Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Granskning pågår

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Vecka 6: Cambozola och Grevé

Detta inlägg är tillägnat min bloggvän Inna, som har det lite tufft på ostfronten just nu.

Torsdag och då vet du vad som gäller, eller hur? Veckans höjdpunkter (Cambozola) respektive lågvattenmärken (Grevé). Så här är de enligt mig:

Cambozola

• Bästa webinaret hittills (Om ledarskap och arbete på distans – så inspirerande!)
• Fint flöde! (I alla fall med vissa samarbetspartners på jobbet.)
• Roliga missuppfattningar (Ibland säger man såna tokigheter, så…)
• Kjell Erikssons böcker (Är totalt inne på dem just nu!)
• Älskade Fästmön (Bästa Fästmön ever!)

Grevé

• Lampor som inte borde lysa (Verkstan respektive färgburk nästa!)
• Varför förbjuds inte rökning? (Rökning drabbar ju inte bara rökaren själv utan även omgivningen…)
• Melodifestivalen 2013. Deltävling 1 (Fy 17 vilken skit…)
• Djävulusiskt ont i hälen (Det liksom kommer och går.)
• Bildårar (Ta körkort, för fan, innan ni sätter er bakom ratten och kör!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledarskap – och arbete! – på distans

Alldeles väldigt inspirerad av dagens webinar ska jag försöka sammanfatta mina tankar kring denna föreläsning om ledarskap på distans. Hur är det liksom möjligt att ett ledarskap långt borta kan kännas… närmare..?

Webinaret började emellertid mindre bra för Eva Fors, marknadsansvarig på Microsoft. För några av oss försökte följa webinaret via Microsofts webbläsare Explorer – och hade inget ljud… Jag bytte till konkurrentens webbläsare – då fungerade allt utmärkt. Och det var tur, för när sen Eva Fors startade sin föreläsning blev det synnerligen intressant.

Att arbeta på distans blir allt vanligare. Distansarbete kan ju innebära att man jobbar hemma, men också att man jobbar i en helt annan miljö, kanske på ett kafé. Det hela bygger förstås på förtroende. Att den som är chef ser på resultaten, snarare än att klockan ska visa nånstans mellan nio och 17. På stenåldern, när jag började jobba, hade alla en fysisk arbetsplats. Man var på jobbet och jobbade. Idag är det fortfarande så att en del yrken måste utföras på en särskild arbetsplats – alla kan inte jobba på distans – men distansarbete blir allt vanligare. Det ställer andra krav än tidigare –  på både ledare och medarbetare.

En viss distans… (Utsikt från ett mötesrum på våning fyra där jag jobbar.)

Eva Fors sätt att leda en grupp på distans känns väldigt nutid! Inledningsvis är det one-to-one med alla medarbetare och däremellan gruppmöten. Det är nämligen viktigt att träffas IRL också, menade Eva Fors och jag är den första att sekundera det! Faktum är att jag själv mer och mer i jobbet lyfter fram IRL-mötet, trots att vi har så avancerad teknik och att de flesta av oss mejlar hur mycket som helst under en arbetsdag… Men vissa saker kan man inte ta via e-post. Negativa budskap lämpar sig till exempel inte, anser Eva Fors. Samtidigt är det ju så att medarbetare ibland finns på stora avstånd, kanske till och med utomlands. Då är det inte alltid möjligt med IRL-möten.

I allt distansarbete gäller emellertid att ledningen har tydliga mål och att det är resultatet som är det viktigaste, inte vägen dit. Fysiska möten ger en bra start, men det viktiga därefter är regelbundenhet, flexibilitet, tillgänglighet och förtroende i kontakterna ledare – medarbetare. När det gäller tillgängligheten är det naturligtvis inte så att varken ledare eller medarbetare förväntas vara tillgängliga för jobb 24-7. Men det är väsentligt att tydliggöra tillgängligheten, det vill säga berätta när man är tillgänglig för telefonsamtal, chatt, mejldialog etc – och att vara det så mycket som är rimligt.

Och det som genomsyrar allt i såväl ledarskap som arbete på distans är… kommunikation. Det kan inte sägas nog många gånger!

Fasen, ju mer jag tänker på vad jag just har lyssnat till, desto mer sugen blir jag på att… jobba för Microsoft! Ja, för Eva Fors korta föreläsning utgick ju naturligtvis från hennes arbetssituation idag. Men ett tag till sitter jag här, klistrad vid min dator, knaprandes på min skrivbordslunch, funderandes över väldigt intressanta kommunikationsproblem som ska lösas på nära håll…

Dagens skrivbordslunch.

Här kan du lyssna och kolla på webinaret i efterhand! (Cirka en timma.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Reflektioner under strykning

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…

Vår vagn var fullare än så här.

Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza, vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.

Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.

På kvällen ugglade jag framför TV:n och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!

Lilla Anna och hennes gäng.

Idag var vi iväg och kompletteringshandlade. Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

Kyligt – och massor av färg…

En kylig morgon! Jag hade glömt hur TRÅÅÅKIGT det är att skrapa rutor, men i morse blev jag påmind ute i Himlen. Men trots allt – det är ljust, himlen är blå, solen skiner som ett gult klot, Hortellskan, aka The Monicer, köpte tack & lov ingen turkos hatt, våren börjar visa sina första, trevande blomsterknoppar utmed husväggen och JAG HAR SETT CHUCKY med en liter rödfärg i huvet. Ja, det sista är sant! Misstänker starkt att Chucky har rymt från jobbet som förrådsvakt hos Stattinskan… 

Man kan bli rädd för mindre, eller hur?!

                                                                                                                                       Gårdagskvällen var lugn, men ljudlig som den alltid blir när vi bor tillsammans alla sex. Och roligast av allt var förstås att Linn fick jobb! Idag var det första dagens introduktion och hon skulle infinna sig klockan sju. Detta innebar uppstigning mitt i natten, eller åtminstone klockan 5nånting, men det klarade hon galant! Jag håller verkligen tummarna hårt idag att det går bra och att personkemin fungerar.

Fästmön, Elias och jag slöglodde lite på nåt matprogram på TV4, ett program som faktiskt var ganska roligt och underhållande – om  man hade tagit bort Per Morberg. Alla andra, såväl deltagare som kockar, verkade supertrevliga – även om kockarna var rätt hårda och en del deltagare hade lite för höga tankar om sina talanger i köket… Men Per Morberg verkar bara vara otrevlig och sur.

Jag rundade av TV-kvällen med andra delen av Blue Bloods. Denna andra del kändes inte lika bra som premiäravsnittet och jag misstänker att jag inte pallar att se alla 22 delarna. Det är för amerikanskt för att passa min smak, helt enkelt.

Amerikanska poliser ur serien Blue Bloods. Bilden är lånad från TV4:s hemsida.

                                                                                                                                                              I afton är det förstås Antikrundan på SvT 1. Jag får se om det blir möjligt för mig att titta, blogga och kommentera tillsammans med mina expertkollegor fru Hatt och Inna. Jag var ju så otroligt blond när jag sms-konverserade fru Hatt igår att jag undrar om hon fortfarande vill vara kompis med mig…

Lite diverse saker att greja med på hemmafronten just nu, medan Anna jobbar och Elias är i skolan. Bland annat ska jag försöka hitta en bok om ledarskap till Linn som hon behöver för ett skolarbete. Jag får ta mig en titt i mitt bibliotek…

Mitt bibliotek, det är det som skymtar delvis bakom den här bleka figuren på bilden.

Read Full Post »

Dåliga chefer kan bli dyra risker

Läser en alldeles lysande debattartikel, signerad Hans G Karlsson, Förändringsakademin, Uppsala, i dagens lokalblaska. Hans G Karlsson menar, enkelt uttryckt, att dåliga chefer får bra medarbetare att sluta. Han hävdar också att alltför många chefer inte kan skapa ledarskap omkring sig. Och en chef som inte är nån bra ledare innebär en risk för företaget, en risk som kan kosta pengar.

Det är bara så logiskt! Dåliga chefer får duktiga medarbetare att sluta. De medarbetare som blir kvar har mindre ambitioner, menar Hans G Karlsson.  Detta i en tid när företag och organisationer gång på gång, i annonser såväl som i styrdokument skriver att personalen är företagets/motsvarande viktigaste resurs. (Snudd på floskelvarning här i styrdokumenten!!!)

Hans G Karlsson ställer den intressanta frågan som jag tycker att så många inte vågar ställa:

Varför ställs det inte högra krav på ledarskap?

Hans G Karlsson menar nämligen att

[…] motivation och engagemang bland chefer och medarbetare är de viktigaste drivkrafterna. Det ska vara kul att jobba! […]

Och så gör han den vågade jämförelsen chefer – maskiner. De senare har ju allt som oftast serviceavtal på företag. Men det har inte chefer och medarbetare…

Vad är då en bra chef? Enligt Hans G Karlsson är det en person som kan och vågar fatta

[…] beslut som förstås och accepteras i en organisation, även när det inte alltid passr den enskilde individen. Ett fungerande ledarskap är en symbios mellan gott chef- och medarbetarskap, där respekt för respektive roller är en självklarhet. En chef med ledarkompetens lyssnar, värderar och bygger sina beslut på dialog med berörda parter. Det ger medarbetare möjlighet att förstå och acceptera beslut som från början kanske kändes negativt. […]

Det här innebär också att den som inte kan acceptera ett beslut inte heller kan vara kvar i sin roll. Att chefen klarar av att avveckla med respekt och förståelse.

Hans G Karlsson avslutar sin debattartikel med dessa ord:

[…] Motiverade chefer och medarbetare presterar. Har vi råd att inte ha kul på våra arbetsplatser?

Jag har lite svårt att se den jättetäta kopplingen där mellan motivation och att ha roligt på jobbet. Men det klart att om man har roligt på jobbet, om man gillar att vara där, presterar man mycket troligt därefter: BRA, alltså. (Om man nu inte tramsar sig genom arbetsdagarna och låter andra, till och med externt, utföra arbetsuppgifterna…)

Men om man är en chef som fegar med att fatta beslut och skaffar sig förtrogna bland medarbetarna för att sen spela ut desamma mot varandra, då kränker man människor. Man ska inte leka med folk på det sättet. Har man betalt för att vara chef ska man också våga vara ledare. Och vågar man inte det utan att spela spel då ska man kliva av. Förhoppningsvis får man hjälp av ledningen ”att kliva av”. Om nu inte ledningen har svårt att agera ledare också… Vi ser tyvärr alltför ofta exempel på än det ena, än det andra.

Read Full Post »