Ta i trä och lite annat

Ett inlägg där Tofflan tar i trä samt, filosoferar över födelsedagar samt låter orden flöda, kort och gott.

Fy te rackarns så trött jag är idag! (Ja, jag vet att du har hört det förut från mig.) Men ta i trä – infektionen jag trodde var på väg att segla in har nu… seglat ut. Det enda som återstår är muskelvärken i rygg, armar, axlar och nacke och en förskräcklig trötthet. Troligen är alla dessa krämpor symtom på att jag behöver få klarhet om min framtid – och även vara ledig ett tag och hämta krafter…

Jag har vaknat till en strålande vacker dag. Det var 21 grader varmt strax efter klockan sex. Sitter vid Storebror och skriver detta, allt medan han laddar ner uppdateringar. Vi får hoppas att han klarar en omstart – han brukar göra det. Ibland behöver jag ju tömma arbetsminnet och sånt. Att stänga av helt vågar jag inte, men att starta om har hittills gått bra. Ta i trä, som sagt…

Den startade om, tack och lov…

Motivationen på arbetet är väldigt låg, ska jag erkänna. Det känns som om jag går omkring i nån sorts limbo, utlämnad till folks goda vilja att lämna besked och erbjudanden – när de har lust. För var dag som går tänker och känner jag hur väl jag skulle behöva vara ledig. Eller åtminstone få kunna slappna av ett tag. I förrgår var jag DUM nog att säga till mamma att jag kanske tar ledigt veckan före hennes födelsedag och åker ner till henne. Jag blir så desperat av hennes tjatande och ältande att jag till slut lovar vad som helst bara för att hon ska sluta. Nu vet jag ju inte hur det går att köra bil med min onda fot, men den tycks mamma ha glömt bort.

Däremot stannar jag inte TVÅ veckor om jag åker till mamma utan EN – och jag sa att vi får fira hennes födelsedag i förväg. Jag måste få vila lite hemma också. Det är alltid så mycket som ska fixas hos mamma och jag gör det så gärna, men… Just nu är jag dödstrött. Och tänker lite på att det aldrig har varit så viktigt med min födelsedag. Då borde det väl gå att flytta firandet av mammas några dar? Sist hon började tala om födelsedagar frågade jag henne om hon visste hur många födelsedagar jag hade suttit ensam här i Uppsala utan att en käft dykt upp. Hur många födelsedagar jag har suttit med en tårta, som ingen har kommit och ätit av. Jag har bott i Uppsala i över 30 år. Ja, över 30 år. Mamma och pappa har varit här två gånger när jag har fyllt år – 1992 när jag fyllde 30 och 2002 när jag fyllde 40. Många gånger har jag varit avundsjuk på kompisar som har haft släkt och föräldrar på födelsedagar och låtit oss vänner komma en annan dag, bara för att familjen är viktigast. Nu har jag emellertid uppnått den åldern när jag är så nöjd bara min Fästmö är hos mig. Och trots att jag fyllde ojämnt i år blev jag så firad av henne. Det känns som om alla de där gamla födelsedagarna tas igen, på nåt sätt. Anna är bäst!

I förrgår, när jag mådde som sämst, hörde Peter på Uppsalanyheter.se av sig och undrade försiktigt om jag kunde tänka mig att göra ett jobb på torsdag kväll. Tyvärr fick han ett nej, jag kände det som om jag var på väg rakt in i väggen i just den stunden. Så klart jag får dåligt samvete, men Peter vet att jag inte kan/orkar göra så mycket så länge jag jobbar heltid. Han är verkligen mån om en, för igår både mejlade och ringde han. Och utöver det får jag alltid återkoppling på det jag har skrivit! Tänk om alla chefer var en Peter… Då skulle världen se väldigt bra ut. Peter föregår nämligen med synnerligen gott exempel – inte bara som chef utan också det faktum att han jobbar mest av oss alla.

En nyponros till Peter! 

Igår kväll bestod middagen av två rostade mackor vid 22-tiden. Men jag hade ju moffat jordgubbstårta tidigare med familjen. Kan säga att jag mådde lite smått illa… Gjorde mig redo för bädden och tittade på Bates Motel på sovrums-TV:n. Kunde precis hålla mig vaken. När programmet var slut, var även jag det. Somnade som en sten klockan 23.25 alltså. I kväll ska jag se andra delen av Ice cream girls, men den börjar redan klockan 21 och då ska jag väl kunna titta i vardagsrummet..? Tredje och sista delen går på torsdag kväll.

Fast först ska jag jobba lite. Det är som vanligt en del webberier på gång. Efter lunch ska jag gå på en disputation. Det är en av doktoranderna som jag tycker är synnerligen duktig som ska disputera och det vill jag inte missa! Jag går i alla fall och lyssnar en stund. Jobbet står ju kvar och blir gjort när jag gör det, först…

Jobbet står kvar.

I kväll efter jobbet behöver jag stanna vid Systemet och fylla på ölförrådet. Det går lite mer av den drycken när det är varmt, har jag insett. På torsdag kväll behöver jag städa, eventuellt sparar jag dammsugningen till fredagskvällen. Då kommer äntligen Anna till mig, men först ska hon jobba till klockan 20. Därefter börjar hon sin fyra veckor långa semester… Inte ett dugg avundsjuk är jag. Nehej, inte alls… (MASSOR!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken dag..!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om gårdagen – med allt vad den bjöd på. Den variation som kallas livet.

Onsdagen den 29 maj är nog en dag som går till historien i mitt liv. Det var en sån innehållsrik dag att jag har svårt att sammanfatta den. Men jag ska förstås göra ett försök.

Det var ju min namnsdag igår (hört det förut?). Och faktum är att det var länge sen jag blev så firad och ihågkommen! Först ut var förstås mamma, som skickat kort och trisslotter. Lotterna ligger nu till sig för att, så att säga, växa till storvinster…

Kort och vinstlotter.

Efter mitt inlägg trillade det in massor av grattis, plötsligt, vilket gjorde mig väldigt glad, om än en smula förlägen. Jag var liksom mest Jeannette under mitt första levnadsår. Och det är väldigt, väldigt länge sen det var stenålder här i Sverige. Men TACK alla!!!

Min arbetsdag löpte sen på ganska bra. Jag tog med mig min recensionsbok på gång till Thaistället. Där träffade jag ett par bekanta ansikten, men det var ändå boken som var mitt sällskap. Jag känner att jag skulle vilja fokusera mer på läsningen, men tiden, tiden…

Runt halv fyra ringde min mobil. Namnet på den som ringde lät synnerligen bekant, men jag kunde inte riktigt placera det först. Sen trillade myntet ner. Det var ett riktigt trevligt samtal att få, eftersom det kan innebära… ett jobb för mig, helt enkelt. Vi pratade till och med vissa detaljer. Dock återstår en del att diskutera, men det känns väldigt, väldigt lovande! Därför kommer här ytterligare ett stort TACK till två andra vänner, Den Kloka L och ”Lisbeth”! Den förra tipsade mig, den andra har lobbat. Inom två veckor har jag blivit utlovad nån form av besked/nåt slags erbjudande. Samtalet avslutades.  Därpå följde förstås en mindre chock, och efter denna utbröt en sorts inre glädjeyra. Sen skulle jag, direkt efter mitt ordinarie arbete som slutar klockan 16, ut på ett uppdrag för Uppsalanyheter.se Jag skulle göra en intervju med en person om ett tungt, svårt och jobbigt ämne.

Intervjun gick mycket bra. Jag hamnade i ett underbart hem, träffade en öppen person som verkligen bjöd på sig själv, mötte världens charmtroll i form av en treåring och hamnade i nån form av lugn. När jag reste mig från soffan för att åka till New Village hade det regnat lite.

I postboxen låg ett recensionsex av en barnbok som ser väldigt spännande ut! Den ska jag gripa mig an efter de allvarsamma dagarna i april (- se länken ovan om min recensionsbok på gång!). Jag recenserar faktiskt barnböcker ibland och det är riktigt roligt! Just den här boken handlar emellertid om fotboll, men jag ska försöka att stå ut med detta sportinslag. Ett skäl till det är att boken handlar om en pojke som gillar att skriva listor, vilket påminner mig om en mig närstående person…

Pelé Kaká och Jag står på tur att recenseras! 

Jag kollade bilderna jag hade tagit under intervjun och valde ut två till min artikel. Men innan jag kunde börja skriva ringde jag mamma, som jag visste satt och väntade på att jag skulle höra av mig så hon fick gratta mig. Vi pratade inte särsilt länge, men humöret var bättre än sist där borta (tack och lov!) och på lördag ska hon ut på tipspromenad igen. Det är bra! Hon behöver intellektuell stimulans, utmaningar och socialt umgänge!

Äntligen fick jag så börja skriva! Jag hittade nästan omgående en rubrik – nåt jag brukar ha svårt för. Sen löpte det på av sig själv. Ett första utkast med bilder var klart innan jag kastade mig ut i bilen för åka och hämta hem Fästmön från jobbet. Fipplade lite till med min text, men sen fick Anna läsa igenom den. Anna får alltid läsa igenom mina texter först. Hon granskar dem såväl språkligt som innehållsmässigt och hon kan vara ganska hård. Det är bra, tycker jag.

Strax efter klockan 21 slog jag ner röven i bäste fåtöljen för att glo på Anna Travis på TV4 och för att slafsa i mig namnsdagspajen som Anna hade fixat under dagen. Det var så ljuvligt gott med rabarberpaj och glass att jag tog två, ganska stora bitar. Inte mycket kvar i formen efter det… TACK söta älskling! Du är bäst!!!

Ärligt talat åt jag inte alltihop själv. Bagerskan tog en bit också.

Efter TV-programmet blev det sedvanlig tandtrådning och tandborstning. Och så kollade jag mejlen! Min artikel hade då fakta- och citatgranskats av personen jag hade intervjuat. Jag gjorde därpå några få och små, men viktiga, ändringar innan jag kröp ner i sängen vid 22.30. Anna sov redan när jag släckte en kvart senare.

I morse hittade jag ett fint mejl från Magnus som jag intervjuade i söndags. Det sparar jag såväl i inboxen som i hjärtat för alltid.

Dagen idag har börjat med mejl och webberier. På förmiddagen ska jag på nätverksträff för kommunikatörer. Direkt efter jobbet idag bär det av till redaktionen för att lära mig publiceringsverktyget. Vet du, jag tror att det blir en sån där dag idag igen… En sån där innehållsrik och bra dag, alltså…

Livet är kort.

Read Full Post »

”Det är måååndag morron å mitt huvud känns… såå tungt…”

Ett inlägg i vilket Tofflan bland annat skriver om sin hjärna och om att vara lite galen.

Du har tur! Du hör inte hur det låter när jag sjunger rubriken. Var glad för det! Jag sjunger aldrig bra och när jag är trött sjunger jag fruktansvärt illa. Huvudet är tungt och fullt av tankar och ord. Genom att skriva lite här försöker jag tömma hjärnan en stund.

Läste i Dagens Nyheter på nätet i morse när jag åt frukost att smarta hjärnor sorterar bort mest information. Det handlar om att sortera bort sinnesintryck som man tycker är oväsentliga. Detta innebär, till exempel, att människor med hög IQ har en hjärna som fokuserar på små rörliga föremål och filtrerar bort allting annat. Detta för att koncentrera sig på det viktiga. Själv använder jag ofta skrivandet när jag tycker att det börjar fyllas på med för många intryck bakom pannan. Samtidigt kan jag, särskilt när jag fotar, fastna för små, små detaljer som jag gärna lyfter fram för att jag tycker att de på nåt vis är häftiga – om jag nu hade en bra kamera att tillgå, vill säga. Tills vidare får jag nöja mig med tjänste-iPhonens kamera. Och… jag vill med dessa inledande rader inte säga att jag har nåt högt IQ. Jag vet inte vad mitt IQ är idag. När jag var åtta år testades det och då var det synnerligen högt. Det har gått några år sen dess…

Författarkatten Bibbi hjälpte mig att tömma min hjärna på ord igår.

Igår var det Mors dag och självklart fick mamma ett samtal. Det var endast en halvtimma långt, vi hade ju talats vid i 45 minuter på lördagen också, så det fanns väl inte så där jättemycket mer att prata om. Som vanligt var det mest jag som lyssnade. Mamma behöver också få ur sig sina ord, men har inte tillgång till dator eller nån levande person i hemmet. Då duger dotterns telefonöra rätt bra. Klockan halv två kunde jag emellertid avbryta ordflödet eftersom jag hade en inbokad intervju. Det blev två synnerligen intressanta timmar som jag tillbringade i Luthagen! Bäst av allt var författarkatten Bibbi som uppenbarligen blev förtjust i mina ord – och framför allt min penna…

Fästmön slutade arbeta klockan 16 och jag plockade upp henne på vägen hem, förstås. Vi svängde in till ICA Heidan, där jag bland annat kunde konstatera att jag och mamma hade vunnit 21 kronor att dela på från lördagens Lottodragning. Jag la en guldtia var i våra respektive vinstplånböcker när jag kom hem, för några femtioöringar finns ju inte längre. Anna var så söt och förberedde middagen med sallad och dukning, trots att hon hade jobbat, och jag satte mig vid datorn för att skriva min artikel. När artikeln var klar och jag hade fixat lite med bilderna skickade jag över den för fakta- och citatkontroll och så ställde jag mig vid spisen för att brassa käk. Vi öppnade en ”italienare” och tog ett glas rött till söndagskalkonen. Gott! 

Lite kaffe blev det också innan jag hoppade in i duschen. Torr och renhårig försökte jag sen läsa lite, men överväldigades av ett illamående. Gjorde därför en tidig kväll. Det kändes mycket bättre att ligga i sängen och läsa en bok som ska recenseras! I morse påbörjade kapitel fyra i sagda bok och frustade för mig själv när jag läste de fyndiga ordvändningarna. Han kan han, herr författaren!

Anna tog sig för egen maskin till jobbet idag, eftersom det inte är nån ordinarie arbetsdag utan utbildningsdag. (Hon skulle egentligen ha varit ledig.) Jag kom iväg tidigt, men hamnade tyvärr i flera bilköer, bland annat på grund av en utryckande ambulans, men också diverse sopmaskiner som sniglar sig fram. Jag fattar inte varför dessa måste ut i rusningstrafik såväl morgon som kväll! Varför inte på förmiddagen och eftermiddagen, så slipper vi som har bråttom till och från jobbet bli galna bakom våra rattar?!

På tal om galen har jag noterat att man söker på

chucky skräck dockan blogg

och hamnar då på min blogg. Tänk att man är så intresserad – fortfarande! – av att läsa om sig själv på sitt X:s blogg! Får man så lite uppmärksamhet hemmavid, eller vad? 

Nu ska jag fortsätta med det jag höll på med före fikarasten – webberier. Det är mest sånt på schemat idag, men jag ska också försöka klämma ur folk lite underlag. Eller åtminstone få dem att precisera vad de vill ha.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du gör!

Livet är kort.

Read Full Post »

Svisch, typ…

Jorå, nog sa den 

svisch, typ,

förmiddagen… Den bara försvann. Till och med molnen på himlen försvann – eller nästan, i alla fall. Det har blivit soligt och varmt. Nu sitter jag vid datorn med vegetarisk ärtsoppa, pannkakor, sylt och grädde i magen och ska klura på kommunikationsfrågor.

Före lunch satt jag i ett intressant möte om popplar, du vet, de där i Sverige ovanliga träden – här finns bara 1 000 hektar poplar, har jag lärt mig. Vidare är det ett snabbväxande träd – växer svisch, typ –  och därför synnerligen ekonomiskt. Om man nu vill använde det till det som våra forskare är inne på. Lite extra lustigt i sammanhanget är att Metropolen Byhålan i vissa sammanhang har kallats Poppelstaden. När jag var barn fanns där ganska många poppelträd på vissa av de stora gatorna i centrala stan. Nu är det inte många popplar kvar. En rest av det hela är självaste Poppelgatan, DEN finns kvar! Och så finns det en assistansverksamhet som heter just Poppelstaden…

Svartpoppel. (BIlden är lånad från Wikipedia.)

Jag har annars fipplat med lite webberier internt och externt. I eftermiddag ska jag lära ut hur man gör sin personliga hemsida. Jag har även fått två roliga uppdrag den här veckan – och det tredje är ju att vara med och planera och arrangera institutionsdagen i slutet av september. Pratade lite med M om den i morse och nu får vi hoppas att jag inte ligger på obduktionsbordet operationsbordet eller är konvalescent just då. För det här vill jag vara med om!!!

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Det glesnar i leden

Det blir allt mer glest bland folket på jobbet. Idag kommer visserligen nån tillbaka efter en kortare semester, men jag tror de flesta semestrar från och med idag. En vecka till ska jag hålla ut och det ska nog gå. Men jag kände att jag blev lite trött när jag möttes av två mejl i morse som hade ganska… ska vi säga syrliga undertoner. Jag försöker göra mitt uppdrag och mitt uppdrag är inte att ifrågasätta, bara utföra. Det gäller att göra det med ett leende. Fem dar till fixar jag, sen tar jag fyra veckors välbehövlig semester. Tillbaka i mitten av augusti igen tar jag nog syrliga mejl med en klackspark och hänvisar till ansvariga.

Gräset växer högt, men folkmassorna här inne glesnar…

Igår kväll tog vi det lugnt. Kolla lite på TV. Den isländska Häxans tid är riktigt bra, men jag skrattade för mig själv när jag försökte få fason på håret i morse och tänkte:

Hårur hängir i ansikthur.

Just trams-isländska påminner om en sedan länge svunnen tid, på en viss folkhögskola med nordiska förtecken…

Ytterligare en påminnelse om det förflutna fick jag idag när jag ser att det är Särkas födelsedag. Tänk att jag minns sånt! En annan sak jag minns är att jag för fem år sen fick tillfälle att be om förlåtelse för att jag fattade ett beslut ensam, ett beslut som borde ha varit gemensamt. Men jag var ett barn, om än ett klokt barn, och beslutet var rätt. Att ändå få be om ursäkt och få höra honom säga att det var preskriberat och förlåtet för länge sen var så underbart skönt! Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack och Förlåt är två underskattade ord!

Idag blir det lite webberier såväl internt som externt. Förbereda lite smått inför semestern och slutföra sånt som har lösa trådar.

I kväll kanske vi gör en utflykt till en affär på landet, Fästmön och jag och nån mer i familjen. Det beror lite på om det funkar med tider och så. Annars åker vi hem och tar det lugnt. Det här fuktiga vädret gör att man inte kan göra annat! Ett fint regn mötte oss i morse, men det gör ingen nytta. Och gårdagens åska kom helt av sig efter bara en enda fånig knall.

Read Full Post »

Sätta färg på tillvaron

Oj oj, i morse var det trögt att komma upp! Inte för att jag inte längtar till jobbet utan för att jag var jättetrött. Att kliva upp tio minuter över sex är ingen höjdare då. De veckor jag sover ensam ställer jag mobilen på alarm klockan 6.10 som hängslen – och som livrem ställer jag klockradion på 6.30. I morse glömde jag stänga av alarmet på klockradion. När jag upptäckte det hade den stått och spelat hårdrock i fyra minuter… Gissar att jag blir ännu mer populär i omgivningarna… 😳 Men man måste ändå erkänna att jag är ett litet pikant inslag i somligas tillvaro och att jag onekligen sätter färg på den..

Och somliga ska vara glada att här inte förekommer sena fester eller annat sånt,

sade hon till tröst.

Den här fina orange blomman sätter färg på min egen tillvaro just nu.

Jag var varm när jag vaknade. Det är en sorts tryckande värme ute. Inte riktigt klart. Termometern visade bara 15 grader. Så det är ganska OK att jobba. Jag har behaglig temperatur på kontoret, det är förstås styrt efter om det nån befinner sig i rummet – precis som takarmaturen. Dessutom pratar våra hissar småländska. Snacka om sci-fi-känsla ibland…

Det börjar bli tomt på jobbet. Gissar att det inte är många själar i tjänst den här veckan. Ännu färre lär det bli nästa vecka, min sista arbetsvecka på ett tag. Jag kan inte fatta det, att jag får fyra veckor ledigt med semesterersättning och lön – och sen får jag komma tillbaka och jobba igen!!!

Idag blir det som vanligt lite webberier. Vi har folk som ska prata i Almedalen i eftermiddag och om detta och lite annat ska vi publicera ett par texter på våra hemsidor. Efter lunch hoppas jag att jag har en intervju med en av labb-cheferna – det är tredje försöket. Detta blir nog den sista intervjun jag gör före semestern. Jag ska jobba vidare med startsidan och sammanställningen av vad som behövs göras etc också. Så nog finns det jobb, alltid! Och det är jag självklart glad för. Inspirationen jag får av arbetet här påminner om den här blomman, snudd på en asfaltsblomma…

Snudd på en asfaltsblomma.

Med krämporna är det sisådär idag. Jag tror att det är därför jag känner mig så trött. Hälen gör lite ont idag också och jag tror att det är för att jag inte använde inläggen i hemmatofflorna igår kväll. Hur som helst tänker jag leva vidare – till somligas förtret. Men då skulle ni höra volymen inne i bilen när jag kör… Sätter färg på tillvaron, verkligen…

En fundering till sist: det verkar som om tramsinläggen här typ Päronsplittgåtor är de mest lästa och inte de inlägg som är mer seriösa och viktiga, till exempel det inlägg som är en del av Framtidsstafetten.  Jag tycker att det är lite synd. Skriver jag så tråkigt??? Tyvärr skriver jag inte för läsarna utan för att jag vill skriva, för att jag har ett behov av att skriva. Därför minskar antalet tramsinlägg framöver, liksom inläggen om somliga som tillhör den personliga sfären. När jag skriver vill jag skriva ”allt” och det passar sig inte i vissa sammanhang. Då tystnar jag. I övrigt fortsätter jag att skriva – elakt och vasst om tokigt och slugt – i en blogg nära dig!

Read Full Post »

En förmiddag

Hepp så var den här förmiddagen passerad och gone! Jag inledde dan med att bli stucken och träffa doktor Jan. Ytterligare ett prov ska tas, men det orkade jag inte göra idag. Jag var tydlig med doktor Jan och doktor Jan var tydlig med mig. Nu ska min alien bort. BORT!

Pep in på kontoret för att kolla mejl och besvara några också. Jag pratade med M som jag delar kontor med idag och berättade ”allt”. Fick lugnande besked. Men jag vågar inte tro nånting förrän jag har det ”på papper”. Det lutar emellertid åt en tillfällig lösning för den närmaste framtiden eftersom läget har blivit lite akut,så att säga. Jag hann springa ner till min andra arbetsplats för att prata med en IT-tekniker och ta några bilder innan det var dags för kommunikatörsnätverksträff. Fem minuter satt jag i solen och lät allt sjunka in. Känner mig ungefär som den färggranne gubben med kluven tunga nedan. Han är en del av ett större konstverk som sitter utanför våra undervisningssalar…

Jag känner mig lite som honom…

Nu måste jag sätta fart med webberier och lite smått. Hade turen – och modet! – att tränga mig på ett gäng labb-personal på lunchen. Det var användbart! Jag gjorde nästan en komplett intervju, fast off the record… Den on the record blir nästa vecka.

Read Full Post »

Ett bedrägligt lugn före stormen..?

Det var länge sen jag tråkade ut dig genom att berätta vad jag gör på jobbet. För trots allt försöker jag hitta kraft att åstadkomma nånting där även om jag naturligtvis inte satsar 200 procent längre – jag blir ju bara kvar januari ut. Mitt vikariat blev förlängt en månad och det är jag tacksam för! Men det löser inte mina problem på lång sikt…

Tills vidare försöker jag njuta av arbetsdagarna – för hur det än är älskar jag det jag gör! Den här veckan har det varit en hel del webberier. Jag har publicerat ytterligare ett par forskarsidor och gjort ett antal finjusteringar av sidorna på webben kring ett av våra större projekt. Vidare har jag jobbat en del i In Design. Jag kan inte förstå att jag har varit så rädd för det programmet, nånstans finns ju mina kunskaper uppenbarligen! Det tog till exempel inte lång tid innan jag kom på ett kortkommando för att snabbt röra mig mellan sidor… Så ärligt talat har det varit brister i självförtroende och självkänsla, inte i kunskaperna. Min hårdaste domare, jag själv, dömer mig hårt och ofta…

Om man ständigt får höra av sin hårdaste domare, sig själv, att man inte kan, så kan man inte heller… 

                                                                                                                                                           Den här veckan jobbar jag också med ett nyhetsbrev som ska vara klart före jul. Det är inte många dar att spela på, eftersom jag går på ledighet från den 22 december. Nu är alla texter skrivna och originalproduktionen är mer än till hälften klar. Bara huvudartikel och ledare ligger för granskning hos fru Chef1.

Det var lite ledsamt igår och i morse, för Fästmön och jag insåg att det lär dröja innan vi ses igen. Jag ska visserligen åka ut med julklappar, men det blir inte förrän den 23:e. Nyåret firar vi inte heller tillsammans – jag har ju mamma på besök och Anna har barnen hos sig. Nej, det är inte roligt att fira storhelgerna på var sitt håll, men sånt är vårt läge och såna är våra liv just nu.

Som vanligt var det bilköer i morse. Jag stod uppe i korsningen i säkert en kvart medan jag väntade på att få köra över vägen och in på området. Idag är det annars fredagsstämning på jobbet. Ett lite bedrägligt lugn före stormen, för de allra flesta har ju saker de behöver bli färdiga med före helgerna. Många är lediga och förmiddagens viktigaste ärende på agendan var husets fredagsfika. Idag bjöds det underbart gott bröd med goda ostar – skinkan dissade jag, förstås.

I kväll efter jobbet ska jag handla lite mat och gott till mammas ankomst i morgon. Därpå blir det städning, förstås. Strykningen sparar jag till i morgon förmiddag, för mammas Riksfärdtjänst – eller Riskflärdtjänst som Jontas  nog skulle uttrycka det – lär inte landa utanför förrän tidigast klockan 16. Det blir lite skönt att få en hel dag för sig själv. Lugnet före stormen… Eller bara ett bedrägligt sånt det också?..

Ett bedrägligt lugn före stormen..? 

Read Full Post »

Svart som natta

Ja, rubriken talar väl delvis om min sinnesstämning just nu, förutom den svarta novembernatta som kommer alltför tidigt. Ändå är det lite mysigt att sitta här inne och titta ut på mörkret och lamporna som lyser i fönstren här och var. Till helgen kommer det upp stjärnor och stakar och allt möjligt skit och då blir fönstren ännu mysigare. Jag kan titta in i ett fönster och inuti mitt huvud spela upp en historia om livet som pågår där innanför. Det kan bli rätt blandade genrer…

Så här nattsvart kan det vara i Metropolen Byhålan så här års. Men visst är det lite Manhattan över bilden, trots allt?

                                                                                                                                                         Inte vet jag om jag har fått så mycket gjort idag på arbetstid heller. Jag har fixat en del webberier, ringt några samtal, skickat några mejl. Innan klockan var åtta hade jag sökt tre jobb – det tycker jag var ganska tufft gjort. Det är väl den där finska delen av mitt blod där svallvågorna går höga och sisun är själva reservtanken. Jag har pratat förtroligt med några stycken som jag tycker om och som jag litar på. Varma människor som med sin omtanke och sina ord omfamnar mig i teorin. Kanske oprofessionellt, men tro mig, dessa varma kvinnor – och en och annan man – behövs!

Prick klockan 16 gav jag mig av hemåt och Clark Kent* gnölar inte lika mycket som före servicen. Fast jag hörde nog ett par bromssuckar igår morse… Jag ringde Bil 3:an idag och ska svänga in med bilen i morgon för en snabbtitt vad gäller oljeläckage. Håll en tumme för att det inte är nåt allvarligt fel!!! Efter detta har jag lovat C att vara behjälplig med att packa mappar inför måndagens konferens. Men att åka dit och fota pallar jag inte. Veckans mindre goda nyheter lockar upp mina sociala fobier till ytan. Jag har mina trix och kan för det mesta bemästra eländet. Bara det att nästan all kraft går åt till att stå på benen överhuvudtaget just nu…

Åkanten i Uppsala kan också vara ganska fin i november.

                                                                                                                                                             På vägen hem inhandlade jag årets första julklappar, till killarna, faktiskt. Ja, sen har jag ju knåpat ihop en fotobok till mamma, men jag är inte riktigt nöjd med dem. Varför ska det vara så svårt att ångra ett bildval, Fuji?

Julklappstips, för resten, det hittade jag i Tofflans inbox från Collector Hotels i Stockholm. Där finns allt att köpa – från chokladpengar till hjärtepaket. Jag kan varmt rekommendera Lady Hamilton med afternoon tea och spökvandring i Gamla stan, till exempel. Fästmön och jag var där vid allhelgona förra året och det var en upplevelse!

Ladyn i egen hög person.

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra i en reklamkatalog som kom idag. Naturligtvis innehåller den böcker, what else?

Och by the way, det här inlägget har jag INTE fått betalt för att skriva, jag gillar Collector Hotels och Fuji, bara!

PS Jag dammade och dammsög i kväll också – av bara farten, liksom…

                                                                                                                                                             *Clark Kent = my knight in shining armour

Read Full Post »