Snickare och bläckfisk önskar ryggmassage!

Ett nöjt, men lite gnälligt inlägg.

---

 

Tanken var att sitta en stund och läsa min bok på gång efter avslutad teori (adminstration mega) och praktik (tvätt och städning). Men så råkade blicken falla på den lilla kökssoffans gavlar. Maj gadd, de var på väg isär!

Gavalarna på båda sidor höll på att glida isär. Eftersom jag inte är nån bläckfisk kunde jag inte fota i det kritiska ögonblicket, därav denna efter-bild.

Ur snickarens förråd, det kombinerade linneskåpet och verktygsskåpet, framtogs en hammare. Ur sypuffen en stuvbit att lägga mot träet så det inte skulle skadas. Sen slog jag på. Och vad hände? Det blev värre! Gavlarna gled ännu mer isär och botten på soffan trillade ur. Till hälften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade fler händer och armar än två. Typ bläckfisk. Därför stretchade jag allt jag kunde och lyckades med ena axelns hjälp och ett närstående bord få bort sakerna som legat under sofflocket. Ja, har man förvaringsutrymmen ska dessa utnyttjas för saker, eller hur? (<== retorisk fråga).

Skivan, som utgjorde botten, lyckades jag få ur med en hand. Därefter kunde jag börja trycka ihop, banka och skruva lite med en sexkantsnyckel. Det svåraste var att få botten på plats igen, eftersom jag både var tvungen att balansera sofflocket på högeraxeln och använda händerna till att försöka skjuta skivan på plats. Lätt var det inte, eftersom axelbalanseringen krävde en viss… stabilitet och inget juckande.

Svetten rann när jag äntligen la sista handen vid eländet. Den här typen av jobb gillar inte min rygg, så jag skulle uppskatta en go ryggmassage nu. Nehej, inte det… Nä, då får jag väl trava runt som en fällkniv ett par dar tills jag kan räta på ryggen igen. Kanske sova på min älskade kökssoffa i natt, hårt och bra för ryggen. Förhoppningsvis håller den ihop – tills gavlarna glider isär nästa gång. Då hoppas jag att min särbo är här!.. Till dess får jag lägga till snickare och bläckfisk på mitt CV. Och nä. Nån lästimma blev det inte.

Älskade, dumma kökssoffa! Varför är jag alltid ensam när du glider isär?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Lotta

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Vem vet vad som händer bakom grannarnas dörrar. Ja, ibland vet vi, ibland anar vi. Ibland vill vi inte veta. I det näst sista avsnittet för den här säsongen av När livet vänder träffar Anja Kontor Lotta. Lotta var utåt sett en lyckad människa, men en natt höll hennes sambo på att misshandla henne först och därefter slänga ut henne från femte våningen. Hur kunde hennes liv vända?

Lotta blev nästan misshandlad till döds. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Varje dag blir 77 fall av kvinnomisshandel anmälda i Sverige. Det är nog ganska få anmälningar med tanke på att 14 procent av alla kvinnor har varit utsatta för fysiskt våld och 20 procent för psykiskt våld. Det är riktigt skrämmande att läsa att 20 kvinnor dör varje år på grund av våld i nära relationer.

Lotta är en av dessa kvinnor som blivit misshandlade i en nära relation. Trebarnsmamman Lotta hade skilt sig. Så träffade hon en ny man, den perfekta mannen, som hon trodde. Han var charmerande, han uppvaktade henne och han var festens medelpunkt, alltid glad och och pratsam. Men mannen som fick henne att känna sig betydelsefull höll på att bli hennes död.

Det var när Lotta flyttade hem till mannen som han började bryta ner henne psykiskt. Det började med små saker som Lotta gjorde fel. Till sist gjorde hon fel hela tiden och han började misshandla henne. Han slog ner henne, bankade hennes huvud i golvet och sparkade henne.

Ingen visste nånting, ingen misstänkte att den charmerande mannen var en misshandlare. Lotta själv pratade inte med nån och hon försökte inte lämna mannen. Hon säger:

Man skäms och tycker att det är ens eget fel. Och vem var jag utan honom? Jag hade inget liv utan mannen och jag hade dessutom sagt upp mig från jobbet.

Till sist blev det ohållbart och Lotta lyckades fly, helt sönderslagen. Hon fick hjälp av familjen, släppte ut sina känslor genom att skrika i skogen och mannen fälldes i domstol. Idag är Lotta gift med en av sina hjälpare.

Livet vände verkligen för Lotta, men det var så nära att det ändades. Jag vill tro och hoppas att den som såg kvällens program och befinner sig i liknande situation som Lotta inte väntar utan söker hjälp. Nu.

Missade du programmet med Lotta? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gardinomtagen – The Movie

Ett självhäcklande inlägg med en pedagogisk (nåja…) instruktionsfilm.

---

 

Jag utlovade ett inlägg om gardinomtagen och det ska du få nu tillsammans med en instruktionsfilm så att du inte behöver göra bort dig lika mycket som jag…

Bakgrunden är följande: jag vill ha kolsvart i sovrummet när jag ska sova. Därför inhandlade jag, på den tiden jag uppbar lön, ett par mörkläggningsgardiner. Men jag vill ju inte ha dem fördragna på dagtid. Följaktligen satte jag en spik på ömse sidor om mitt sovrumsfönster och knöt upp gardinlängderna med sidenband. Detta skapade otrolig irritation hos Somliga. Sidenband är ju, som bekant, väldigt glidiga. Ja, jag behöver inte gå in på det närmare, jag tror du fattar.

För ett tag sen införskaffade jag två omtag med tofs och öglor för en synnerligen billig penning. Jättebra. Först. Sen var det krångligt med omtagen, för de bestod ju av dubbla öglor. Dumt och onödigt tyckte jag och krånglade genom att dra hela gardinerna i och ur båda öglorna morgon och kväll… Dessutom var spikarna för korta, för öglorna är rätt tjocka och ville gärna ramla ner. Jag skaffade krokar, men glömde plugga dessa så de åkte ur då och då – tills igår när jag gjorde som alla andra här i huset: bankade. Med plugg i hålet sitter krokarna betydligt stadigare, vilket jag stolt informerade min särbo om framåt kvällen. Men när Anna såg hur jag bökade med gardinen brast hon ut i ett riktigt flatskratt. Därefter demonstrerade hon hur jag BORDE HA GJORT FÖR LÄNGE SEN!!!

För att ingen ska skratta åt dig lika rått som Anna skrattade åt mig kommer därför här en instruktionsfilm. Som synes är jag ingen mästerfilmare. Det beror på att jag heller inte är nån bläckfisk – jag har bara två armar och det är liiite svårt att filma samtidigt som man ska agera. Så ta filmen för vad den är! Och du… Du får skratta åt mig, annars hade jag ju inte lagt ut The Movie…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Då var det dags igen!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Avklippt och ilsket

Ett lite frustrerat inlägg.

---

 

Avklippningstillbehör.

Ständigt avklippt blir jag idag. Avbruten. Klippt. Jag försöker introducera en nyanställd. Det fungerar inte så bra när vi blir avbrutna. Jag skulle visa en enkel grej som ändå kräver att man har tungan rätt i mun. I vanliga fall skulle det ta mellan fem och tio minuter. Nu blev vi avbrutna tre gånger. Inte bra. Frustrerande. Jag blir ilsken. Jag, som så sent som i morse pratade om hur ilsken jag blir när somliga inte bara kan svara på en fråga utan att vara otrevlig. Jag fräste mot en av de snälla. Inte bra. Jag bad om ursäkt, men ändå. Inte bra.

Ytterligare tillägg till frustrationen är att det jag nu ska jobba med i ungefär två månader som vanligt inte är riktigt överlämnat. Inte till mig, i alla fall. Då blir folk arga – för att det inte är gjort. Men det är liiite svårt för mig att göra nånting som jag inte vet skulle ha blivit gjort.

Äh, det är det här vanliga i tillvaron. Frustration. Kan inte styra. Känner mig uppäten. Avspisad i vissa fall. Fräser själv som en katt. Jag ska försöka ta mig i kragen.

Ryggen är bara lite ond idag. Hittade sätesvärmaren i Kian i morse och den var kanon. I min egen bil fungerar den inte, så jag kör med fårskinn och sittlappar under rumpa och bakom rygg. Nä, idag var det skallen. Den bankade som om jag hade varit på partaj igår. Den bankade så hårt att jag mådde illa. blev tvungen att ta en tablett – vilket får till följd att magen reagerar. Även här känner jag frustrationen och ilskan. Men magen är ju som den är. Den hålls under kontroll med medicin den också och nån operation är inte aktuell om inte bråcket blir outhärdligt. Rapningar och småkräks och lite värk har jag – och omgivningen – lärt mig/sig att stå ut med.

Det är soligt idag, i alla fall.  Alltid något. Nätterna är kyliga, men väglaget är bra. Kia tog mig säkert till jobbet även idag. Det är jag tacksam för.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sunday Morning in the Nutty house..?

Ett inlägg om denna söndagsmorgon och dagens planer.

Vissa dar är jag alldeles övertygad om att jag bor i ett dårhus. Och då menar jag inte nån modern institution där psykiska åkommor behandlas, utan ett sånt där gammalt dårhus man kan se på skräckfilmer, typ.

Det är söndag idag. Kan man få hoppas på lite söndagsro då? Nej – inte om man bor in this Nut house! För min del blev det ganska tidig sänggång igår. Trots det kunde jag ha tänkt mig att ta liiite sovmorgon idag. Omöjligt – i det här huset! Nån idiot började slamra och banka nån gång mellan sju och halv åtta. Visserligen är det helt OK enligt BRF-reglerna, men man kanske kunde vänta till åtminstone klockan nio en söndagsmorgon, eller??? Vid åttatiden, när jag slutligen gav upp, spelade nån musik som komplement. Högt. Man kan bli galen för mindre. Mitt tålamod är väldigt uttänjt just nu. Det beror inte bara på att jag glodde på film sent natten mellan fredag och lördag…

Skuttade upp och sökte två tjänster vars annonser har legat till sig i några dar. Båda tjänsterna är intressanta, men en bit bort.

Nu laddar jag för dagens promenad. Det är fortsatt fuktigt och blött ute. I morse var det disigt, nu regnar det. Väldigt typisk höstdag. Det får bli skorna utan hål idag.

Bänken och björken utanför i morse. Den fula saken i nedre högra hörnet tillhör inte gårdens ordinarie accessoarer utan nån som bor i The Nut House.

Hösten blir mer och mer höstig – och jag gillar det! Människor och saker flyttar inomhus – utom vissa, dårå. Se bilden ovan! (Man kan ju alltid hoppas att en del prylar pajar av höstregn och dito blåst. Verkar som om folk inte är rädda om sina grejor, i alla fall. I det här fallet en fördel för mig.)

Gårdagskvällen blev mest seg. Jag åt middag sent – bara för att jag lyckades glömma bort det! Satt och jobbade med ett skrivuppdrag och tiden bara försvann. Idag ska jag inte göra samma misstag utan vispa ihop min pulversoppa i normal middagstid. I kväll är det i alla fall lite sevärt på TV, till skillnad från igår. Naturligtvis ska jag se andra delen av Bron klockan 21 och direkt därpå, min söndagstradition Miss Marple. Jag har till och med kvar både lördagschoklad och fredagsostbågar till detta!

Idag blir det frukost innan jag går ut. Har en plan vart jag ska gå idag samt ett mål. Måste sen ringa mamma i eftermiddag. Jag pratade med henne två gånger igår och nu är hon dålig igen. Ibland vet jag inte om hon ropar på vargen som i nio fall av tio, men med tanke på att hon var riktigt sjuk i början av året blir jag lite orolig. Det går ju liksom inte bara att kvista över om det skulle behövas. Hon, å sin sida, är orolig för mig. Jag var så dum och sa att jag hade taskigt med pengar för nåt tag sen och sen dess ältar hon detta vid varje samtal. Mamma brukar ofta fråga om jag har pengar. Jag svarar nåt i stil med

Det ordnar sig.

Men det sa jag inte sist. Och nu har jag oroat henne. Dumt av mig! Jag har insett att krediter är nödfallslösningar som är väldigt bra att ha ibland. Det räddar mig i morgon, i alla fall.

Ha en go söndag! Och rattla gärna ner några rader om vad du håller på med – jag kanske blir inspirerad på ett eller annat sätt!

Livet är kort. Men inte alltid rofyllt.

Read Full Post »

Spännande intervjuer och en och annan bilanekdot

Ett inlägg där Tofflan känner sig lite tjolahopp, tjolahej, du vet! 

Nu är snart även torsdagen lagd till handlingarna. För min del väntar veckans sista arbetsdag i morgon. Eller nej, kanske inte… Eftersom jag i princip från och med nu är inblandad i en seriös och bra lokal nyhetssajt (jag skulle inte blanda mig i nånting oseriöst och dåligt!) kanske det blir lite jobb för mig även i helgen. Jag har kontaktat tre personer för att boka in intervjuer. Och självklart, don’t worry, ska jag berätta mer om detta sen, när jag har publicerat min första webbartikel! Men jag lovar att det är tre väldigt spännande personer som jag gärna vill intervju! Tills vidare ligger jag lite lågt med övriga detaljer. Känner du till nån person här i Uppsala som du skulle vilja veta mer om eller som du tycker vore intressant att jag intervjuar får du gärna tipsa!!!

Vidare kan jag meddela att Clark Kent* fick helt godkänt på bilprovningen idag! Besiktningsmannen var så snäll och bankade inte särskilt hårt i Clark eller vred hjulen ur styrled eller nåt. Men jag fick inte åka med när han testade bromsarna. Det var som att lämna sitt barn på dagis första gången, om jag har förstått den känslan rätt… Överlycklig är jag och ser fram emot att få köra min lille man ett år till. Det kan ju inte bli annat än fem Clarkar till, eller hur?

Mamma berättade en rolig bilanekdot häromdan när vi telefonerade. Jag tycker att jag är larvig när det gäller min bil, men nu vet jag varifrån pjoltet kommer: min pappa. Nog för att jag nojar om att bilen måste vara fläckfri inför besiktningen och att jag mår nästan fysiskt illa varje gång jag har rullat in där och står och väntar på min tur, men… Min pappa klarade inte av att åka till besiktningen med sin bil själv! Han anlitade i stället nån på Märkesverkstan… Lite gulligt, ändå, tycker jag, att min modiga pappa var en sån softis när det gällde bilen!

Efter besiktningen åkte jag aldrig tillbaka till jobbet. Det kändes liksom lite dumt att flänga iväg en halvtimme för ytterligare en halvtimmes arbete, ungefär. Åkte till ICA Heidan i stället och lyckades handla allt jag behövde UTAN lapp (den låg hemma på köksbänken). Dessutom inhandlade jag middag, vilket blev en räk- och kräftstubbe. Fästmön tyckte väl att den inte riktigt passade in i hennes diet just nu, men jag vidhöll att den ju innehöll många grönsaker. Anna undrade då vilka och i hastigheten kom jag på en:

Dill!

Det visade sig sen, emellertid, att stubben faktiskt innehöll många flera nyttigheter – såsom gurka, morot, paprika, rödlök och så räkor och kräftsjärtar, förstås. Sen var det ju lite mycket majonnäs och ett och annat ägg på, men gott var det, jag lovar!

Så här såg den förra stubben ut. Dagens var ganska lik. I alla fall lika god.

Anna var ledig idag och passade bland annat på att hälsa på sin relativt nyopererade mamma. Det passade bra att jag svängde förbi efter handlingen och plockade med mig älsklingen hem. Till Annas snälla mamma ska vi åter i helgen för lite umgänge och tillsyn eftersom hon blir gräsänka. Anna ska jobba och jag får nog städa och stryka lite – om det inte dyker upp nån spännande intervju som ska göras, foto som ska tas, artikel som ska skrivas…

*Clark Kent = min bilman

Livet är kort. Jag älskar det skrivna ordet.

Read Full Post »

Fredagskväll och lördagsmorgon

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över slapphet, timmar och rosalila blommor.

Lördagsförmiddag i New Village. Faktum är att det är rätt tyst i huset. Det beror på att en fjärdedel inte är hemma och att en annan fjärdedel inte har börjat banka. Än. Det kommer väl. Men då är jag förhoppningsvis inte här utan i Himlen. Den tredje fjärdedelen är hemma och har ägnat morgonen åt att springa upp och ner för trappan. Stegmätare, eller vad?

Min fredagskväll var otroligt slapp. Som du förstår var jag helt slut efter arbetsveckan (två dagar). Det där var ironiskt menat, kanske är bäst att jag tillägger. Jag testar och ser om det skulle kännas OK att bara jobba lite. För två arbetsdagar är ungefär vad institution 2 verkar kunna erbjuda. Till detta läggs ytterligare nån dags arbete för institution 1. Totalt 26 timmar. Tre arbetsdagar och två timmar. Skulle jag klara mig ekonomiskt att jobba så lite? Nej. Skulle jag palla att jobba så lite? Nej. Skulle jag kunna göra ett bra jobb på dessa ynka dagar? Nej. Skulle jag vilja jobba så ytterligare en begränsad tid och inte tillsvidare? Nej. Mina svar är givna!

Det är skittråkigt att laga middag. Men när man är ensam är det bara überskittråkigt. Så jag dukade upp ett fredagsalternativ i vardagsrummet med Lapdancen, min bok på gång, en skål prästostbågar och en starköl. Och så kallade jag Crime Night på Kanal 9 och spelade Wordfeud. Det blev mättande både för kropp och själ.

Fredagsmiddag.

Och nu är det lördag. Jag vaknade runt åtta och kände mig ganska utsövd. Låg och läste en stund och planerade kommande texter. Satte mig vid datorn och här har jag suttit och skrivit, är på min tredje text just nu. Och min tredje mugg java. Det snurrar lite lätt i skallen och jag funderar på om det inte är dags att duka fram frukost.

Alldeles nyss plingade ”Lucille” på dörren.

Stressad och sent ute som vanligt!

skrattade hon och undrade om jag kan vara lägenhetsvakt från idag och en vecka framåt. Inga problem! Deras växter är få, husdjuren ryms i en några liter stor vattentank och jag får tillgång till lokalblaskan gratis. Klart jag hjälper till!

Frukost står som sagt överst på agendan. Därpå måste jag skriva ett par texter till, vattna mina egna krukväxter, gå ut med sopor och göra mig redo för en färd till Himlen. Noterade glatt, på tal om krukväxter, att min fina hortensia, som jag fick av Fästmön och barnen till en födelsedag för ett par, tre år sen, blommar igen. När jag fick den var blommorna blå, men nu är de närmast rosalila. Jag tror jag läste nånstans att de tillsätter nåt färgmedel för att få fram den blåa färgen. Konstigt… Så här ser den ut idag:

Lite rosalila. 

Vad händer hos dig i helgen??? Laddar du för nästa helg, som infaller redan på torsdag, kanske???

Livet är kort.

Read Full Post »

Förbannat förbannad!

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon är förbannad. Hon ÄR förbannad på ett sätt, i alla fall. Men är det förbannat? Läs så får du se.

Uppdaterat: Och nu är jag förbannad på riktigt! Läste just på nätet att Hurtigs barnhem i Grankulla utreds för sexuella övergrepp. Kyrkan gjorde en intern utredning om detta 2010. Varför åkte jag inte dit när jag hade tänkt göra det? Och ytterligare förbannad blir jag när jag läser att barnhemmet firade 100 år med en festgudstjänst den 14 januari 2012. Varför blev inte Hurtigs enda levande släkting i rakt nedstigande led inbjuden???

Idag är jag förbannad. Jag skulle passa att jobba hos Arge Kaj. Absolut. Jag är arg. Och känner mig förbannad.

Det började redan igår när jag fick ett mejl från Jörgen Nilsson som arbetar vid ett spelföretag på Stureplan. Han välkomnade mig till en ny säsong med spel av olika slag. JAG HAR FAN ALDRIG BETT ATT FÅ MEJL VARKEN FRÅN JÖRGEN ELLER HANS SPELBOLAG! Var i helvete har de fått min e-postadress ifrån? Det gick inte så bra att avregistrera sig heller, för då försöker min dator mejla från ett e-postprogram jag inte använder. Men så klart jag kopierade både Jörgens mejladress och avregistreringsadressen och skrev riktigt FÖRBANNAT till dem. Mejlet till Jörgen studsade förstås. Inte ett dugg förvånande… Företaget heter Nordic Systems och känns ju allt annat än seriöst (har till exempel ingen webbplats) eftersom man uppenbarligen använder e-postadresser som man har snott nånstans. För… JAG SPELAR INTE PÅ NÄTET! Idioter!

Jag sov bort den mesta av ilskan i natt, så jag var nästan blid på förmiddagen och framåt eftermiddagen. Dessutom åt vi förbannat gott! Först Fästmöns gubbröra på knäcke till förrätt…

Gubbröra på knäcke till förrätt.

Till huvudrätt åt vi stekt kyckling och potatisklyftor med lök och röd paprika (det är ju trots allt första maj) som jag snodde ihop i hyfsat bra tid innan Anna skulle till jobbet.

Första maj-middag – därav röd paprika.

Sen blev jag rätt förbannad igen. Vädret är nämligen kanon och naturligtvis hann/orkade vi inte gå nån promenad idag innan Anna skulle jobba. OCH NÅN JÄVLA TOK HÅLLER PÅ OCH HAMRAR OCH BANKAR HELA TIDEN AV OCH TILL I HUSET!

Stannade till vid Tokerian på vägen hem från Annas jobb. Där blev jag förbannad på att alla var så fula stod i vägen för mig och att det var urklibbigt på golvet vid tomburkarna och tomflaskorna – jag skulle naturligtvis panta.

Hemma igen ringde jag till mamma när jag hade diskat upp en förbannat jobbigt skitig plåt som klyftorna och grönsakerna hade tillretts på. Hon är så klart orolig för mig och jag är bara förbannad. Så jag lyckades förstås fräsa åt henne vilket jag strax bad om ursäkt för. Men jag orkar inte höra för miljonte gången, med gråt i rösten:

Jag är så ensam hela tiden.

För jag är också ensam en stor del av tiden – när Anna är med sina barn eller när hon jobbar. Och ibland känner jag mig förbannat ensam på jobbet. Jag tror till exempel inte att det arrangeras nåt stormöte för att berätta om hur man ska göra med mig och min tjänst – som det gjordes häromdagen för två som ska varslas (jättesynd om dem, men de är faktiskt tjänstlediga båda två och har andra saker för sig).

Och det är ju här den lilla, jävla skon klämmer: jag är förbannad för att jag inte har fått nåt besked angående jobbet. Jag blev lovad ett sånt under april månad. Dessutom borde jag ha blivit varslad senast igår, eftersom jag har fått veta att man inte har råd att anställa mig mer än på några förbannat få procent. Detta innebär att jag befinner mig i nån sorts limbo. Och det är förbanne mig värre än att bli varslad, tror jag – jag har aldrig blivit varslad förr. Varför tror många att jag är GLAD att jag inte har blivit varslad? Nu lever jag ju ÄNNU mer från dag till dag och kan i ännu mindre grad planera för framtiden!

Det enda jag vet i denna stund är att jag jobbar maj månad ut. KANSKE jobbar jag juni också – om det var en miss att inte varsla mig. På heltid. Eller kanske på deltid – som jag inte kan klara mig ekonomiskt på.

Ett antal jobbansökningar har jag förstås aktuella och insända. Men rekrytering tycks ta förbannat lång tid. Men förbannat lång känns inte tiden när man har den på sin sida. Det är bara vi som inte har tiden på sin sida som tycker att den dras ut på.

Så nej. Jag tänker inte be nån mer om ursäkt idag om jag är förbannad, tycker att min tillvaro är förbannad och att livet är förbannat tungt just nu. MORR!

Nu har jag skrubbat i badrummet och i duschrummet och ska ta en dusch och svalka av mig den förbannade förbannelsen ett tag. Göra nåt normalt. Inte vara förbannad. Det tar på krafterna att hela tiden ha kroppen beredd på ett antal olika scenarier. Stridsberedd. För du trodde väl inte att jag skulle lägga mig ner och dö nu när jag har överlevt så här långt? Långnäsa till alla små fjantar och nyfikna kärringar! Huka er, för den här Tofflan, hon är förbannat förbannad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsledig? Nåja..

Det här med att jobba kontorstid och vara ledig på lördagar och söndagar, det stämmer inte riktigt. Visserligen är jag ledig från kontorsarbetet som sådant, men jag har ju ändå ansvar för till exempel mitt hem.

Idag var jag en hänsynsfull granne och startade inte dammsugaren förrän jag hade varit vaken en timma, vid 10-tiden, alltså. Allt gick bra tills jag kom fram till köket. Nånting skymtade på golvet, under kökssoffan… Va i..? Jaha. Botten hade gått ur soffhelevetet soffan!!!

Vid såna tillfällen önskar jag att jag var två, kunde klona mig eller åtminstone hade ett par armar till. För det låg förstås grejor kvar på en snedseglad botten, grejor som måste plockas ur innan man kunde gå till botten, så att säga. För att kunna plocka ur innehållet måste man med ena handen hålla i locket, eftersom det inte går att luta mot ryggstödet.

Till sist fick jag till eländet. Då till priset av en ond rygg och klämda fingrar och händer. Jag försökte banka ihop sidorna på soffan så mycket jag bara kunde och jag sket fullständigt i om nån irriterade sig på mitt hamrande. Jag är liksom inte den enda i huset som bankar då och då.

Soffan hade liksom glidit isär där pilarna är, varpå botten hade ramlat ur.

Jag gjorde redan vid inköpet av soffan en stödjande list på insidan, för det gick aldrig att få botten att stanna kvar. Men det klart, åren går och man blir ju inte precis lättare, så… Nu får vi se hur länge det håller. Jag har bara lite servetter, ljus och kräftmånar på botten, inget tungt.

Efter soffarbetet var jag ganska medtagen och insåg att det inte var nån idé att fortsätta utan att jag höjt mitt blodsocker först med lite frukost. Jag rostade ett par kantbitar, bredde på Bregott med havssalt och apelsinmarmelad från Sydaftrika samt skivade lite brännvinsost ovanpå. Kokade mig ett ägg i tre minuter, men ändå blev det lite för hårdkokt för min smak. Serverade orange och svart rom till.

Nästan lite för hårdkokt för min smak.

Soffan höll under frukosten och jag har nu dammsugit klart och tagit reda på tvätten. Har bäddat rent i gästsängen och gått omkring och vattnat. Nu återstår bara tvagning av självet samt ett besök i soprummet. Jag tycker jag springer dit varje dag, man kan ju undra om jag har nåt vänsterprassel där… NATURLIGTVIS INTE!!!

Så småningom blir det färd ut till Himlen i Förorten. Fästmön är förvarnad om att min ankomst blir sen. Men  även hon hade lite att fixa med idag, så det passade nog bara bra.

Jag har valt ett recept till söndagskvällen och DET, kära läsare, kommer att reta aptiten, jag lovar! Och så ska jag försöka klura på en bra söndagsfråga till mitt på dagen.

Vad händer i din del av världen i helgen???

Livet är kort.

Read Full Post »