Jag skulle vara en jättebra chef

Ett första maj-inlägg.

---

 

Snö den första dagen i maj 2014.

Man skulle kanske inte kunna tro det, men faktum är att jag skulle vara en jättebra chef. En närvarande och engagerad sort, hård men rättvis. Fast just nu är jag inte chef. Hade jag varit det hade jag sett till att vädret hade fått sig en reprimand, kanske till och med köpt ut det med avgångs-vederlag och allt. Det är första maj idag. Marken ligger vit och det kommer vitt från ovan. Vad i helvete är detta???

Det finns emellertid en fördel med snön. Som synes på bilden har grannen flyttat bort såväl grill som golvfläkt. Själv ska jag ägna dagen åt att försöka uppfinna nåt som gör att grillrök sjunker så att h*n får känna hur rök känns. I samma veva ska jag sätta på Marilyn Manson på stereon. Högt. Det är ungefär så grannarna bredvid har låtit nu på morgonen.

Men skit samma! Idag är jag i alla fall ledig och kan dra omkring hemma i mysbrallor. Fästmön fick däremot ta sig till jobbet idag. Hon var ändå nöjd med att ha bytt bort sitt kvällspass till ett kortare dagpass, så redan klockan 14 ska jag åka och hämta henne.

Anna vill ha mer än potatis och ägg när vi äter Sista april-middag.

Det blev en lite decimerad arbetsdag för mig igår. Jag var hemma vid 16-tiden. Vi slappade en stund innan Anna skalade potatis och jag dukade fram sillen. Nu var det ju inte så länge sen vi åt sill och potatis, men gott är det! Och så hör just sill och potatis Sista april till.

Min Sista april-tallrik med snaps och öl till.

Till sillen och potatisen och laxen och brödet och ostarna blev det förstås en liten klar. Jag hade en skvätt Östgöta sädes i kylen. Det var en alldeles lagom skvätt för två tanter som inte direkt överdoserar snaps, men som tycker att det är gott till sill. För att variera oss lite jämfört med påsken la vi inte in nån sill själva utan köpte all. Och en av sorterna vi hade på bordet var matjes.

Vi hyfsade burkar och fat ganska bra, så nu är frågan vad köket i New Village ska servera idag. Vi får helt enkelt försöka köpa nåt att laga till i samband med hemförseln av min särbo från jobbet. Kanske blir det nåt till vilket var sitt glas amarone passar?

Hallongrottor utan E281.

Vår Sista april-kväll tillbringade vi mest framför TV:n. Jag messade lite med bonusbarnen och fick svar från alla utom minstingen. Gissar att denne var i goda fadershänder, dock. När livet vänder hade vi inte tänkt se, men det gjorde vi. Det var nog den starkaste berättelsen hittills. Läs här mina rader om Annahita! Det var nästan absurt att ta in där vi satt och drack kaffe och mumsade på hallongrottor – utan E 281… Kontraster…

Kiss och Bajs i sängen.

Vid läggdags fann jag att två figurer hade lagt beslag på min binge. Och vad de gjorde där vågar jag knappt tänka på utan att rodna. JA VI ÄR BARNSLIGA, MEN TUSAN SÅ OFTA VI SKRATTAR TILLSAMMANS, ANNA OCH JAG!

Idag är det alltså den 1 maj. Jag är ledig, men i morgon ska jag till Kexfabriken/Besticklådan igen. Lär vara ganska ensam där och jag tänker väl näppeligen jobba ihjäl mig. Och så har jag bjudit bort mig själv på lunch hos en walesare. Det ska bli riktigt spännande!

Dagen idag tänker jag mest softa. Jag ska strax in i duschen, soppåsar ska bäras ut och mamma ska ringas. Det låter ganska överkomligt, eller hur? Fast när jag ser mig omkring borde jag städa och stryka och… nåja, det är ju snart helg. Tiden räcker inte riktigt till för allt jag behöver göra. En sak som jag undrar mycket över är när jag ska orka och hinna skriva bra jobbansökningar. Jag måste liksom sätta raketfart nu…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Att köpa ut anställda som är obekväma, rätt eller fel?

Ett inlägg som presenterar veckans nya fråga.

Med anledning av att lokalblaskans Staffan Wolters har börjat skrapa på detta med att köpa ut kommunanställda med avgångsvederlag, undrar Tofflan om det är rätt eller fel att köpa ut obekväma.

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar. Det är också inne i frågan, omröstningen, som du kan kommentera och lämna ett eget svar. Om du vill skriva ett eget svar klickar du i Others och sen skriver du. Då är du anonym. Vill du lämna en kommentar, klickar du Comments när du är inne i omröstningen och så kan du skriva några rader kring det svarsalternativ du har valt. Men det här inlägget kan du inte kommentera!

Stort TACK på förhand för att du deltar! Det är alltid intressant att veta vad du tycker i olika frågor!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbet – i drömmen och i verkligheten

Ett inlägg där Tofflan berättar om dröm och verklighet när det gäller jobbet – och om hur hon gjorde bort sig i hastigheten häromdan.

Det cirkulerar mycket kring Jobbet i huvudet just nu. Dels är det nog för att jag försöker distansera mig och

göra slut,

dels för att jag vill slutföra öppna ärenden och göra bra ifrån mig innan jag lämnar byggnaden.

I natt låg jag i sängen och snurrade och snurrade. Det kliade i hela kroppen. Jag somnade snällt strax för klockan 23, men vaknade vid ett-tiden. Sen blev det sömn, vaka, sömn, vaka resten av natten. Och lite dröm. Jag drömde att kollegan MF och jag befann oss på jobbet och höll på att skriva

Mycket Viktiga Saker

på våra datorer. Då gick strömmen! Inte nog med att det vi skrivit försvann, här blev kolsvart! Ingen annan än MF och jag blev upprörd. Och vi höll verkligen på att gå upp i limningen!!! Jag tänkte berätta för MF idag om min lustiga dröm – men MF är inte här den här veckan. Kanske hemma och sliter sitt tjocka hår i förtvivlan?

En av mina andra kollegor började följa mig på Twitter igår. Det känns helt OK. Sen kan det bli jobbigt om J läser mina personliga blogginlägg, men what the heck, jag ska ju som sagt snart lämna byggnaden! Upptäckte då en annan kollega på Twitter. Det visade sig att F är från Bosnien, vilket jag starkt misstänkte. I morse hade jag tänkt hälsa F med

Dobro iutro!

Fast i morse var h*n ute på fältarbete. Nej, i stället blev det till lunch jag stack in huvudet och undrade

Jesti?

Min bosniska kollega blev jätteförvånad och undrade om jag kunde flera bosniska ord och varför. Jag berättade då att jag under många år i mitt förra arbetsliv började alla mina arbetsdagar med att säga just

Dobro iutro!

till en kollega.

Och nu kan du göra det igen!

svarade F.

Jaa, ett tag till…

tänkte jag, men svarade instämmande.

På förmiddagen hade jag besök på rummet av J som hade lite dåligt samvete (behövde J inte alls ha) för att h*n inte meddelat mig att jag ska närvara på ett möte i morgon. Nu var det ju inte J:s uppgift att kalla mig. Kallelsen kom via e-post igår kväll när jag hade somnat, klockan 23.19… Jag har bara kort svarat att jag inte vet om jag kan närvara eftersom jag jobbar för institution 1 på tisdagar (har gjort det i ett år snart, bara…). Dessutom uttryckte jag att det var lite (!) kort framförhållning, men att jag nog ska kunna förbereda en föredragning på cirka 20 minuter inklusive frågestund. Ibland förväntas man trolla med knäna på mitt jobb. Vilken tur att jag har alldeles väldigt flexibla knän. Och att jag är säker och trygg i min yrkesroll. Dessutom har jag inget att förlora, men en och annan oupplyst själ att vinna.

Nån gjorde en gång en tabbe vid köpet av detta armband. Men det är fint, tycker jag!

Idag uppdagades en riktig tabbe jag har gjort! Det är nog den största missen jag har gjort hittills. Professor K fick i fredags besked om att ett projekt fått ett synnerligen stort anslag. Jag gjorde en nyhet till externwebben om detta – en version på svenska, en på engelska. Men jag var lite slarvig och lät Google translate hjälpa mig på traven. Jaa, jag erkänner! 😳 Jag hade nämligen bråttom och skulle få ut nyheten efter lunch men före halv tre på eftermiddagen när jag var ”bortbjuden” på fika hos institution 1. Google translate hade översatt ett efternamn eftersom det tolkades som ett vanligt ord. Jag skämdes, men erkände för professor K, berättade som det var att jag var stressad. Professorn gjorde inte alls nån stor sak av det, utan skrattade och sa att det viktiga var ju att jag ändrade snabbt. Och jisses anoga så snabbt jag ändrade…

Stack in näsan till M och fick veta att M tyvärr inte deltar på mötet i morgon när jag ska ha min lilla föredragning. Jag sa att jag ska vara lite ledig framöver, först och främst semester från fredag och ledig till och med onsdag i nästa vecka. Sen får vi se. Jag kommer hit och tömmer mina datorer och så nån dag. Frågade åter om Ajfånen och möjligheten att köpa ut den, men den är obefintlig – statens egendom ska lämnas tillbaka när man slutar. Nåja, jag får ju två löner till så det ska väl räcka till en ny.

Livet är kort.

Read Full Post »

V vägrar vara med och skaffa ny höna/tupp

Uppdaterat inlägg!
När man går in och läser kommentarerna till artikeln på lokalblaskans hemsida inser man att de som kommenterar inte vet hur många personer den förra direktören själv har varit med och sparkat.  Om tidningen hade grävt lite hade man kommit fram till att Majoritetsrådet bara har varit med och sparkat tre chefer (inklusive denna senaste), medan dirren varit med och sparkat ett tiotal personer (minst!), såväl chefer som medarbetare. Vidare gissar jag att förra direktörens politiska hemvist är densamma som Majoritetsrådets, vilket INTE borde göra detta till en politisk fråga. Men detta är spekulation. Och att tro är att icke veta. För övrigt tycker jag fortfarande att det är ett hemskt slut på ett långt yrkesliv. INGEN borde drabbas av såna här blixtar från en klar himmel, vare sig de är chefer eller simpla medarbetare. Detta står för en otroligt krass människosyn.

Maj gadd! Läste just på lokalblaskans hemsida att Vänsterpartiet har gjort ett litet utspel: partiet vägrar att vara med när det ska rekryteras ny höna/tupp till Länets Lokala Sandlåda (LLS). Skälet är att man anser att det inte spelar nån roll vem som rekryteras – Majoritetsrådet kan inte samarbeta med nån.

Tupp, tupp men ingen höna, eller? Ingen Vänster i alla fall.

Men det är väl bara himla dumt?! Jag tycker det låter lite småtjurigt och barnsligt att vägra vara med i rekryteringsprocessen. Då kan man ju liksom inte komma och gnälla senare om det skulle bli alldeles bort i tok.

Samtidigt känner jag ju till en del av spelet bakom kulisserna. Det skulle inte förvåna mig ett smack om det redan finns en utsedd kandidat. Det är ju så det brukar gå till. LLS har ju åtskilliga gånger petat/sparkat/köpt ut folk som inte passar in/duger/har egna åsikter. Det har skrivits en hel del om det i lokalblaskan, men journalisterna har bara grävt väldigt grunt och på chefsnivå. Det är väl det som är intressant. Men alla avgångsvederlag kostar ju skattebetalarna pengar, inte bara chefernas. Samtidigt förstår jag tidningen som ju är i nån sorts beroendeställning, kan man tänka, gentemot Kolossen vad gäller annonsintäkter. Fast å andra sidan har ju lokalblaskan ingen konkurrent som kan bjuda lite motstånd.

Den Lille Fjanten, (DLF), brukade ofta säga att Majoritetsrådet hade nån sorts bokstavskombination. Det tycker jag var oerhört kränkande – för alla parter. Men en ledare måste ju Kolossen ha – eftersom man vägrar inse att det är dags att lägga ner skiten sig själv. Låt staten ta över Sjukstugan i Backen igen, rensa upp bland chefer och direktörer där samt låt kommunerna ta över Första Linjen – det skulle vara mitt recept om jag vore doktor. Men det är jag ju inte. Jag är ju blott en Toffla.

Ett passande citat i sammanhanget är från Sarah Dawn Finers Nu vet du hur det känns på albumet Sanningen kommer om natten:

[…] Nu vet du hur det känns,

det syns i dina ögon

Du behöver inte säga nåt,

jag vet exakt vad du är med om

Nu vet du hur det känns, 

att vara den som förlorar […]

*DLF = en samling ja-sägare som bara slår på den som vågar ha en åsikt

Livet är kort.

Read Full Post »

Följetong utan slut?

Häromdan läste jag en väldigt intressant debattartikel, signerad arbetslösa Mia Mårtensson, i Aftonbladet på nätet. Hon skriver att hon snart firar tioårsjubileum – som arbetsmarknadsnomad. Under tio års tid ar Mia Mårtensson nämligen hankat sig fram mellan arbetsplatser på så kallade visstidsanställningar. Hon känner det som en följetong utan slut. Och hon är inte ensam!

När man letar jobb är det de otrygga anställningsformerna som finns att söka, menar Mia Mårtensson. Det vill säga vikariat, visstidsantällningar, timanställningar och jobb via bemanningsföretag. Det finns en del såna jobb, för de som har tillsvidareanställningar är inte intresserade av dessa typer av tjänster, enligt Mia Mårtensson. Dessutom är den som står utan fast jobb oftast tillgänglig bums.

Jobb till vilket pris som helst?

För tio år sen förlorade Mia Mårtensson sin första och enda tillsvidareanställning. Idag är hon 35 år. Det senaste jobbet varade endast i sju veckor. Hon skriver att hon har förlorat hela sin yrkesidentitet, eftersom jobben hela tiden ändras och hon tvingas ta jobb till vilken lön som helst, i princip.

Under 1980-talet hade företagen 15 procent fler tillsvidareanställda, skriver Mia Mårtensson. Detta innebar att man inte behövde visstidsanställa nån vid arbetstoppar eller kortare frånvaro – extrapersonalen fanns så att säga redan på plats.

Mia Mårtensson vill avskaffa visstidsanställningarna. Och jag håller med! Skälet är att ”den vissa tiden” ofta sträcks ut alldeles för länge – i Mia Mårtenssons fall ett decennium (även om det inte är på samma arbetsplats). OK, det är tacksamt och skönt att ha en inkomst och veta att man åtminstone får en lön nästa månad också. Men sen då? Att inte kunna planera sitt vuxenliv som andra människor är en fruktansvärd känsla av otrygghet som man dras med. Nu vet jag, om nån, att inte heller tillsvidareanställningar är att se som fasta och säkra anställningar. Det ska vi inte blunda för. Jag tycker nämligen att man ska avskaffa visstidsanställningarna, men också se över lagar och regler för tillsvidareanställningar. Det ska inte vara möjligt för chefer att göra sig av med medarbetare genom att först mobba ut dem och sen köpa ut dem när de står emot mobbningen – utan att medarbetarna har begått nåt som helst tjänstefel. Det är förskräckliga tider vi lever i!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att bli påmind om sånt som gör ont

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade…

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »

Reflektioner under strykning

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…

Vår vagn var fullare än så här.

Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza, vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.

Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.

På kvällen ugglade jag framför TV:n och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!

Lilla Anna och hennes gäng.

Idag var vi iväg och kompletteringshandlade. Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

Stökig Sista april i Uppsala

Det är så himla trist (litotes…) att läsa på nätet att årets sista april till stor del bestod av fylla och bråk. Jag hade mina förhoppningar om att det skulle bli en lugn lördag eftersom vädret inte var det bästa – och det var nollgradigt här i morse. Men icke.

Fylla och misshandel var skälen till att polisen grep 95 personer. Bland annat utsattes en äldre man för svår misshandel och i ett område nära mitt hem blev en kvinna utsatt för ett våldtäktsförsök, i en annan stadsdel ”lyckades” våldtäkten.

Jag slutade faktiskt fira sista april för en del år sen – jag var nog typ 35. Jag och en kompis hade bestämt oss för att köra hela racet, från morgon till kväll. Detta innebar att vi träffades på stan, intog lite bubblande till frukost, kollade på forsränning, hade picknick, deltog i galoppen nerför Carolinabacken och svängde våra lurviga på kvällen. Bara det att intaget av alkohol upphörde redan på eftermiddagen för min del. Då hade jag sett flera mycket unga personer vara på väg att antingen falla handlöst baklänges och slå i huvudet ELLER trilla i Fyrisfloden. Samtliga var så berusade att de inte kunde stå på benen. Jag fick avsmak, helt enkelt.

Trist att alkohol ska ta över en sån här dag. Det går liksom inte att inta måttligt, det ska supas. Hejdlöst. Just detta bevisar för mig att man antingen är för ung för att hantera alkohol på rätt sätt eller har alkoholproblem.

Själv nöjde jag mig med en starköl och tre snapsar. I kväll blir det rött vin till maten och kanske en Irish coffee till kvällen. För nån absolutist är jag inte. Däremot väldigt bekymrad över främst de ungas alkoholvanor. Och alla de 95 som hamnade i fyllecellen under natten och morgonen…

Därför utdelar jag idag en stor, fet och svart bak till dig som hjälpte dessa unga att hamna i fyllecell eller bli våldtagna eller nerslagna. Du som köpte ut åt alla dessa som är under 20 år. Du begick ett brott. Jag hoppas att du skäms idag!

En svart bak till dig som köpte ut åt den som inte är 20 år. Du kanske hjälpte till att sätta honom eller henne i fyllecell eller bli våldtagen eller nerslagen.

Read Full Post »