Inga verk, bara huvudvärk

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.

---

 

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hösten äntligen här?

Ett inlägg om en efterlängtad tid och om rätten att ha sina egna känslor.

---

 

Himlen är blå igen och de vita molntussarna är få.

Det blev en ofrivillig sovmorgon i morse på hela tolv minuter. Det vill säga, jag vaknade tolv minuter över sju. Det är sent för min del en vardag. Men jag skyller på täta uppvaknanden IGEN i vargtimmen. Täcke av, täcke på… ja, du fattar. När jag sen äntligen kom upp var denna måndag lite mulen. Eller mulen och mulen… Det var molnigt och runt 13 grader. Nånstans på nätet läste jag att Bartolomeusdagen, det vill säga idag, är höstens första dag. Välkommen, Bartolomeus! Som jag har längtat… De vita molnen skingrade sig emellertid ganska snart, men i skrivande stund har termometern ännu inte uppnått trettiogradersstrecket på solsidan – det är ”bara” 29,5 grader. Men ändå. En sån som jag kan ju hoppas ändå på hösten.

Jag med läsglasögon på näsan och bok på bringan. Det är svårt att se smart ut när man samtidigt ska ta en selfie, men ge mig lite cred för att jag åtminstone försökte.

Min söndag gick i slöhetens tecken. Eftersom jag inte kunde sitta på ballen* och läsa fick jag ligga på sofflocket och läsa. Det blev inte så fruktansvärt varmt här inne, för jag kunde i alla fall öppna alla fönster åt framsidan. Alltid något. Och folk måste ju få ha hela släkten på besök och ägna sig åt att röka om de vill – så länge jag kan stänga ute röken från mina luftrör och ljuden från mina öron. Det gick bra igår. Jag tog en selfie för att träna på att se mig med en viss intellektuell look – det vill säga läsglasögon. (Billiga, för 29 spänn på Tokerian, är bäst att tillägga så ingen får för sig att känna sig tvingad att skriva till mig att jag lever över mina tillgångar.)

Söndagsmiddag, billig sådan.

Mamma fick mig att hasa över till Tokerian och köpa grillade kycklinglår och potatissallad till middag. Låren kostade 19 kronor, potatissalladen 10. Jag pantade burkar och flaskor för 21 kronor. Så min middag blev inte så dyr, med andra ord. I kylen grävde jag fram sex dar gammal mjölk (helt drickbar) samt några färska grönsaker. Salladsbladen var sisådär, men efter en liten utrensning blev det en fin sallad. Jag kompletterade den med oliver på burk, en bit fetaost köpt tidigare på extrapris samt pfeferoni på burk. Det blev hur matigt som helst. Och billigt. Jag är glad att jag fick till en sån bra måltid. Bäst av allt är att jag har kvar den där billiga fiskgratängen med dill som jag köpte häromdan. Den gick ju inte att micra utan skulle vara i ugnen en timme och med tanke på hettan och stängda fönster och dörrar igår blev middagsplanerarna ändrade.

Vem har rätt till känslor och åsikter?

Min måndag har inletts med sedvanligt göra – och ska så fortsätta. Men jag ska också ta en snabbrunda i media och se vad som har hänt över natten. Jag noterade på Twitter att en viss lokalpolitiker är i hetluften igen efter att ha jämfört en sjukdom, som somliga menar sig ha nån sorts ensamrätt på, med svensk migrationspolitik. Han har redan fått en sosse på sig och ett antal anonyma, men snart kommer väl mobben. Politikern, en offentlig person, skrev i alla fall ett helt blogginlägg innan han blev påhoppad. En annan, privatperson, skrev en gång en tweet innan hon blev påhoppad. En tweet som inte handlade om migrationspolitik utan allmän frustration.

Oavsett vad vi tycker om vissa människor och deras åsikter ska vi inte försöka ta ifrån dem deras rätt att känna saker och ting – inte heller när de i princip uttalar sig i media om att vissa former av en sjukdom är finare än andra. (Tror jag inte de som har den så kallade finare formen av sjukdomen tycker.) Vi har alla rätt till våra egna känslor – det gäller båda sidor av myntet. Jag läste för övrigt ett väldigt bra blogginlägg hos Fatou igår kväll. Det tycker jag att du ska läsa – oavsett om du har träffat mig eller inte, gillar mig eller avskyr mig. Sen kan du rannsaka dig själv en smula innan du angriper andra personer: är du avundsjuk, missunnsam eller mår du dåligt?

Ett höstträd med en knallblå himmel får illustrera att jag hoppas att hösten är här nu. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.

Min vecka 35 – höstens första vecka? – ska jag bland annat träffa UppsalaEwa för litterärt utbyte på tisdag samt besöka Kommunalrådets nyöppnade retro-, antik- och vintagebutik på  Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala på onsdag. Då är affären öppen mellan 15 och 18. På torsdag är det åtta år sen Fästmöns och min allra första dejt. DET måste uppmärksammas, på nåt bra sätt.

Men vad händer hos DIG i veckan??? Skriv gärna några rader och berätta medan jag letar jobb och läser ut min deckare!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Ett inlägg om ofungerande saker.

---

 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…

*Clark Kent = min lille bilman
**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blommor och frisk luft

Ett inlägg i vilket Tofflan fortsätter på temat sommar.

---

 

Kvällssol.

Det är kväll. En sval vind leker genom mina öppna fönster. Jaa, i skrivande stund har jag åtminstone ett öppet fönster i alla mina rum. (Utom i morn, där är det stängt…) Det har varit två dagar med sol och värme. Jag har suttit i skuggan, men ändå har jag fått lite färg, noterar jag. Rosa färg, vill säga… Nåja, jag är i vart fall inte likblek längre.

De har dagarna har jag nog fått mer frisk luft än under hela våren. Våren 2015 ska jag inte minnas på annat sätt än den tiden när jag isolerade mig. Inget händer, livet står stilla. Men mitt i det har jag fått nya vänner och gamla vänner har blivit mer betydelsefulla. Annars lever jag mest när Fästmön är nära. Och så kan jag inte ha det. Man kan inte hänga sig på folk. Kragtagning! 

Jag telefonerade med mamma i eftermiddags – 47 minuter. Men det var ett bra samtal idag och dessa samtal sparar jag i mitt hjärta. Det är inte lätt för henne heller. Hon får bara frisk luft när hon går och hämtar sin matlåda eller rollar över till Lilla ICA. Men en bit in i juli kommer jag ner och då har jag lovat utflykter, inte bara på själva födelsedagen! Lucille plingade på i kväll och det blir perfekt att vi ser till varandras hem. De åker i morgon och kommer hem när jag åker. Vissa grannar är bara toppen! Andra… har visat… vänlighet och hyfs och det är gott nog för mig.

Basilika, olivträdet och dragonen fick flytta ut idag.

Tre krukor med grönt – basilikan, olivträdet och dragonen –  ställde jag ut på ballen*. Det ser… rätt trist ut. Kanske åker jag och inhandlar nån liten blomma i morgon för att få lite färg. Jag vill ju inte sitta där ensam och vara rosa… Pelargonerna jag fick av Lucille i höstas blommar visserligen, men de trivs så bra i köket att jag inte har hjärta att ställa ut dem på balkongbordet.

Det är kväll. Det blåser frisk luft genom mitt hem och jag sitter och funderar över växtlighet… Dessutom har jag just sett sista avsnittet av Frikänd på SvT Play och nu vet jag vem mördaren är. Det är fiktion. Verkligheten är… annat. Så många människor som fick sätta livet till i helgen. Och här sitter jag och njuter av svalkan och tänker på blommor…

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Det gror

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Bodyparts den 31 januari 2015

Ett kroppsligt inlägg.

---

 

Ibland är den stängd, käften. Ibland öppen. Ibland säger den saker som jag ångrar senare. Ibland tiger den, vilket jag också kan ångra. Öron har vi två av, mun har vi bara en. Det finns skäl till det.

I hakan har jag fortfarande en grop, konstaterar jag. Jag är glad att jag inte behöver raka mig varje dag, gropar i hakan kan vara besvärliga.

Munnen kan le också. Gropen i hakan finns kvar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Black Friday – amerikanskt som går att driva med

Ett svart inlägg.

---

 

Black Friday… Vad är det för nåt? Det låter ju rätt hemskt… Tja, jag vet inte ännu när jag sätter mig och skriver, men jag får ta reda på det. Häng med!

Black Friday är ett amerikanskt fenomen. Det känns så typat att lilla Sverige tar efter. Dagen infaller efter Thanksgiving, en helg som framför allt firas i USA och Kanada. Tanken med helgen är att man ska samlas i familjen och vara tacksamma, enkelt uttryckt. En tacksägelsefest, alltså, vid vilken man vräker i sig ugnsstekt, fylld kalkon. Därför är alla affärer etc stängda. Så att man ska kunna vara tacksam och äta kalkon länge utan att distraheras av möjligheten att shoppa. Och som kompensation (?) har man då infört Black Friday – den stora shopping- och readan. Ungefär som vår mellandagsrea. (Finns den fortfarande? Jag tycker att den börjar allt tidigare…)

 

Nu har Black Friday kommit till Sverige. Dagen infaller idag. Många affärskedjor har slagit upp detta i reklamen. Obildad och oberest som jag är hade jag inte hört talas om Black Friday tidigare. Så kan vi ju inte ha det – jag ville veta vad det är. Nu vet jag – och jag är inte imponerad. Varför kan vi i Sverige inte ta över bra traditioner från andra länder i stället för såna här… konsumtionstraditioner? Men allting i Sverige går ju ut på att sälja, sälja, sälja idag. Det ser jag när jag söker jobb. Alla jobb ska i slutänden generera i fler kunder som köper mer av en vara eller tjänst.

I vart fall drar jag på min snipiga muns smilband åt Kjell & Companys reklam för dagen, där jag tycker att man driver med konceptet på ett roligt sätt:

Fyndigt, Kjell & company!

Reklam kan vara kul – ibland. Kjell & Companys bläckreklam är det definitivt, tycker jag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 29: Sommar och Somnar

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Inte vet jag hur länge jag pallar att skriva hiss- och disslistor till varje torsdagsmorgon. Men här kommer en i alla fall! Och det är förstås min egen, Tofflianska veckas höjdpunkter (sommar) respektive dalar (somnar) som listas, ingen annans!

Sommar 

• Födelsedagsfirande med mamma (Så bra att jag kunde åka ner och fira henne!)
• Bron (Jag har åkt på den!!!
• Resurrection (En ruggigt bra TV-serie!)
• Familjen (Gjorda som Sims av Linn efter foton som förlagor! Så snygg jag blev…)
• Motala Griftegårdsförvaltning (De sköter om vår grav på bästa sätt och gör så fint att ett hjärta på avstånd kan vara lugnt.)
• Två träffar med FEM på nio dar! (Det är både roligt och rekord!)
• Davidsstjärnor (Åh, vilken spännande bok!)
• Favoritfåtöljen hos mamma (Den gillar jag!)
• Hemma igen (Det är skönt!)

Somnar

• Galningar på vägarna (Får alla dessa människor körkort på postorder eller i julklapp? Tofflan undrar…)
• Spänningen i Metropolen Byhålan är olidig! (Stängt på söndagar, silvriga hjärtan som plingar och broöppningar…)
• Tystnad från a-kassan och hantverkare som stökar till det (Jag får visst ”röja” efter båda…)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Barn med Tourettes syndrom

Ett inlägg om en dokumentärfilm. 

Jag lutade mig tillbaka i bästefåtöljen för att läsa och dricka en kopp te. TV:n stod på för att här skulle vara lite ljud. Plötsligt fann jag att jag hade fastnat i en brittisk dokumentär på Kanal 5, Barn med Tourettes syndrom.

Tre pojkbarn med Tourettes syndrom. (Bilden är lånad från Kanal 5 Play:s webbplats.)

Barn och barn… Pojkar. För det är faktiskt så att det är mycket vanligare att pojkar drabbas av Tourettes syndrom än flickor. Av hundra barn i skolåldern handlar det om ungefär ett barn som får Tourettes.

Vad är då Tourettes? Vanligen handlar det om tics och/eller tvångstankar. Ticsen kan vara fysiska (motoriska) eller verbala (vokala). De verbala ticsen är ofta fula ord.

När man ser en unge med Tourettes är första intrycket nog att det är ett väldigt ouppfostrat barn som skriker och svär åt sina föräldrar, kanske till och med slår dem. Men ungarna vill verkligen inte göra sina tics.

Ofta har ticsen med oro och ångest att göra. Detta gäller även tvångstankarna som många Tourettesbarn lider av. En pojke i dokumentären var till exempel tvungen att kolla så att fönster och dörrar i hemmet var stängda och låsta.

Under filmen får vi följa ett gäng pojkar med olika sorters tics. En liten kille har mest ljudtics och fysiska tics. Han drömmer om att bli astronaut. En annan av killarna har konstiga ljud för sig. Den tredje är väldigt utåtagerande och slåss, svär, skriker och säger fula ord.

De kommer alla tre till en klinik där de får hjälp och verktyg att hantera och tygla sina tics. För en kille fungerar verktyget perfekt. En av killarna anpassar verktyget så att det funkar för honom. Den tredje fungerar inte verktyget optimalt för.

Jag tänker på en kompis jag hade som barn. H*n hade helt klart ljudtics och blinkningar för sig. En sorts Tourettes light. Ljudticsen påminde mycket om en av pojkarnas i filmen. Det hade med andningen att göra och enligt terapeuten är det väldigt tydligt en ångestsignal.

Får du möjlighet att se filmen (klicka på länken i början av inlägget!), så gör det! Det ger en hel del aha-upplevelser. Och naturligtvis får det i alla fall mig att fundera över mig själv. För nog har jag lite tvångstankar och utför en del tvångshandlingar. Den senaste är att jag alltid måste ta på mig kläder på höger fot och ben före vänster… Så du ser, inte ens tanter är Tourettesfria…

Har du några tics eller tvångstankar/-handlingar??? Vågar du skriva och berätta???

Här kan du läsa mer om Tourettes syndrom:

• Hjärnfonden
• 1177 Stockholms läns landsting
• Riksförbundet Attention
• Netdoktor
• Tourette.se

Livet är kort.

Read Full Post »

Tror du på spökhus?

Ett inlägg om spökhus.

Jo jag vet att en del firar Halloween nästa vecka. Men jag är intresserad av spänning och spökerier året om. Spökhus… Hade du också ett sånt där du bodde när du var ung? Vi hade ett som låg en bit utanför Metropolen Byhålan – förstås. Riktigt läskigt. Det jag emellertid inte visste var att det spökade också i på Klosterhotellet i Stöllestan…

Klosterliljor från klosterträdgården i Vadstena, här rotade i det som en gång var mina föräldrars trädgård.

Vadstena klosterhotell finns i några av Sveriges äldsta byggnader med anor ända ner till 1200-talet. Inte så konstigt att det spökar där då… En av byggnaderna besöks av en dam som gärna sätter sig på gästernas sängkanter och småpratar. Hon sägs vara lite ledsen, men inte särskilt besvärlig. I en annan byggnad har gäster sett spökskuggor. Och i huvudbyggnaden händer det också oförklarliga saker som att lampor tänds och släcks utan att nån är där. En del gäster har känt som om nån försöker hålla emot dörren när de försöker låsa upp till sina rum…

Jag är, som bekant, fascinerad av Den Hemliga Trädgården och dess trädgård här i Uppsala. Naturligtvis är jag övertygad om att det inte bebos av levande varelser, utan av såna som en gång har trampat vår jord. Varför öppnas och stängs dörrarna annars i ett ödehus? Varför är grinden ibland vidöppen, ibland tillstängd? Varför ser det bebott ut ena dan, med gardiner och krukväxter i fönstren – för att nästa dag visa upp helt tomma fönster? Lite sånt är det som gör att jag blir både nyfiken och lite skraj.

Ibland står grinden öppen, ibland är den stängd till Den Hemliga Trädgården… Fast vänta nu… Soptunnor i ett ödehus..?

Känner DU till nåt spökhus där DU bor??? Skriv gärna några rader och berätta! Du som inte känner till nåt men är nyfiken kan läsa spökhusartikeln i Expressen! Eller du kanske inte tror på spöken, än mindre att det finns spökhus..?

Livet är kort.

Read Full Post »