Saker folk har i sina bilar: En blå groda

Ett första inlägg i en serie om saker som folk förvarar i sina bilar (skrivet under tiden Toyboy laddar hem och installerar uppdateringar…)

En ny serie inlägg inleds härmed. Tofflan tittar närmare på vad folk har i sina bilar. Vad är det för prylar, egentligen, förutom tärningar som hänger ner från backspegeln? (Fast det tycker jag ju är WT, förstås…)

Utanför mitt arbete idag såg jag en bil med en grej som stod i framrutan. Jag trodde först att det var nån sorts larm – tills jag såg att det var en blå groda, helt enkelt.

En blå groda bodde vid framrutan på den här bilen.

Vad ska man annars ha i sin bil om inte en blå groda? (Tja, förutom varningstriangel och sånt alltså.) Tofflan återkommer snart med en ny bildrapport, var så säker!

Livet är kort.

Read Full Post »

Historien upprepar sig: Hilde var icke önskvärd hon heller…

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.

Uppdaterat inlägg: Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland

Jag såg på Twitter på lunchen att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.

Staffan Wolters är den journalist som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?

Livet är kort.

Read Full Post »

Märkliga sammanträffanden…

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över alla dessa märkliga sammanträffanden vi råkar ut för lite till kvinns/mans.

Igår när jag hade handlat klart på ICA Heidan skuttade jag in i bilen för att slänga iväg ett sms till Fästmön innan jag åkte. (Nej, jag micklar INTE med mobilen på nåt sätt när jag kör bil, jag svarar endast när den ringer och jag har då blåtand inkopplad.) Jag satte på mig solbrillorna och säkerhetsbältet och skulle just hissa upp fönstren när jag hör nån som ropar mitt namn. Min förvåning – och GLÄDJE! – var enorm när jag såg vem det var: H från Eritrea, en tjej jag lärde känna i början av 1980-talet när jag kom till Uppsala för att plugga!!! Egentligen var det så att en gemensam kompis till oss bodde i samma korridor som mig och det var så vi lärde känna varandra.

H var ofta och hälsade på och H var också en av dem jag delade injera med en av alla miljoner gånger. För gästfriheten var stor, trots att plånboken inte var det. Jag älskade verkligen injera! I såserna, tsebhi, var en av de stående ingredienserna den heta kryddan berbere.

Injera äter man med fingrarna. Den här bilden är lånad från bloggen Favoritrecept. Om du klickar på ordet Favoritrecept kommer du till ett inlägg där du får receptet på injera!

H och jag pratade förstås om gångna tider och om vår gemensamma kompis som så småningom rymde med ”en kusin”. Många av de ord på tigrinja dessa två tjejer lärde mig kom tillbaka i ett nafs! Tänk att sånt man lär sig som ung, språk allra helst, finns kvar nånstans i ens hjärna! Så fantastiskt! Jag kunde till exempel fråga hur hon mådde, benämna vår gemensamma kompis åsna samt tillägga att hon fortfarande har stor rumpa. Kort sagt, jag kan de nödvändiga och användbara orden på tigrinja.

Jag berättade också att jag pratar lite tigrinja på jobbet ibland eftersom ett par av forskarna på institution 1 är eritreaner. (Deras rumpor kommenterar jag dock aldrig.) Jag brukar fråga hur de mår, om de tycker att det är kallt eller varmt, om de ska dricka te och såna saker. Joråsaaatte, en Toffla kan föra sig ibland.

Det var som sagt jätteroligt att träffa H igen, för vi har knappt setts sen våra vägar skildes åt kring mitten av 1980-talet. Då flyttade både jag och vår gemensamma vän och det blev tyvärr så att vi alla tappade kontakten.

Men det som är extra lustigt är att jag såg på Twitter att det är Eritreas nationaldag idag! Vilket märkligt sammanträffande! Idag firar Eritrea självständigheten från Etiopen, som inträffade den 24 maj 1991. Läget i Eritrea idag är nog inte såsom eritreanerna i gemen skulle önska. Bland annat har det inte hållits fria val och bara ett enda parti är tillåtet. Esayas Isaak, bror till fängslade Dawit Isaak, skriver på sajten Free Dawit:

När vi har fått ett folkvalt styre i Eritrea hoppas jag att Nationaldagen åter kan bli en folkfest.

Den dagen önskar jag kommer inom en snar framtid! Det har liksom varit dags ett tag…

Livet är kort.

Read Full Post »