Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver hur hon försöker att inte misströsta.
En bra lunch hade jag med den kloka L! L hjälper mig att se vägar jag inte ser själv ibland, därför att blicken är så fylld av förtvivlan och tårar. På samma gång oroas jag av att Den Kloka själv tar på sig för mycket av andras bekymmer. Men jag ser en genuin önskan att vilja hjälpa andra människor – utan egen vinning för ögonen – och då blir jag alldeles varm inuti. För då finns det hopp för mänskligheten.
Direkt efter lunchen ringde jag på ett jobb som snart blir ledig här i närheten. Det annonseras ut internt i nästa vecka, men jag blev anmodad att redan nu skicka in en för-ansökan till uppdragsgivaren. Jag hann precis påbörja den, för strax efter klockan 13 kom så överchefen. Jag frågade om det var OK att underchefen deltog och det var det. Mötet tog en god stund. Jag har fått respit. Igen. Två månaders påbackning på heltid (jag jobbar alltså juli månad ut). Därefter blir det troliga erbjudandet 40 procentig tjänstgöringsgrad. Det är inte heller säkert om det gäller för en viss tid eller tills vidare. Fortfarande i limbo, alltså, men nu med ytterligare två heltidslöner att se fram emot. Båda sidor – överchefen och jag – lovade att lämna slutgiltigt besked/erbjudande före juni månads utgång. Jag var väldigt tydlig med att jag behöver 100 procent och tills vidare. Det lär överchefen inte kunna erbjuda mig. Vidare fick jag veta vad som önskades av mig fram till juli månads utgång. Det är att börja i fel ände, tycker jag, men böjer mig givetvis för uppdragsgivarens önskemål. Frågan är bara om jag kan få underlag i tid, ens. Föga troligt.
Respiten har gett mig tid.
Det respiten ger mig personligen är dock tid att söka fler jobb, förutom ytterligare två månadslöner. Jag har sökt ytterligare ett jobb idag, en visstidssjänst på ett företag inne i stan. Man måste försöka. Nån gång ska det väl vara min tur. Eller?
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Ja, det är ju positivt att dom ändå vill ha dig kvar, det är ju svångremstider även för företagen, här har dom slagit ihop avdleningar och två chefer blir en, och det slängs ut jobb på oss…man får vara glad så länge man klarar alla indragningar…
Men de vet ju inte vad de ska ha mig till, det är ju där skon klämmer! Alla vill ha mig till olika saker, men ingen prövar mina kompetenser. De fattar inte att jag kan göra annat än uppdatera deras webbplatser.
Jag är fortfarande i limbo, kan inte planera nånting. Jag måste ju jobba nu, kan inte följa med familjen på semester, kan inte åka på Pride, kanske.
Nej, jag har svårt att se nåt positivt mer än två månadslöner och respit att söka nytt jobb.
Måste hålla med Gunilla, men ett jädrans hattande tycker jag det är med lite i taget. Du får ju ingen chans till en långsiktig, strategisk planering. Men det är ju förstås bättre än ingenting, och din tid kommer, det måste den!
Kram!
Nej, jag tycker inte att det här är bättre än ingenting, det är värre! Det är en plåga att inte kunna leva fullt ut! Jag har överlevt både det ena och det andra, men det här är baske mig inget liv.
Kram!
Tror inte jag hade accepterat hattandet, jag hade nog gått när tiden var ute. Precis som du säger, du kan inte planera, inte göra någonting mer än vänta på ny respit. Nä, jag hade gått! Det löser sig för den som är duktig, och den uppfattningen har jag, att du kan väldigt, väldigt mycket som vilken arbetsgivare som helst skulle vara mycket tacksam för att ha i sin personal. Stå på dig! Tro på dig själv! Du kan!
Det är svårt för det finns en historia som du nog inte känner till. Jag gillar inte att ge upp saker jag nånstans tror på. Och dessutom behöver jag kunna betala mina räkningar och bolånet… Men självförtroende och självkänsla är inte på topp, vilket jag ser att du har noterat.