Barnfritt

Jag hade inte tänkt ge mig in i nån inflammerad debatt, men det går inte att låta bli att ha åsikter. Igår läste jag i DN om Nellys café som vill förbjuda barn på fiket. På kafédörren hade man satt upp en lapp med texten

För allas trevnad råder barnförbud i lokalen

i lördags. I söndags åkte lappen ner sen Diskrimineringsombudsmannen hade uttalat sig att detta var åldersdiskriminering.

Men hallå! Det finns några av oss som ibland vill gå på barnfria ställen och njuta av vuxentid, vuxensamtal och lugn och ro. Det finns massor av ställen man kan gå till än just ett enda kafé, Nellys café, om man nu vill ha med sig småbarn. Ett skäl är väl främst att små barn inte dricker kaffe – kafé = här serveras kaffe. Nej, roligare för alla om man tar barnen till ett barnställe där det är OK att låta och att inte sitta stilla. Låt Nellys café göra som de vill!

Nej tack för min del på kafé och restaurang.

Skälet till att lappen sattes upp var att personalen hade tröttnat på barn som sprang omkring och lekte och kladdade. Som gäst skulle jag bli väldigt störd och irriterad om inte föräldrarna sa ifrån till sina telningar utan lät dem hållas. För det handlar ju egentligen inte om barnen utan om deras föräldrar. Som i det här fallet inte har vett nog (?) att ta sina barn till ett ställe där barnen får vara barn utan att de stör eller irriterar såväl personal som gäster.

Jag kan bli oerhörd störd på föräldrar som mesar med sina ungar och inte säger ifrån. Varje gång jag råkar andas om detta får jag kastat i ansiktet på mig att jag inte ska uttala mig eftersom jag inte har barn. Nej, det är sant, jag har inte barn. Men jag har fyra bonusbarn som inte alltid har varit vuxna. Däremot har de skött sig alldeles utmärkt varje gång vi har varit ute tillsammans för att äta eller fika. Minstingen var inte särskilt gammal när vi var ute och käkade första gången, men skötte sig perfekt. Faktum är att det har fungerat bra varje gång, just därför att barnen har fått veta att man inte springer omkring. Hade de skenat runt och bråkat hade det varit slut med restaurang- och kafébesök ögonaböj. Vi har också valt ställen som inte faller under kategorin Urförnäma Restaurangen/Konditoriet och där det finns mat och dryck som passar för barn.

När jag som vuxen går ut för att äta en god måltid eller ta en fika tillsammans med andra vuxna gör jag det helst på ett barnfritt ställe. Skälet till detta är att föräldrar med barn som vill äta eller fika ute så gott som aldrig säger ifrån. Eller ens tycks förklara – i förväg – vilka regler som gäller vid restaurang- eller fikabesöket. Eller går till nåt barnvänligt ställe där det serveras saft/läsk och inte främst kaffe och som har barnanpassade menyer. Roligare och bättre för alla!

Vill du läsa vad andra tycker om barnfritt kan du till exempel läsa hos Arga Klara, Mie, Mymlan och Pinglan.

Livet är kort.

Read Full Post »

Att säga nej och ja och att våga säga vad man tycker… Om Snällfällan och Bättre relationer på jobbet med mera

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.

Nu har jag inte läst boken och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?

Ja, ja… Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…

Livet är kort.

Read Full Post »

A trip to Town

En tripp in till stan. Med buss. Vånda! Men det gick bra, jag överlevde den här gången, precis som sist (när det nu var).

Mål ett för min del var att hämta Pridebiljetterna på Musikens Hus.

Två Pridebiljetter till mig och Fästmön! 😛

FEM väntade tålmodigt medan jag hämtade biljetter och dokumenterade detta. Ja, jag hade ju förvarnat att jag är jobbig med min kamera.

FEM väntar.

Nån tur upp i huset för att kika på utsikten blev det inte. I stället styrde vi stegen mot Vaksala torg där det var lördagsloppis. Och träff för gamla bilentusiaster.

FEM styrde stegen mot loppisen.

Det var sjukt mycket att titta på och massor av folk, så vi gick bara en liten runda. FEM hade visst annat för sig också.

FEM passade visst på att befria några flygare också.

FEMs primära mål var att besöka Lush som ligger i S:t Per gallerian. Där luktade det mycket. Men gott.

Det luktade både mycket och gott på Lush.

Mitt andra mål var att inhandla en present till Mor. För den som inte vet varför kommer här en påminnelse.

Nästa söndag är det Mors Dag. Men jag köpte naturligtvis inte detta örngott med en fruktans värd sär skrivning!  😡

Så blev det dags för lite intag av nåt ät- och drickbart. Självklart tog jag FEM till min vän Greken och hans Kafferummet Storken, bästa stället i stan för kaffe och godsaker.

En härlig lunchfika på Storkens terrass.

Nu blev solen riktigt varm och min jacka åkte av. Jag kikade uppåt takåsarna. Filosoferade för mig själv att jag är alltför sällan i stan…

Uppåt takåsarna.

Det fanns massor med lustifika exemplar som kunde ha

recenserats 

på en blogg nära dig, men jag har varit så elak, så elak på sista tiden att jag måste försöka mesa till mig nu. Jag sippade lite snällt på en underbar cappuccino i stället. TACK mamma, för fikapengen! Den räckte nästan.

En underbar cappuccino fick mig att hålla käften och inte kommentera lustifika exemplar.

Bokantikvariat blev nästa mål, även om vi tog en tur in på Åhléns först för strumpinköp. Jag tog med FEM till mitt favoritbokantikvariat i Uppsala, Röda Rummet.

FEM vid Röda Rummet.

Där gjordes en del fynd. FEM hittade nåt åt sig, jag hittade nåt åt Anna. Dock inte denna bok, den fick bo kvar på Röda Rummet:

Den fick bo kvar på Röda Rummet. 

Dags att bli lite kulturella! Vi hasade genom centrum upp mot Dômen. Medan vi gick där och pratade, rundade vi ett hörn och –  HEPP! – så stod hon där, så magnifik mot den blåa majhimlen! Och – HEPP! – så träffade vi på före detta fakultetskollegan, trevlige J med fru K som bonus.

Magnifik, eller hur?! (Frågan är retorisk och tarvar inget svar, tack.)

Det hade just ringt ut för ett bröllop, så vi hade tur. Inne i Dômen var det häftigt som alltid. Jag gillar till exempel ljusträden.

Ett av Domkyrkans ljusträd.

Sist jag var i Domkyrkan var på en begravning. Den där tillställningen när jag ignorerades av ett antal före detta kollegor och satt mitt emot Annas styvmoster Elsie Johansson.

En annan favoritplats i Domkyrkan är Gustav Vasas gravkor. Där ligger han med två av sina fruar (Visst hade han väl tre? Ja det hade han.)

Taket i Gustav Vasas gravkor är så otroligt vackert – blått med gyllene stjärnor.

FEM hade nu börjat bli trött i fötterna (själv är jag ju mycket yngre än hon – cirka fyra månader – och pigg och rask… NOT!) och blivit sugen på glass, men se jag styrde om lite där och vi tog oss ner till Åkanten. Det fläktade härligt från Floden. Vi sjönk ner i alltför mjuka soffor och sippade på kalla drycker – för FEMs del en läskeblask, för min del en stor stark.

FEM kollar sina inköp. Snacka om att människan fick påssjuka!..

På väg till bussen hem stannade vi på ICA S:t Per och kompletteringshandlade till kvällens middag.

Hemma igen fick FEM publicera sitt andra gästbloggsinlägg medan jag grejade med mina inköp:

Mina inköp: en bok till Anna och ett paket till Mor.

Om jag köpte nåt till mig själv? Självklart gjorde jag det:

Livets nödvändigheter just nu, i kombination.

Read Full Post »

Reflektioner under strykning

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…

Vår vagn var fullare än så här.

Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza, vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.

Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.

På kvällen ugglade jag framför TV:n och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!

Lilla Anna och hennes gäng.

Idag var vi iväg och kompletteringshandlade. Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »