Klarare?

Ett klara-färdiga-gå-inlägg? Knappast.

---

 

Min jobbväska håller på att falla sönder och samman, men den innehåller fortfarande ”allt”.

Att det här dagen blev klarare kan en inte direkt säga. Morgonen inleddes med minusgrader och snöfall, eftermiddagen avslutades med regn och slask. Och däremellan har jag jobbat. Eller försökt. Jag har försökt hantera och bemöta olika människor som har stått i mitt dörrhål och velat saker. Jag har försökt förhålla mig till det faktum att timglasets sand rinner ut. Jobbat på, suttit i avstämningsmöte och, avslutningsvis, varit en kollega behjälplig med medicin. (Min jobbväska, som håller på att falla sönder och samman, är som Muminmammans handväska – den innehåller ”allt”!)

Prioriteringar är klara, jag vet vad jag ska göra i morgon. Jag vet också att det kommer ett viktigt akutjobb nästa vecka. Ovanpå det är jag kallad till ett samtal som jag bävar för. Det blev en del funderingar som vädrades under dagens go-lunch i restaurangen när NK* och jag fick sällskap av kollegan H. I övrigt en trevlig lunch. Dessutom gladde det mig att min sjuka kollega hade återvänt från de döende idag. Själv känner jag mig lite halvrisig, men undrar om det inte mest är psykiskt.

Jag tänker inte bli sjuk till helgen. I kväll botar jag mig med Antikrundan och Gåsmamman, i morgon med Fästmön och på söndag med en födelsedag i familjen.

En reflektion, bara, med tanke på födelsedagar… Idag skulle min farfar ha fyllt 116 år och Ted Gärdestad 60. Jag tror att Lars Lerin hade kunnat velat bli vän med båda. Lars Lerin är just… oskyldigt blå…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilder lättillgängligare än ord?

Ett bildligt och ordrikt inlägg.

---

 

Läser inte folk längre? Är det bara stillbilder eller rörliga bilder (filmer och filmklipp) som får folk att känna nåt och reagera? I såna fall tycker jag att världen blir torftigare. Tidigare var bilden vanligen ett komplement till en text. En inlockare i texten, kanske nåt som liksom en mellanrubrik gav en stunds paus och tid för reflektion. Men texten var det viktigaste!

Jag kan skriva hur många texter som helst. Allt intresserar inte alla, det förstår jag. Men man tycker att några ord borde väcka känslor. Icke! Det hörs inte ett pip. Däremot om jag lägger upp en bild på nåt ätbart – vare sig det är min middag, godis eller till och med en hård liten kaka – då får jag massor av reaktioner – på Instagram. Det är hjärtan och tummar upp och kommentarer. Märkligt, tycker jag, som nu för tiden läser ännu mer än tidigare och som ser färre bilder, filmer och filmklipp därför att de bara ger en glimt och ingen helhet. Jag skulle ha mycket svårt att ta till mig en instruktion via en YouTubefilm, till exempel. Jag vill hellre läsa den. En stillbild, däremot, kan jag njuta av. Ett tag. Sen går jag vidare. En text reagerar jag på. Antingen skrattar jag, gråter, blir förbannad, håller med, håller inte med, känner igen mig, blir förvånad eller irriteras, typ. En dåligt skriven text hoppar jag emellertid över efter ett par meningar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min middag igår bestod av ett hopplock med rester, mest sånt nyttigt som Fästmön hade lämnat efter sig. Jag skulle äta kallskuret med nån sallad som jag hittade i en burk i kylen. Det var inte mycket sallad, men jag kompletterade med tre små tomater, oliver, en avocado, sista biten av en gammal Brie-ost och så kokade jag ett ägg till. Den bilden fick människor att fullkomligt jubla. Igår kväll var jag väldigt ledsen. Då passade det bra att trösta sig med en påse Twist som jag hade fått av Anna. Den bilden gav mig nästan stående ovationer. Både min middag och bilden på Twistpåsen ser du ovan i bildspelet.

Det gav mig myror i huvudet – av olika skäl. Idag tänkte jag använda ett paket krossade tomater med chili som stått i kylen öppnat ett tag – det är ungefär hälften kvar – , hälla det i stekpannan och skära ner en chillikalkonkorv som jag grävde fram ur frysen. Pasta blir det till. Undrar om jag får nya applåder ifall jag lägger ut en bild?

Det regnade igår kväll, i natt och det regnar fortfarande.

Jag såg på säsongsavslutningen av Antikrundan igår kväll. Efteråt hörde jag med ett halvt öra på programmet Plus. Bland annat tog de upp ett inslag om ett företag som erbjuder en NIX-tjänst mot telefonförsäljare och som använder sig av affärsmetoder som inte är helt OK. Det skrev jag om här på bloggen redan den 17 november förra året. Och jorå. Jag kan se i min statistik bakom kulisserna här att den texten är läst har blivit besökt – jag VET ju inte om alla besökarna till inlägget har läst det! – cirka 100 gånger – men inte en enda kommentar har den fått. (Det kanske bara är jag som har en gammal mamma som lätt blir lurad av telefonförsäljare..? Det kanske bara är jag som avskyr telefonförsäljare överhuvudtaget?)

Det har regnat hela natten, det regnar fortfarande. Regnet borde ge mig ro. På nätterna är jag varm, på dagarna fryser jag. Idag ska jag fortsätta städa. Det lindrar oro. Jag har också fått känna mig behövd nu på morgonen som kommunikatör i en delikat fråga. Ryggraden rätades ut en bit. Än lever jag. Än fortsätter mina ord att trilla ut, ner i den här bloggen, bland annat. Den bloggen, som jag hade tänkt avsluta för snart 67 000 besökare sen. Har du läst ända hit är du baske mig lika unik som jag. TACK för att du får mig att känna mig mindre ensam! (<== Ingen ironi!)

Njut av ditt fredagsfika på jobbet nu! Jag dricker svart kaffe i en gammal senapsmugg vid datorn en stund till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Reflektioner i duschen

Ett reflekterande inlägg.

---

 

Varning för starka scener!

 

Reflektioner under strålarna.

Äh, jag skämtar bara! I varje fall tänker jag inte bjuda på nån nakenchock. Men det tycks som om jag inte enbart gråter i duschen, jag reflekterar över saker och ting också. Till exempel…

Idag var det extra svårt att tvätta naveln. (För den som inte vet det kan jag avslöja att jag är navelfobisk. Jag mår fysiskt illa varje gång jag närmar mig min navel. Andras navlar skiter… nej, jag menar struntar jag i.) Just nu önskar jag att jag hade ett större hål till navel – bara för att det skulle minska min gruvliga vikt. Vågen stannade på en hemsk siffra idag. Siffran innebär att jag har ökat tre kilo i vikt sen jag slutade röka.

(Sköljer ur schampot…)

Vad ska jag ta mig till med min lekamen? Jag äter dåligt. Nån sorts LCHF fast HCHF, det vill säga högt intag av både kolhydrater och fett. Mat som är rik på kolhydrater OCH fett tycks vara billig. Det är vad plånboken tillåter. Det är faktiskt billigare att äta en chokladbit till middag än att äta… middag.

(Lite mer duschcreme…)

Ha ha ha, duschcremen jag klämde ut på svampen såg ut som ett hjärta. Ooops, jag höll på att slita in mobilen i duschen, ta en bild och skicka upp till Instagram. Maj gadd, dessa sociala medier kan man verkligen bli SKADAD av…

(Färdig! Torkdags.)

Mitt bodybutter, shea nut från Body Shop, är på väg att ta slut. Jag brukar köpa en burk varje gång jag får ett nytt jobb. För att fira, liksom. Det borde alltså vara dags nu. För ett nytt jobb…

(Klär på mig och går ut i verkligheten. Den är lika brutal som min våg.)

Vad gör DU i duschen??? Gråter, sjunger, dansar, tänker??? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En titt runt omkring

Ett tittande inlägg.

---

 

Tro det eller ej, men jag läser lite nyheter ibland. Det som har dominerat svensk media den senaste veckan är förstås den stora skogsbranden som härjar. Det har gjort mig mycket nervös och rädd, för eld är ett förtärande element.

Men det har självklart hänt andra saker i vårt land också. Har du lust, så häng med på en liten titt runt omkring! Som vanligt är det frivilligt.

 

Den här hade nog inte funkat längs kanalen.

På tur med elscooter längs kanalen. Birgitta är hjulburen. Hon har nämligen MS och för att ta sig fram här i livet använder hon bland annat en elscooter. Nu i sommar har hon gjort en riktigt spännande resa med den – hon har farit längs delar av Göta Kanal. Byhålebladet gjorde en artikel om Birgitta och den tycker jag att du ska läsa. Tänk vilket mod att ge sig ut på äventyr med ett fordon som laddar ur efter fyra mil…

Motala kan få ny hamnpir. När vi nu ändå är neråt mina hemtrakter läser jag med intresse om en eventuell ny hamnpir som kan byggas i Metropolen Byhålan. Den skulle ge plats för ytterligare 30 båtar och ligga precis utanför Motormuseet. Häftigt!

 

Beroendeframkallande?

Läkare varnar: Du kan bli solnarkoman. Ja, summan av ens laster är visst konstant. Men narkoman? Av solen? Det handlar om att man kan bli beroende av UV-ljus, helt enkelt. Ett slags kemiskt beroende som kan ge abstinens. Nu kanske en och annan blir rädd. Själv blir jag lite rädd för doktorn…

Kaos på akuten – men på närakuten ekar det tomt. Ja se sjuk ska man inte bli under sommaren, för då går sjukvården ännu mer på knäna än i vanliga fall, har jag hört. Artikeln ovan handlar om läget i Stockholm, men jag tror inte att det är så väldigt stor skillnad mot här. Alla vill ha den bästa vården och rusar till Sjukstugan i Backen när det ”är nåt”. Närakuten kan göra mycket! Vi har dessutom en ortopedakut, om jag inte minns fel…

 

Arbetsförmedlingens rapport skulle jag vilja läsa.

Läget på länets arbetsmarknad ljust. Det säger i alla fall nya siffror från Arbetsförmedlingen. Det anmäldes över 1 320 nya lediga tjänster under juli månad. Här har vi dessutom lägst arbetslöshet i landet, bara 3,4 procent. Den rapporten skulle jag vilja läsa i sin helhet.

Världens äldsta ål är död. Tyvärr, tyvärr blev ålen i Brantevik inte äldre än 155 år. Ålen levde i en brunn. I veckan skulle den visas upp av brunnens ägare, men då var den alltså död. Den ska ha slängts i brunnen 1859 av Samuel Nilsson. Ålen ska nu obduceras på Sötvattenslaboratoriet i Stockholm.

Maskerad naken man jagade kvinna. Men vänta nu… Om han var maskerad, var han väl inte naken..? En liten reflektion…

Jättenäckrosen i Botaniska blommar nu. Victoria blommar! Det vill säga jättenäckrosen i tropiska växthuset i vår Botaniska trädgård här i Uppsala. Den slår ut i skymningen och slår ihop sig i gryningen. Varje blomma blommar bara två gånger. Så skynda, skynda om du vill se den! Tropiska växthuset har extra öppet i kväll fram till klockan 22!

Den blommar nu!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I all hast…

Ett inlägg med dagens selfie.

Tro nu inte att jag håller på att bli helt självfixerad – med tanke på de senaste inläggen selfiesar. Men jag jobbar med min självkänsla och min självuppfattning en hel del. Då kommer det här med den fysiska bilden av sig själv in.

I morse fångade jag mig i språnget på väg ut. En spegelbild i Fästmöns solbrillor, som sedan ett tag vilar i en korg i min hallmöbel.

En reflektion, en spegelbild, i språnget.

En reflektion i all hast.

Livet är kort.

Read Full Post »

Högtravande?

Ett inlägg om dagens travande. 

Idag slog jag nytt rekord igen! Jag gick nästan fem kilometer och jag är mycket stolt och nöjd över mig själv. Så långt kunde jag gå för några år sen, före hälsporren. Och nu klarar jag det igen! Härligt! Totalt var jag ute i över en timme, men då gjorde jag en kort paus också.

Den som läser mig blogg vet att jag älskar träd. Jaa, jag älskar verkligen träd!

Man kan väl inte annat än älska detta vackra?

Men annars var dagens promenad mycket hög-travande. Det började redan när jag passerade en lekplats här i området där jag bor…

En hög med sand.

Mitt mål idag var ganska högt (!) satt: jag skulle gå till Gamla Uppsala. Jag tog faktiskt med plånboken ifall jag skulle behöva sitta ner och ta en fika. Men det gjorde jag inte!

Jordhögar i en grop halvvägs till Gamlis.

Halvvägs till Gamlis grävs det. Järnväg och väg ska få ny dragning för att underlätta framkomligheten. Det ser inte så vackert ut med jordhögarna i en grop… Men två ”solar” satte färg på tillvaron i gropen.

Två solrosor lyste upp det gråa.

Naturligtvis nådde jag mitt mål! Och inte var jag ensam heller. Massor av människor söndagspromenerade till eller i Gamlis.

Högarna i Gamlis – och en skitful gatlykta.

Jag försökte hitta nya vinklar att fota ur. Men det är svårt att vara originell när det gäller detta klassiska Uppsalamotiv…

Höstlöv och en av högarna i Gamlis.

Det finns ett gammalt träd i Gamla Uppsala som jag bara måste fota varje gång. Det ser verkligen urgammalt ut.

Ett urgammalt träd.

Det blev ett besök i Guds hus. Då gjorde jag en paus för tanke och reflektion. Tände fyra ljus – ett för vännen Karin (det var nyligen ett år sen hon lämnade oss), ett för pappa (som skulle ha firat födelsedag nästa helg), ett för mormor och morfar och ett för farmor och farfar.

Huvudljuset i ljusträdet i Gamla Uppsala kyrka.

Boken jag läser just nu har lärt mig att man inte får be för de döda. Men jag sände dem alla mina tankar.

Och när jag kom ut var högarna fortfarande där och människorna levde ännu…

Högarna var fortfarande där. Och på dem levande människor.

Livet är kort. Idag har jag gått långt. En halv mil. 

Read Full Post »

Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Mellan dammtrasa och dammsugning

Ett inlägg där en Toffla tar rast från sopkvasten och kvastar på tur i omvärlden via media i stället.

Blå himmel, sol och korsdrag inomhus. Härligt att känna friska luft när man går här bland dammråttorna och drar. Jag tar en paus och kvastar ut i omvärlden ett tag, via media i cyberspace.

Universitetskamp i Akademiska rodden. Jepp! Den pågår just nu. Och självklart finns vinnarna bland ”mitt” universitets åtta lag! Två tävlingsklasser är det, en för studenter och en för anställda. För den som vill åka ner och kika sägs bästa platsen vara Jernbron i Uppsala. UU, gå och lägg er! Uppochner!

Kulturernas karneval. Den som inte vill ro genom Uppsala eller glo på andra som gör det kanske har lust att kolla in Kulturernas karneval. Karnevalen hålls i Botaniska trädgården i helgen.

Google får kritik för ”gayest”. Har du googlat på ”gayest trends” nån gång? Risken är stor att du hamnat på sidor där orden ”worst trends” finns. Google likställer alltså ”gayest” med ”worst”. Och det känns ju liiite grann homofobt, Google. Men en av Googles talespersoner förklarar:

[…] Googles resultat, inklusive träffar på synonymer, är en reflektion av innehållet på webben och av hur människor söker. Resultaten bestäms av algoritmer och de korrigerar vi inte manuellt. […]

Vad vet du om öl? Öl är gott när det är varmt, tycker jag. Men den som av nån anledning inte kan eller vill dricka öl just nu kan i stället testa sina kunskaper om öl genom att klicka här. Jag var verkligen dålig på testet, bara fyra rätt av tio. Så i fortsättningen får jag nog ägna mig åt det jag är bäst på när det gäller öl: dricka det.

Kalsongman jagade kvinna på Ekön. I Metropolen Byhålan laddar man inför Vätternrundan. En del tränar då även löpning. I det här fallet var emellertid såväl kalsongman som hans byte narkotikapåverkade. Skrämmande hur skiten breder ut sig även i Metropolen… Och då menar jag inte Vätternrundan utan knarkhelvetet.

Cykelhistoria på Motormuseet. Är du mer intresserad av cyklar än motorer, för resten har du chansen att nu i sommar se en specialutställning om cyklar på Motormuseet i Metropolen Byhålan. Här kan du få en förhandsvisning av utställningen – samt kolla in min gamla mattelärare Bergwall!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Att säga nej och ja och att våga säga vad man tycker… Om Snällfällan och Bättre relationer på jobbet med mera

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.

Nu har jag inte läst boken och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?

Ja, ja… Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…

Livet är kort.

Read Full Post »

Reflektioner under strykning

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…

Vår vagn var fullare än så här.

Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza, vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.

Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.

På kvällen ugglade jag framför TV:n och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!

Lilla Anna och hennes gäng.

Idag var vi iväg och kompletteringshandlade. Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »