Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘petad’

Ett inlägg om sånt som händer lokalt, mest.


 

30skylt

Snart blir det 30 i alla bostadsområden i Uppsala.

Häromdan – och ganska ofta – gick det att läsa här på bloggen om hur svårt såväl folk som fä har att följa trafikregler. Alltså det är jag som tycker att andra har problem. Själv är jag förstås ofelbar – NOT! Igår, när vi var ute på tur, märkte jag att hastighetsmätaren plötsligt stod på över 100 på en 90-väg. Inte bra! Jag lättade genast på gasen, men misstänker starkt att jag snart får post hem med ett foto på mig själv och ett inbetalningskort. Men sänka hastigheten lär jag få göra konstant framöver, för snart ska det sänkas hastigheter inne i Uppsala och utanför. Först ut är Svartbäcken, som till viss del redan har fått sänkta hastigheter. I höst är det Förortens tur.

Vad tycker jag om att hålla 30 eller 40 i stället för 50? Jorå, det går väl an. Problemet är att man då får köra på låg växel, vilket inte är så miljövänligt och dessutom innebär högre bränslekostnader för mig. Det blir 40 på större stadsgator och 30 i alla bostadsområden.

kickbike fr BR

Gossen hade tröttnat på sin kickbike och sprang rakt ut på gatan i stället medan mamman cyklade.

Principiellt är det bra att det är lägre hastigheter där eftersom det är mycket folk som rör sig på dessa ställen. Men jag vidhåller att gatan inte är nån lekplats för barn och att det är föräldrars skyldighet att lära sina barn det. Häromdan, i ett område där det redan är 30, sprang en liten pojke ut framför min bil. Det var tur att jag höll lägre fart än 30. I hans sällskap var en cyklande mamma som i ena handen höll en kickbike som gossen uppenbarligen tröttnat på att framföra. Jag såg på hennes läppar att hon sa till barnet att vara försiktigt för här kunde det komma bilar – varpå pojken, utan att se sig för, sprang rakt ut i gatan och korsade den. Det hade kunnat bli barnets död, det. En klok mamma hade lett sin cykel, promenerat med det lilla barnet och hängt kickbiken på cykeln. Men den här mamman kanske inte var rädd om sitt barn..?

ICA Solen

Den enda sol vi ser i Sverige för tillfället är ICA Solens skylt.

Det finns folk som tycker att Sverige daltar med sin befolkning med alla sina lagar och regler. En stor del av dessa människor tillhör säkerligen de cirka sju procent av svenskarna som är utlandsboende. En ny studie visar nämligen att över 660 000 svenskar bor i utlandet. Flest svenskar bor det i USA, Storbritannien, Spanien och Norge. Skälen till att dessa svenskar bosätter sig utomlands är nog inte främst sänkta hastigheter utan klimatet rent vädermässigt samt skatterna, förstås. Jag tror aldrig jag hör så mycket klagomål på Sverige som från utlandssvenskarna. Men i vissa sammanhang tycks det vara sämre att bo utomlands, till exempel när det gäller sånt som vård och skola. Många utlandsboende kommer därför till Sverige när de ska laga sina kroppar eller tänder. Men se skatt betalar de gissningsvis minimalt här. Samtidigt ses man som utvandrad om man har bott utomlands i över ett år. Då tycker jag att man kan sköta även sin hälsa där – där man bor, alltså, och inte komma till Sverige och förlänga vårdköerna.

Bergatrollet

Snuskgubbar är intet nytt i organisationen.

På tal om vårdköer kan man inte låta bli att undra vad de som jobbar inom den lokala organisationen med ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa sysslar med. Igår såg jag på nätet att en chef sextrakasserade en ung kvinna på Fejan. Trakasserierna hade nämligen skett på arbetstid, en tid när man rimligtvis borde ha arbetat. Jag var förstås övertygad om att det var min gamle bekanting som var igång igen, han som blev petad från sin förra tjänst för just trakasserier av kvinnliga medarbetare, såna som han ser till att enbart anställa (manliga medarbetare ses troligen som hot mot den egna personen). Men lokalblaskan lyckades avslöja att det rörde sig om en chef på Landstingsservice som använt mycket grovt och kränkande språk på sociala medier till en ung, visstidsanställd kvinna. För detta fick mannen en skriftlig varning. Min gamle bekanting, däremot, sitter fortfarande kvar på en hög position med en skamligt generös lön som vi skattebetalare är med och betalar. Nej, nån rättvisa finns det inte, det vet vi ju.

Trots mitt dundrande ovan började den här dan faktiskt med lite sol. Det är molnigare nu, så det blir perfekt att åka till stans nyaste ICA Maxi och storhandla med Fästmön. Det är aldrig roligt att storhandla, men det känns lite bättre när det inte är jag som betalar. Jag bara kör bilen dit och varuvagnen på plats och bär lite matkassar. Man kan faktiskt ta motorvägen större delen av vägen till affären och då får jag köra 110. Än så länge…

Hoppas DU får en bra dag! Som vanligt blir jag glad för några rader i en kommentar om vad DU har för dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.


Uppdaterat inlägg:
Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland


Jag såg på Twitter på lunchen 
att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

tårar
Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.


Staffan Wolters är den journalist
som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…


Vår vagn var fullare än så här.


Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza,
vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.


Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.


På kvällen ugglade jag framför TV:n
och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!


Lilla Anna och hennes gäng.


Idag var vi iväg och kompletteringshandlade.
Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

Som synes är bloggen fortfarande blå i bakgrunden. Jag testar så här några dagar får jag se hur jag känner. Fast egentligen hade ju nån av kommentatorerna rätt – att ni som läser skulle få bestämma. Det är ju ni som ser bloggens ”framsida”. Jag sitter ju mest på ”baksidan”, i redigeraläget, och skriver…


En ros till dig som läser.

                                                                                                                                                              Sovmorgon hade det kunnat bli idag, eftersom Fästmön inte börjar jobba förrän klockan 16. Men det var visst nån som hade skuttat upp redan klockan sju. Jag fann denna Nån sittandes vid pusslet, grymtandes

Det är ju ingen bitj**el som passar nånstans, juh!

Men det är det och Anna har hittat en hel del ”nyckelbitar”. Dessutom hittade hon ett fel i ramen som hon åtgärdade häromdan, så nu blir det lättare att lägga rätt, liksom. I alla fall på ett ställe. Anna är för övrigt mycket bättre än jag på att pussla. Jag skyller på mina ögon, men det vete 17…

Dagen började i sol, nu lyser den lite svagare. Men det är varmt! Idag är det annars internationella vattendagen, alltid nåt att fira att vi faktiskt har tillgång till rent vatten där vi bor. Med tanke på hur det ser ut i världen just nu – katastrofen i Japan inklusive kärnkraftsläckorna samt situationen i Libyen ger oss ju inte mycket att glädjas åt. Snarare oroas över. Hur ska det bli? Hur ska eländet sluta?


Vätterns vatten är rent. Jag är uppfödd på det – och jag lärde mig simma i det.

                                                                                                                                                       Här hemma känner jag sympati med Thomas Östros. Du vet sossen som nu petas när sossarna ska göra om i sin partiledning. För inte så länge sen var han en tänkbar kandidat till partiledarposten, nu petar valberedningen honom. Jag har sett det där på nära håll, fast i ett annat parti och mera regionalt. Och även om de petade säger att det är en del av politiken, detta att just kunna bli petad, så lär det kännas. Det är ju en sak om man petas bort på grund av allmänna val, men att petas av en valberedning måste vara tufft. Jag har annars ingen förkärlek för just Thomas Östros, jag tänker mer på det mänskliga. Den lokala politikern jag kände fick så småningom ett annat lysande uppdrag och blev sen snorkigare än snorkigast, men DET är kanske en följd av att man petas..?

Read Full Post »