. Ansvariga i Uppsala kommun känner väl till detta, men har inte gjort nån riskbedömning. Men är det smart, det??? Och… ja just det… Den som tipsade Uppsalanyheter.se om detta var bloggaren Olsson.

Misstänkt mordbrand i Nyby. Det är uppenbarligen nån som gillar att leka med elden. I december var det nån som tuttade på en bil och tidigt i morse var det dags för en lägenhetsbrand. Polisen misstänker mordbrand och utreder nu händelsen. Har inte din mamma eller pappa lärt dig att den som leker med elden kissar på sig på natten? Vavavavava???

Somna på väg till sängen

En liten trött svensk. (Foto: Fästmön)

Sex eller sova – vad vill folk göra på semestern? Expedia har låtit göra en undersökning bland över 8 600 vuxna i 21 länder om vad de vill göra på semestern. Resultaten visar att tyskarna vill sova, malaysierna vill ha sex och britterna vill dricka alkohol. Svenskarna då? Tja, de är som tyskarna, de vill helst sova.

Apple ger bort appar. I morgon Idag, onsdag, fyller App Store fem år. Det firar man genom att ge bort appar, som vanligen är skitdyra, gratis. Kanske värt att kolla upp…

Anna skickar upp foton från mobilen

Inga säljsamtal, tack!

NIX öppnar för fler säljsamtal. Det är i alla fall vad Konsumentverket tror. Det tror inte jag. Faktum är, att sen jag anmälde NIX på min privata mobiltelefon har jag fått ett enda säljsamtal – och det har jag anmält. Så för min del har NIX för mobilen fått önskad effekt – färre samtal. Men om man nu tror att NIXandet leder till fler samtal, varför lagstiftar man inte bort säljsamtal helt? Eller kräver medgivande från abonnenten? Gör nåt, för fan! Till dess NIXar jag, både mobilt och fast telefoniskt! Det funkar, faktiskt…

Anna Wahlgren tvingas tigga pengar. Kvällsblaskorna slår upp det stort, att Anna Wahlgren har bloggat om sin ekonomi och tagit emot pengar från sina bloggläsare. Ekonomin är raserad efter dottern Felicias bok om sin uppväxt. Sägs det. Själv vädjade jag en enda gång på min blogg när jag var i ekonomisk kris. En (1) person erbjöd mig ett handlån. Jag behövde inte ta emot det. De övriga som ens besvärade sig med att svara talade bara om hur taskig ekonomi de själva hade. Så jaa… Anna Wahlgren bör vara tacksam. Tack är ett underskattat ord.

Och i övrigt är det ganska torrt bland nyheterna. Det handlar om semesterprylar, vädret, glassar, Håkan Hellströms (vem f*n är det..?) framträdande på Skånska och så Pia Sundhage. Den sistnämnda verkar så sympatisk och hon brinner verkligen för det hon jobbar med – fotboll. Så skulle även jag vilja brinna för mitt jobb!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Redan efter några sidor känner jag hur boken griper tag i mig med olustklor. Fy te rackarns vilken barndom Felicia Feldt skildrar i den självbiografiska Felicia försvann, nyligen inköpt av mig i pocket.

Felicia försvann

Fy vilken barndom!


Det är ungefär ett år sen
den här boken ut. Jag har inte vågat ens tänka på den förrän nu. Lägligt nog släpptes den i pocket i januari och en dag hamnade den i kundkorgen.

Boken består av korta brottstycken ur Felicias barndom och vuxenliv. Hon hoppar mellan olika år och olika skeden i livet. Jag tycker bara att det hon skildrar är hemskt. Hemskt och fruktansvärt. Inget barn borde få växa upp i en sån trasig familj som Felicias. En familj där männen ständigt byttes ut, där mamma hade klara missbruksproblem och där barnen straffades på de mest gräsliga sätt för förseelser. Men ingen protesterade – hon var ju dotter till barnexperten Anna Wahlgren.

Nu vet ju inte jag vad som verkligen hände och vad som inte hände. Men det är Felicia Feldts berättelse. Alla barn i en familj har olika berättelser. Att säga att det Felicia skriver är lögn och förbannad dikt, det tror jag emellertid inte ett smack på.

Det här är en tunn, men tung bok!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…


Vår vagn var fullare än så här.


Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza,
vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.


Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.


På kvällen ugglade jag framför TV:n
och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!


Lilla Anna och hennes gäng.


Idag var vi iväg och kompletteringshandlade.
Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

I dagarna har vi kunnat läsa i media om Felicia Feldt är på väg att ge ut en självbiografi där hon raserar bilden av sin präktiga mamma, den barnuppfostrande förebilden Anna Wahlgren. Jag har varken läst Felicia Feldts bok om sin mamma eller Anna Wahlgrens böcker om barnuppfostran, men jag tycker att det är sunt och skönt att barnen inte tiger still utan reser sig och plockar ner föräldrarnas gloria.


En bok som plockar ner en förälders gloria..?


Felicia Feldt menar att syftet
inte på nåt vis är att trycka till sin mamma, utan hon vill ge sin bild. Var sanningen ligger, hos mamma eller dotter, vet ju ingen mer än de inblandade. Men jag anser att det är viktigt att även barnens röster hörs – även om de har hunnit bli vuxna…

Boken Felicia försvann ges ut i slutet av januari, men har alltså redan nu skapat rubriker. Detta trots att Felicia Feldt inte är först bland kändisbarnen att berätta en annan historia än den deras föräldrar har skrivit eller visat upp. Vi har till exempel Nils Claesson, son till författaren Stig ”Slas” Claesson, som gav ut Blåbärsmaskinen 2009 där fadern bland annat beskrivs som missbrukare, Gunnar Falk, som efter sin mor Kerstin Thorvalls död i april 2010 berättade hur det var att växa upp med hennes ångestattacker, manipulationer och självmordshot och brodern Hans Falk, som förra året gav ut romanen Uppväxt där berättarjaget är son till en känd och obalanserad barnboksförfattare, Cecilia von Krusenstjerna, dotter till förre Volvochefen P G Gyllenhammar, som i boken En spricka i kristallen från 2004 beskriver överklassfamiljs liv bakom fasaderna, CajsaStina Åkerström som i Du och jag, farsan (2010) skriver om sin far Fred Åkerström och hur svårt det var att växa upp i hans skugga och i ett liv med barer, nya hem och nya kvinnor med flera med flera.

Sunt och skönt att ”barnen” vågar, tycker jag! CajsaStina Åkerströms bok fick jag för övrigt av vännen Jerry i julklapp och den ser jag verkligen fram emot att läsa!

 

Read Full Post »