Livat i Limbo

Ett inlägg i vilket Tofflan inte skryter, men berättar vad hon har gjort. Har du problem med det, kan du sluta läsa. Nu.

---

 

Livet i Limbo – och då menar jag inte dansleken limbo utan det där tillståndet mellan himmel och helvete – suddar ut gränserna mellan vardag och helg. Mina lördagar och söndagar är ofta likadana som vardagarna, med den skillnaden att jag inte kliver upp senast klockan sju, som jag gör måndag – fredag, på helgerna. Idag var jag rädd för hur ryggen skulle vara, men jag sov ändå så länge som till klockan åtta. När jag slog upp mina blå utbrast jag nästan

halleluja!

Att ha gått från en smärtnivå på nio i en tiogradig skala till en nivå på tre var helt fantastiskt. Jag är så tacksam att min vårdplanering fungerade! (Och kanske för att en och annan godvillig hade ett finger med i spelet…)

En dag utan vettig sysselsättning är en förlorad dag. Sen kan man ha lite ont i ryggen i alla fall. Jag gav mig därför på projektet plantera om krukväxter. Eftersom det innebär att stå gissade jag att det skulle fungera med ryggen. Det gjorde det. Jag planterade om 18 krukväxter av kökets 20 (jag har 17 i fönstret, en på en bokhylla och två på golvet). De två golvväxterna lät jag bli. Det fanns inte en chans att jag skulle försöka mig på att lyfta dem till varken nån köksbänk eller till duschen i badkaret. Mina växter skulle nämligen inte bara få ny jord, de skulle duschas i badkaret också. Nån dagstidning har jag inte haft råd (eller lust) att ha sen 2013 (mer än två korta gratisprenumerationer), men det fanns gott om reklamblad i returpapperskassen som jag kunde använda för att skydda en av mina köksbänkar. Jord hade jag köpt häromdan och tack och lov inte burit ut den tunga påsen i förrådet. Men i förrådet hittade jag en påbörjad påse, dessutom.

Nån nytta ska man väl ha av reklamblad?! Här använde jag dem för att skydda en av bänkarna i köket när jag planterade om krukväxter idag. Olivträdet och dragonen var två av 18 växter som fick ny jord idag.

Men sen var det ju det här med fönstren. Jag putsade alla mina fönster – även emellan – till jul, när mamma skulle komma. Fast det struntade ju fåglarna i. De hade käkat rönnbär innan de bestämde sig för att använda en ruta i köket som toalett. Och eftersom regnet låg på fönstren åt baksidan bestämde jag mig: köksfönstret (egentligen tre fönster) skulle putsas. Allt gick bra, ryggen var samarbetsvillig, men det svåraste var förstås att ta ner den långa gardinstången samt sätta upp den igen med en ren och nystruken gardinkappa på. Att stå vid strykbrädan var helt OK för ryggen.

Stå vid strykbrädan och stryka gardinkappa gick bra.

När jag lyfte ner stången klev jag på en pall och höll på att ramla. Jag rev med mig lite torkade rosor på vägen ner – i övrigt blev det inga skador varken på inredning eller mig (som om nån bryr sig).

Däremot kunde det ha gått illa om det inte vore för att jag har ett strykjärn för glömska personer (50-årspresent från min mamma). Det varnar nämligen när det inte har rört på sig inom vissa minuter. Och efter åtta minuter slår det av. Jag släpade fram brädan (där gnällde ryggen lite), fyllde vatten i järnet, satte i kontakten i gästrummet – och sen jag gick ut i köket för att äta lite fil till frukost (klockan 13). Eh… ja…

Men sen strök jag och balanserade upp stången med den nystrukna gardinkappan på, flyttade tillbaka alla krukväxter och startade en maskin med tvätt. Och nu kan jag njuta av ett (egentligen tre) rent köksfönster och uppfräschade krukväxter. Det kan vara riktigt livat i Limbo om man vägrar att vila på några lagrar. Jag har ingen lust att bli kallad lat också bland allt annat jag kallas. (En del människor är rätt makalösa som tar sig rätten att fälla omdömen om personer de aldrig har träffat…)

Mitt köksfönster är rent, krukväxterna är uppfräschade och en nystruken gardinkappa hänger på plats.

 

Vad har DU gjort idag, dårå???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ta i trä och lite annat

Ett inlägg där Tofflan tar i trä samt, filosoferar över födelsedagar samt låter orden flöda, kort och gott.

Fy te rackarns så trött jag är idag! (Ja, jag vet att du har hört det förut från mig.) Men ta i trä – infektionen jag trodde var på väg att segla in har nu… seglat ut. Det enda som återstår är muskelvärken i rygg, armar, axlar och nacke och en förskräcklig trötthet. Troligen är alla dessa krämpor symtom på att jag behöver få klarhet om min framtid – och även vara ledig ett tag och hämta krafter…

Jag har vaknat till en strålande vacker dag. Det var 21 grader varmt strax efter klockan sex. Sitter vid Storebror och skriver detta, allt medan han laddar ner uppdateringar. Vi får hoppas att han klarar en omstart – han brukar göra det. Ibland behöver jag ju tömma arbetsminnet och sånt. Att stänga av helt vågar jag inte, men att starta om har hittills gått bra. Ta i trä, som sagt…

Den startade om, tack och lov…

Motivationen på arbetet är väldigt låg, ska jag erkänna. Det känns som om jag går omkring i nån sorts limbo, utlämnad till folks goda vilja att lämna besked och erbjudanden – när de har lust. För var dag som går tänker och känner jag hur väl jag skulle behöva vara ledig. Eller åtminstone få kunna slappna av ett tag. I förrgår var jag DUM nog att säga till mamma att jag kanske tar ledigt veckan före hennes födelsedag och åker ner till henne. Jag blir så desperat av hennes tjatande och ältande att jag till slut lovar vad som helst bara för att hon ska sluta. Nu vet jag ju inte hur det går att köra bil med min onda fot, men den tycks mamma ha glömt bort.

Däremot stannar jag inte TVÅ veckor om jag åker till mamma utan EN – och jag sa att vi får fira hennes födelsedag i förväg. Jag måste få vila lite hemma också. Det är alltid så mycket som ska fixas hos mamma och jag gör det så gärna, men… Just nu är jag dödstrött. Och tänker lite på att det aldrig har varit så viktigt med min födelsedag. Då borde det väl gå att flytta firandet av mammas några dar? Sist hon började tala om födelsedagar frågade jag henne om hon visste hur många födelsedagar jag hade suttit ensam här i Uppsala utan att en käft dykt upp. Hur många födelsedagar jag har suttit med en tårta, som ingen har kommit och ätit av. Jag har bott i Uppsala i över 30 år. Ja, över 30 år. Mamma och pappa har varit här två gånger när jag har fyllt år – 1992 när jag fyllde 30 och 2002 när jag fyllde 40. Många gånger har jag varit avundsjuk på kompisar som har haft släkt och föräldrar på födelsedagar och låtit oss vänner komma en annan dag, bara för att familjen är viktigast. Nu har jag emellertid uppnått den åldern när jag är så nöjd bara min Fästmö är hos mig. Och trots att jag fyllde ojämnt i år blev jag så firad av henne. Det känns som om alla de där gamla födelsedagarna tas igen, på nåt sätt. Anna är bäst!

I förrgår, när jag mådde som sämst, hörde Peter på Uppsalanyheter.se av sig och undrade försiktigt om jag kunde tänka mig att göra ett jobb på torsdag kväll. Tyvärr fick han ett nej, jag kände det som om jag var på väg rakt in i väggen i just den stunden. Så klart jag får dåligt samvete, men Peter vet att jag inte kan/orkar göra så mycket så länge jag jobbar heltid. Han är verkligen mån om en, för igår både mejlade och ringde han. Och utöver det får jag alltid återkoppling på det jag har skrivit! Tänk om alla chefer var en Peter… Då skulle världen se väldigt bra ut. Peter föregår nämligen med synnerligen gott exempel – inte bara som chef utan också det faktum att han jobbar mest av oss alla.

En nyponros till Peter! 

Igår kväll bestod middagen av två rostade mackor vid 22-tiden. Men jag hade ju moffat jordgubbstårta tidigare med familjen. Kan säga att jag mådde lite smått illa… Gjorde mig redo för bädden och tittade på Bates Motel på sovrums-TV:n. Kunde precis hålla mig vaken. När programmet var slut, var även jag det. Somnade som en sten klockan 23.25 alltså. I kväll ska jag se andra delen av Ice cream girls, men den börjar redan klockan 21 och då ska jag väl kunna titta i vardagsrummet..? Tredje och sista delen går på torsdag kväll.

Fast först ska jag jobba lite. Det är som vanligt en del webberier på gång. Efter lunch ska jag gå på en disputation. Det är en av doktoranderna som jag tycker är synnerligen duktig som ska disputera och det vill jag inte missa! Jag går i alla fall och lyssnar en stund. Jobbet står ju kvar och blir gjort när jag gör det, först…

Jobbet står kvar.

I kväll efter jobbet behöver jag stanna vid Systemet och fylla på ölförrådet. Det går lite mer av den drycken när det är varmt, har jag insett. På torsdag kväll behöver jag städa, eventuellt sparar jag dammsugningen till fredagskvällen. Då kommer äntligen Anna till mig, men först ska hon jobba till klockan 20. Därefter börjar hon sin fyra veckor långa semester… Inte ett dugg avundsjuk är jag. Nehej, inte alls… (MASSOR!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Kalufser, klåda och lite annat

Ett ganska typiskt måndagsinlägg, påbörjat vid Storebror, om divergerande ting och företeelser i Tofflans vardag.

Det var så märkligt väder igår kväll. Jag hann precis hem med maten när det plötsligt började ösregna. Det blev alldeles svart och det fullkomligt vräkte ner. Sen klarnade det upp. Jag sover med öppet fönster sen ett tag tillbaka och luften i sovrummet var frisk, men lite fuktig. Och måndagen generellt sett är ganska grå än så länge.

Mörkt och ösregn, fotat genom mitt arbetsrumsfönster hemma vid 18.30-tiden igår kväll.

Idag inleds dagen med ett sektionsmöte. Det är första gången jag deltar hos just den här sektionen. Tanken var att det skulle bli nånting kontinuerligt, men nu finns det ju inget kontinuerligt alls i min tjänst, så…

Jag hoppas att det delikata problemet som uppstod i lördags eftermiddag går att fixa under tiden. Om det inte gör det blir jag smått galen. Men samtidigt… Det hade inte varit nåt problem om mitt arbete med detta hade fått OK eller blivit förkastat i juli förra året. I annat fall får jag väl försöka återskapa det hela, trots att det inte är jag som har gjort misstaget. Problemet är bara att jag inte minns riktigt hur jag tänkte för snart ett år sen. Nåja, ingen idé att måla fan på väggen – vi får se om det inte går att lösa trots allt.

Dagens höjdpunkt blir besöket hos frissan efter jobbet. Håret har vuxit som tusan och nu har jag en kalufs igen – som Fästmön älskar att dra i. Särskilt i testar som står rakt upp som antenner. Ja, häckla mig bara, jag är van att lida, Martyren är ju ett av mina alter egon (internt skämt).

Förutom det generella tillståndet av att känna mig som om jag befinner mig i limbo är jag relativt frisk. Eksemen som dök upp nära operationsärret i fredags är emellertid kvar, trots att jag flitigt har använt den receptbelagda salvan två gånger om dan. Baskat, hade jag haft min gamla husläkare kvar hade han skrivit ut den salva jag alltid har haft, den som alltid har funkat på allt. Nu får jag försöka klia mig diskret. Eller helst inte klia allt.

Var kliar det på dig idag då???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 19: Flax och Krax

Ett inlägg där Tofflan lyfter fram sin veckas höjdpunkter och lågvattenmärken.

Torsdag idag och ledig, men jag sover nog inte när det här publiceras. Fast den som sover syndar ju inte, så det kanske vore en god idé. Att sova, menar jag.  Här kommer höjdpunkterna (Flax) och lågvattenmärkena (Krax) i Tofflans gångna vecka. Det är inte svårare än så här:

Flax 

• Livet är nu! (En synnerligen läsvärd bok – för både stora och små!)
• Vardagssaker som gör tillvaron roligare (Till exempel färgade bettskenor och dörrkaruseller.)
• Twitter (I love it more and more each day! Här hittar jag bra kontakter!)
• Mina majblommor (Härliga!)
• Prästostbågar (Inte lika goda som chilibågar, men de får duga till middag på fredagskvällar.)
• ICA Solens fantastiska tomatutbud (Häftigt!)

Krax

• Kommunikation är inte oväsentligt, men det är svårt (Och det som är svårt är inte farligt – om man är utvecklingsbar.)
• Bokus (Som inte tillåter länkar i sin bokrecensioner – vad är det för larv? – och som dränker en in ärendenummer när man mejlar kundtjänst angående reklamfloden som forsar. Nej, nu är det slutlänkat. Härifrån till Bokus. Bye, bye!)
• Respit (Visst är det bra med lite mer pengar, men pengar är inte allt.)
• Gå omkring i limbo (Nej, nu räcker det.)
• Jag är förbannad (Och det vet h*n.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Respit. Igen…

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver hur hon försöker att inte misströsta.

En bra lunch hade jag med den kloka L! L hjälper mig att se vägar jag inte ser själv ibland, därför att blicken är så fylld av förtvivlan och tårar. På samma gång oroas jag av att Den Kloka själv tar på sig för mycket av andras bekymmer. Men jag ser en genuin önskan att vilja hjälpa andra människor – utan egen vinning för ögonen – och då blir jag alldeles varm inuti. För då finns det hopp för mänskligheten.

Direkt efter lunchen ringde jag på ett jobb som snart blir ledig här i närheten. Det annonseras ut internt i nästa vecka, men jag blev anmodad att redan nu skicka in en för-ansökan till uppdragsgivaren. Jag hann precis påbörja den, för strax efter klockan 13 kom så överchefen. Jag frågade om det var OK att underchefen deltog och det var det. Mötet tog en god stund. Jag har fått respit. Igen. Två månaders påbackning på heltid (jag jobbar alltså juli månad ut). Därefter blir det troliga erbjudandet 40 procentig tjänstgöringsgrad. Det är inte heller säkert om det gäller för en viss tid eller tills vidare. Fortfarande i limbo, alltså, men nu med ytterligare två heltidslöner att se fram emot. Båda sidor – överchefen och jag – lovade att lämna slutgiltigt besked/erbjudande före juni månads utgång. Jag var väldigt tydlig med att jag behöver 100 procent och tills vidare. Det lär överchefen inte kunna erbjuda mig. Vidare fick jag veta vad som önskades av mig fram till juli månads utgång. Det är att börja i fel ände, tycker jag, men böjer mig givetvis för uppdragsgivarens önskemål. Frågan är bara om jag kan få underlag i tid, ens. Föga troligt.

Respiten har gett mig tid. 

Det respiten ger mig personligen är dock tid att söka fler jobb, förutom ytterligare två månadslöner. Jag har sökt ytterligare ett jobb idag, en visstidssjänst på ett företag inne i stan. Man måste försöka. Nån gång ska det väl vara min tur. Eller?

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag som måndag

Ett inlägg i vilket Tofflan svamlar på om sin tillvaro i limbo och lite annat.

Det är torsdag idag, som sagt. Men det känns som måndag eftersom min arbetsvecka börjar idag. Och slutar i morgon. Två arbetsdagar som faktiskt är ganska fulltecknade, enligt kalendern.

Men först av allt har jag letat efter den chef som bestämmer om min framtid här. Eftersom h*n inte var här vid niotiden, gick jag iväg och pratade med chefen under överchefen. Underchefen har mejlat överchefen.

Så mötte jag överchefen vid kaffeautomaten nyss.

Jag kommer in till dig!

sa han. Jag undrade om h*n menade genast, men det menade h*n inte. Jag fick inte veta vilken tid h*n kommer. Eftersom h*n inte har varslat mig tickar det på ytterligare en månad. H*n sa att h*n tänker erbjuda mig en deltid och att vi ju har pratat om det. Ja, en gång har vi pratat om det, bara för att jag skulle upptäcka att det stod en helt annan procentsats i ett protokoll några dar senare.

Jag går omkring här i limbo, jag har svårt att arbeta, för jag kan inte planera mitt arbete och jag kan inte åta mig nya uppgifter eftersom det finns viss risk att jag inte kan avsluta saker och ting. Underchefen skrev till överchefen att jag mår riktigt dåligt. Det är en underdrift. Med kroppen hela tiden i beredskapsläge blir man rätt slut. Jag känner knappt att jag ar varit ledig i sex dar.

Så här känner jag mig inuti.

Idag försöker jag i alla fall att arbeta med det jag har på gång. Morgonen har jag ägnat åt att läsa och besvara mejl samt åtgärda en del. Det handlar mest om att lägga ut saker på nån av webbplatserna. Jag har lagt ut en nyhet och en kalendarieuppgift. Och så har jag gett E en lyckospark eftersom h*n har sitt halvtidsseminiarium på förmiddagen.

Till lunchen idag ska jag träffa den kloka L. H*n har också en inte helt enkel position idag, med alla förändringar som är på gång. Just vid såna tillfällen önskar man att man vore flera.

I eftermiddag ringer vår omvärldsbevakare. Vi ska prata bevakning av sociala medier för en av institutionerna jag jobbar åt. Jag var emellertid tvungen att säga sist vi hördes att min framtid är som den är, att jag inte vet. För om jag slutar vet jag inte vad som händer med den omvärldsbevakning vi har idag. Nån måste nämligen administrera, kommentera, hantera den etc. Vi har sån tur att vi får hänga på ett grundavtal, så vi slipper att betala en enda spänn för detta! Jag är nöjd att jag upptäckte det!

Jag ska hälla i mig mitt kaffe nu och försöka att inte bryta ihop. Än.

Livet är kort.

Read Full Post »

Förbannat förbannad!

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon är förbannad. Hon ÄR förbannad på ett sätt, i alla fall. Men är det förbannat? Läs så får du se.

Uppdaterat: Och nu är jag förbannad på riktigt! Läste just på nätet att Hurtigs barnhem i Grankulla utreds för sexuella övergrepp. Kyrkan gjorde en intern utredning om detta 2010. Varför åkte jag inte dit när jag hade tänkt göra det? Och ytterligare förbannad blir jag när jag läser att barnhemmet firade 100 år med en festgudstjänst den 14 januari 2012. Varför blev inte Hurtigs enda levande släkting i rakt nedstigande led inbjuden???

Idag är jag förbannad. Jag skulle passa att jobba hos Arge Kaj. Absolut. Jag är arg. Och känner mig förbannad.

Det började redan igår när jag fick ett mejl från Jörgen Nilsson som arbetar vid ett spelföretag på Stureplan. Han välkomnade mig till en ny säsong med spel av olika slag. JAG HAR FAN ALDRIG BETT ATT FÅ MEJL VARKEN FRÅN JÖRGEN ELLER HANS SPELBOLAG! Var i helvete har de fått min e-postadress ifrån? Det gick inte så bra att avregistrera sig heller, för då försöker min dator mejla från ett e-postprogram jag inte använder. Men så klart jag kopierade både Jörgens mejladress och avregistreringsadressen och skrev riktigt FÖRBANNAT till dem. Mejlet till Jörgen studsade förstås. Inte ett dugg förvånande… Företaget heter Nordic Systems och känns ju allt annat än seriöst (har till exempel ingen webbplats) eftersom man uppenbarligen använder e-postadresser som man har snott nånstans. För… JAG SPELAR INTE PÅ NÄTET! Idioter!

Jag sov bort den mesta av ilskan i natt, så jag var nästan blid på förmiddagen och framåt eftermiddagen. Dessutom åt vi förbannat gott! Först Fästmöns gubbröra på knäcke till förrätt…

Gubbröra på knäcke till förrätt.

Till huvudrätt åt vi stekt kyckling och potatisklyftor med lök och röd paprika (det är ju trots allt första maj) som jag snodde ihop i hyfsat bra tid innan Anna skulle till jobbet.

Första maj-middag – därav röd paprika.

Sen blev jag rätt förbannad igen. Vädret är nämligen kanon och naturligtvis hann/orkade vi inte gå nån promenad idag innan Anna skulle jobba. OCH NÅN JÄVLA TOK HÅLLER PÅ OCH HAMRAR OCH BANKAR HELA TIDEN AV OCH TILL I HUSET!

Stannade till vid Tokerian på vägen hem från Annas jobb. Där blev jag förbannad på att alla var så fula stod i vägen för mig och att det var urklibbigt på golvet vid tomburkarna och tomflaskorna – jag skulle naturligtvis panta.

Hemma igen ringde jag till mamma när jag hade diskat upp en förbannat jobbigt skitig plåt som klyftorna och grönsakerna hade tillretts på. Hon är så klart orolig för mig och jag är bara förbannad. Så jag lyckades förstås fräsa åt henne vilket jag strax bad om ursäkt för. Men jag orkar inte höra för miljonte gången, med gråt i rösten:

Jag är så ensam hela tiden.

För jag är också ensam en stor del av tiden – när Anna är med sina barn eller när hon jobbar. Och ibland känner jag mig förbannat ensam på jobbet. Jag tror till exempel inte att det arrangeras nåt stormöte för att berätta om hur man ska göra med mig och min tjänst – som det gjordes häromdagen för två som ska varslas (jättesynd om dem, men de är faktiskt tjänstlediga båda två och har andra saker för sig).

Och det är ju här den lilla, jävla skon klämmer: jag är förbannad för att jag inte har fått nåt besked angående jobbet. Jag blev lovad ett sånt under april månad. Dessutom borde jag ha blivit varslad senast igår, eftersom jag har fått veta att man inte har råd att anställa mig mer än på några förbannat få procent. Detta innebär att jag befinner mig i nån sorts limbo. Och det är förbanne mig värre än att bli varslad, tror jag – jag har aldrig blivit varslad förr. Varför tror många att jag är GLAD att jag inte har blivit varslad? Nu lever jag ju ÄNNU mer från dag till dag och kan i ännu mindre grad planera för framtiden!

Det enda jag vet i denna stund är att jag jobbar maj månad ut. KANSKE jobbar jag juni också – om det var en miss att inte varsla mig. På heltid. Eller kanske på deltid – som jag inte kan klara mig ekonomiskt på.

Ett antal jobbansökningar har jag förstås aktuella och insända. Men rekrytering tycks ta förbannat lång tid. Men förbannat lång känns inte tiden när man har den på sin sida. Det är bara vi som inte har tiden på sin sida som tycker att den dras ut på.

Så nej. Jag tänker inte be nån mer om ursäkt idag om jag är förbannad, tycker att min tillvaro är förbannad och att livet är förbannat tungt just nu. MORR!

Nu har jag skrubbat i badrummet och i duschrummet och ska ta en dusch och svalka av mig den förbannade förbannelsen ett tag. Göra nåt normalt. Inte vara förbannad. Det tar på krafterna att hela tiden ha kroppen beredd på ett antal olika scenarier. Stridsberedd. För du trodde väl inte att jag skulle lägga mig ner och dö nu när jag har överlevt så här långt? Långnäsa till alla små fjantar och nyfikna kärringar! Huka er, för den här Tofflan, hon är förbannat förbannad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdagstrist…

Jaa, idag känns det onekligen som när man jobbade: lite torsdagstrist. Himlen är mulen och vi får hoppas att regnet håller sig borta för i kväll är det skolavslutning i Förorten förhoppningsvis utomhus. Vid regn samlas eleverna i gympa-salen – och då får inte föräldrar och närstående plats att delta 😦

Elias är skjutsad till fritids och Fästmön till jobbet. Jag har åkt hem till mig och slängt på en maskin tvätt och plockat fram lite rena kläder till kvällens begivenhet.

Eventuellt måste jag ut till Förorten igen under dan på sjuk- och medicinbesök. Det är nån som har väldigt ont och som kanske behöver hjälp att hämta medicin. Tyvärr är det inte alltid Ipren och Panodil i kombination hjälper, men de tu ska, om de intas samtidigt, agera antiinflammatoriskt.

Ipren-mannen är i alla fall rolig! Hoppas det han gör reklam för kan lindra.

                                                                                                                                                             I morse var jag, Anna och Elias jättetrötta, men Frida såg helt pigg och glad ut. Gissar att man ser fram emot sommarlov och ledighet när man är 15 år. Elias blir kvar på fritids om dagarna ett par veckor till, men sen får även han sommarlov. Anna ska jobba på sitt vikariat i sommar och går inte på semester förrän i slutet av juli. Och jag, jag lever ju fortfarande i nån sorts limbo och är ledig hela tiden. Fast njuta av det kan jag ju inte.

Känner mig redan frukosthungrig, så jag ska ta och duka fram nåt ätbart och slänga en bläng på dagens lokalblaska. Sen väntar dusch och hårtvätt och eventuellt sjukvårdsutryckning.

Read Full Post »