Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sandal’

Ett inlägg om störande ljud och så.


 

GräsJamen det var väl ett jääädra liv här! Nu menar jag INTE att klanka ner på livet i sig, utan på omgivningen. Bland annat. Idag, till exempel, har det klippts gräs på våra allmänna gräsmattor på framsidan. Tre gånger. Jag fattar inget. Hela förmiddagen har det tagit. Vaktis har jag sett två gånger och hans medhjälpare en gång. Medhjälparen började klippa nedanför fönstren på framsidan rätt tidigt i morse. Synd om dem som hade sovmorgon/semester/sommarlov/jobbat natt… Själv hade Medhjälparen gigantiska hörselskydd. Jag fattar bara inte hur det kunde klippas tre gånger. Gräset här ser nämligen aldrig klippt ut. Kanske Medhjälparen klipper och Vaktis limmar fast gräset igen? Man hinner undra över mycket när man går hemma.

Irenes virkade sandal

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Igår kväll hade paret Deskmedul nånting för sig utanför sitt. Eller det var mest frun. Herr Deskmedul satt på en stol och tog av och på sig skorna/sandalerna. Skulle jag också ha gjort i hans sits. Ett vuxet barn (i min ålder) hade uppenbarligen engagerats för huvudarbetet. Fru Deskmedul fungerade som nån sorts arbetsledare, tror jag.

Grannen under har varit übertyst sen jag plingade på i tisdags fyra gånger. Han stängde av sin musikmaskin helt. Har inte hört ett ljud sen dess, inte heller sett personen. Inte visste jag att jag var en sån auktoritet… (<== självironi!)

Nån som inte har varit tyst är jag. Förutom att jag har letat nya jobb att söka har jag nätverkat en del, framför allt på LinkedInDessutom har jag städat. Men jag sparkade inte igång snabeldraken förrän klockan var över tio! Jag är inte hur taskig som helst mot dem jag delar hus med. Längre. Till skillnad mot vissa.

Faktiskt jobbade jag så intensivt att jag glömde bort att äta frukost. Det blev brunch vid 13-tiden i stället. Nu är mitt hem hyfsat rent, liksom jag själv. Jag ska ut i verkligheten en stund lite senare. Nej, verkligheten är inte Almedalen. Inte en käft som är där har hört av sig för att prata om arbetsmarknadsfrågor, trots mina små inviter. Politiker och media tycks ha fullt upp att blabba, ta selfiesar och lägga ut selfiesarna på sociala medier. De är väl lite grann som många av handläggarna på Arbetsförmedlingen – rädda för att möta folk. Vanligt folk. Folk i lite… trångmål. Det måste vara ett jädra liv att vara handläggare på en av Sveriges mest utskällda myndighet (och den ÄR inte så dålig som det kan tyckas, vid första anblicken!). För att inte tala om hur det är att vara politiker…


PS
Nej, nu hör jag grannen under spika. Det var då för väl, jag trodde att jag hade skrämt grannen till evig tystnad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!


 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Röda vantar och kärleksvante

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan...

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ja nu är det dags för lite självömkan* igen! Så hoppa över den som inte orkar! Idag ska det handla om krämpor. Den uppmärksamme noterade att jag återupptog mina promenader igår. Dessa trippar ut i verkligheten ger mig frisk luft, sol på näsan, motion – och skavsår. Igår traskade jag i mina väl ingångna sandaler. Trots det fick jag ett sår på höger fotknöl. Denna måste nu plåstras om så att jag kan ge mig ut på nya äventyr idag.

Under de tidiga morgontimmarna idag låg jag i sängen och lät smärtvågorna i magen skölja över mig. Jag var helt avslappnad och försökte tänka mig att jag låg i vatten och njöt av vågorna. Magen har varit rent förfärlig de senaste dagarna! Inte nog med att den har blivit enorm – det visade Fästmöns foto från igår – den är ond också. Jorå, visst är jag tjock, men magen svullnar rejält när jag äter. Och så dessa vågor av smärta som jag nu försöker lära mig att möta – och mota. Tänker morfars optimistiska ord

Det går över om hundra år!

För smärtan går över. Jag vet det och jag är inte rädd för den eller för vad den har med sig.


Här låtsas jag att jag ligger vid strandkanten och låter Vätterns vågor skölja över mig.

                                                                                                                                                             Igår blev det klart att jag ska delta i en begravning när jag åker ner till mamma och Metropolen Byhålan nästa vecka. Begravningar är aldrig roliga tillställningar, men jag vill göra det därför att personen som har gått bort var en del av min barn- och ungdom – och blev åter en del av livet på senare tid när h*n hjälpte min mamma med skjutsningar kors och tvärs. Naturligtvis är det även för att visa min respekt mot personen och familjen, samtidigt som det blir att återuppväcka minnena från snart fyra år sen. Och då snackar jag inte om festen som grannarna hade nedanför utan om det farväl jag tog av min pappa. Min stora, starka pappa som drunknade.


Pappa som 20-åring.

                                                                                                                                                          Solen lyser även idag, men himlen var inte lika klar i morse. Trots det gissar jag på samma hetta som igår. Jag klarade den bra, brukar annars ha svårt för det. Fick till och med lite färg, så även dagens promenad utförs i lättare klädsel.


Såna här på mitten.

                                                                                                                                                         Idag står annars inte så mycket på agendan. Jag ska slå in ett paket till min mamma och jag ska åka till Stormarknaden och handla, för där tycks ICA Kvantum vara det enda ställe som säljer vanlig, hederlig saltgurka! Och så behöver jag inhandla lite middagsmat också. Vad 17 ska man hitta på ytterligare en varm dag?

Anna jobbar till 16 varje vardag från igår och fyra veckor framåt. Idag ska hon på en behandling inne i stan klockan 17, så jag gissar att vi inte äter förrän efter den. Hennes första dag på vikariatet hade gått bra, men mycket kändes ovant och snurrigt och vissa praktiska saker fungerade inte som de borde. Men duktig är hon, min kicka!

Vill slutligen påminna om 100 000-fikat i morgon klockan 11, mötesplats Åhléns i Uppsala, Stora torget-sidan. Du som läser min blogg är varmt välkommen! Vi går i samlad tropp till stans bästa fik – var och betalar emellertid för sig själv. Kom igen! Det blir roligt att ses i verkliga livet också!

                                                                                                                                                            * Jag har fått veta att nån tycker att jag ägnar mig åt självömkan här på bloggen. Tyvärr har denna person inte sagt det till mig direkt eller skrivit det i en kommentar, men det sved. Jag ägnar mig åt så mycket självömkan jag vill – på min egen blogg. Dessutom har denna person klagat över mina ämnesval och min humor. Då frågar jag mig: Varför läser h*n min blogg? För håll med om att om man tycker så illa om det nån skriver då besöker man väl inte den bloggen runt sju gånger per dygn, med start tidig morgon? Eller? Detta har medfört att jag till viss del känner mig hämmad i det jag skriver. Kanske det var syftet? (Av nån anledning tänker jag på personens BARN som säkert också hämmats på liknande sätt av sin förälder. Fyyyyy…)

Read Full Post »