Tomma förråd och papperstidningar

Ett inlägg i vilket Tofflan meddelar att hon försöker skärpa till sig. På ETT plan, i alla fall.

---

 

Under den gångna helgen har jag kommit till vissa insikter vad gäller det egna jaget. Det finns ingen annan som kan ta tag i vissa saker, endast jag själv. Och nu är det hög tid att ta tag i saker innan saker och ting blir ännu värre. Ett första steg är att se till att de ställen jag har här hemma är tomma på godsaker. Ja, jag pratar om att jag verkligen måste ta tag i min vikt och minska den.

Alla ställen och burkar ska tömas på godsaker. Just dessa burkar fotade jag emellertid på Återbruket. De kostar från fem kronor och uppåt.

Efter min operation i december 2012 blev magen kanske inte platt, men mindre. Tio kilo gick jag ner. Det berodde bland att på att kirurgerna avlägsnade ett antal godartade tumörer, varav den ena kallades

en riktig klumpeduns

av läkaren. I och med operationen var jag ganska orörlig ett tag. Då passade min hälsporre på vänsterfoten på att läka ut. Sen gick tiden och våren 2014 fick jag nytt jobb. Jag satt stilla hela dagarna – från det jag åkte bil till jobbet, under arbetstid och fram till jag åkte bil hem från jobbet. Klart jag gick upp i vikt. Och så fick jag hälsporre i högerfoten. Nu har det gått över ett år och hälsporren i högerfoten börjar långsamt bli bättre. Jag kan ta hyfsat långa promenader utan att få jätteont, men att gå Prideparaden i lördags var förstås nåt som fick mig att känna mig som Den lilla sjöjungfrun (där stjärt blev ben) dan därpå – det var som om knivar skar rakt upp i foten. Under dan blev det bättre och så småningom la sig den värsta smärtan. Jag vill verkligen tro att hälsporren är på väg att ge med sig.

Att vara så mycket hemma som jag är är förstås ganska deprimerande. Det är lätt att ta till tröstemedel i form av choklad och det har jag gjort. Men nu är det tomt i mina förråd, jag lovar! Och med en mindre ond fot blir det fler promenader, till att börja med.

Tomburk. (Fast den här burken står inte hemma hos mig utan är till salu för okänt pris i Mjödstugan i Gamla Uppsala.)

 

Titta så gott! Men inget sånt ska följa med ner i matkassen idag!

Nu har jag inte ätit sötsaker sen i lördags. Eller jo. En kaka blev det ju igår. Det gick ju inte att säga nej tack till Agneta när hon dukade fram den som dessert på filten i Gamlis. Men förutom det… Till kvällen serverade jag mig en matlåda med italiensk pastasås och pasta. Jag var inte ett dugg sugen på sötsaker efter det! Hur det blir med middag och sött idag vete 17, men jag ska hasa över till Tokerian mitt på dan och handla nån sorts matkasse. Såg förresten för inte alltför länge sen att den som vill, numera inte bara kan hämta och skicka postpaket från Tokerian, den kan ladda sitt UL-kort också. Bra service för den som åker kommunalt. Vilket påminner mig om att det har gått nästan fem dar sen jag mejlade SL om deras lurendrejeri på sin webbplats angående försäljningsställen i Uppsala. Jag bad om svar och det har jag inte fått. Nä, SL har fått annat att tänka på just nu. Kanske man skulle ha tänkt på i förväg. Tycker jag.

Idag är det än så länge blå himmel och sol. Jag behöver vattna hos Lucille och se till husdjuren, men först blir det frukost med papperslokalblaska och därefter dusch. Idag är tidningen ännu tunnare än igår – men igår innehöll den ju reklamblad. Jag är glad att jag inte betalar för den. I morgon är sista dan jag kan snikläsa den.

Jag hostade och hade svårt att andas i natt, så det blev Bricanyl. Hoppas verkligen att det inte är nån infektion på gång utan att det bara berodde på att nån i närområdet som ville ha ihjäl mig genom att grilla eller röka. Det luktade faktiskt rök i mitt sovrum. Det finns inte tid till att bli sjuk nu.

Men nu vill jag veta om DU läser nån papperstidning! Prenumererar du rentav, läser på jobbet eller lånar av grannen??? Skriv gärna några rader i en kommentar om detta, för jag är nyfiken. Jag går och fixar frukost så länge. INTE choklad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livat i Limbo

Ett inlägg i vilket Tofflan inte skryter, men berättar vad hon har gjort. Har du problem med det, kan du sluta läsa. Nu.

---

 

Livet i Limbo – och då menar jag inte dansleken limbo utan det där tillståndet mellan himmel och helvete – suddar ut gränserna mellan vardag och helg. Mina lördagar och söndagar är ofta likadana som vardagarna, med den skillnaden att jag inte kliver upp senast klockan sju, som jag gör måndag – fredag, på helgerna. Idag var jag rädd för hur ryggen skulle vara, men jag sov ändå så länge som till klockan åtta. När jag slog upp mina blå utbrast jag nästan

halleluja!

Att ha gått från en smärtnivå på nio i en tiogradig skala till en nivå på tre var helt fantastiskt. Jag är så tacksam att min vårdplanering fungerade! (Och kanske för att en och annan godvillig hade ett finger med i spelet…)

En dag utan vettig sysselsättning är en förlorad dag. Sen kan man ha lite ont i ryggen i alla fall. Jag gav mig därför på projektet plantera om krukväxter. Eftersom det innebär att stå gissade jag att det skulle fungera med ryggen. Det gjorde det. Jag planterade om 18 krukväxter av kökets 20 (jag har 17 i fönstret, en på en bokhylla och två på golvet). De två golvväxterna lät jag bli. Det fanns inte en chans att jag skulle försöka mig på att lyfta dem till varken nån köksbänk eller till duschen i badkaret. Mina växter skulle nämligen inte bara få ny jord, de skulle duschas i badkaret också. Nån dagstidning har jag inte haft råd (eller lust) att ha sen 2013 (mer än två korta gratisprenumerationer), men det fanns gott om reklamblad i returpapperskassen som jag kunde använda för att skydda en av mina köksbänkar. Jord hade jag köpt häromdan och tack och lov inte burit ut den tunga påsen i förrådet. Men i förrådet hittade jag en påbörjad påse, dessutom.

Nån nytta ska man väl ha av reklamblad?! Här använde jag dem för att skydda en av bänkarna i köket när jag planterade om krukväxter idag. Olivträdet och dragonen var två av 18 växter som fick ny jord idag.

Men sen var det ju det här med fönstren. Jag putsade alla mina fönster – även emellan – till jul, när mamma skulle komma. Fast det struntade ju fåglarna i. De hade käkat rönnbär innan de bestämde sig för att använda en ruta i köket som toalett. Och eftersom regnet låg på fönstren åt baksidan bestämde jag mig: köksfönstret (egentligen tre fönster) skulle putsas. Allt gick bra, ryggen var samarbetsvillig, men det svåraste var förstås att ta ner den långa gardinstången samt sätta upp den igen med en ren och nystruken gardinkappa på. Att stå vid strykbrädan var helt OK för ryggen.

Stå vid strykbrädan och stryka gardinkappa gick bra.

När jag lyfte ner stången klev jag på en pall och höll på att ramla. Jag rev med mig lite torkade rosor på vägen ner – i övrigt blev det inga skador varken på inredning eller mig (som om nån bryr sig).

Däremot kunde det ha gått illa om det inte vore för att jag har ett strykjärn för glömska personer (50-årspresent från min mamma). Det varnar nämligen när det inte har rört på sig inom vissa minuter. Och efter åtta minuter slår det av. Jag släpade fram brädan (där gnällde ryggen lite), fyllde vatten i järnet, satte i kontakten i gästrummet – och sen jag gick ut i köket för att äta lite fil till frukost (klockan 13). Eh… ja…

Men sen strök jag och balanserade upp stången med den nystrukna gardinkappan på, flyttade tillbaka alla krukväxter och startade en maskin med tvätt. Och nu kan jag njuta av ett (egentligen tre) rent köksfönster och uppfräschade krukväxter. Det kan vara riktigt livat i Limbo om man vägrar att vila på några lagrar. Jag har ingen lust att bli kallad lat också bland allt annat jag kallas. (En del människor är rätt makalösa som tar sig rätten att fälla omdömen om personer de aldrig har träffat…)

Mitt köksfönster är rent, krukväxterna är uppfräschade och en nystruken gardinkappa hänger på plats.

 

Vad har DU gjort idag, dårå???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oktoberfredag, strax efter nio

Ett inlägg om att få idéer som motverkar rastlösheten.

---

 

Regnig höstkväll, ganska vanligt numera. Den här bilden tog jag igår kväll genom vindrutan.

Fredagsmorgonen försöker att inte vara regnig. Den har lyckats hittills, men solen misslyckas med att tränga fram. Nu klagar jag verkligen inte. Jag gillar mörkret. Det är kylan jag vänder mig mot. Trots mina nya fönster är det kallt i min lägenhet. Det drar inte längre från fönstren, men det är kallt. Elementen är inte ens ljumma och utomhustermometrarna visar bara en tre, fyra grader.

Idag åker Fästmön hem för att bli mamma på heltid. Men först ska hon jobba. Igår jobbade hon hela efter-middagen och kvällen och jag var riktigt rastlös här. Det börjar bli svårt att komma på vettiga saker att göra. Min intention igår eftermiddag var att ta en promenad, men den enda turen jag gjorde var till soprummet. Putsa fönstren känns liksom inte som nån vidare idé att ta itu med eftersom det ju regnar varje dag. Igår kväll kom emellertid regnet först när jag satt och väntade på Anna i bilen utanför hennes jobb vid 21-tiden. Men ändå. Vem vill ha regn på sina nyputsade fönster? Kanske att jag i alla fall inhandlar planteringsjord och tar ett krafttag med mina krukväxter nästa vecka. Jag får väl lägga reklamblad och gratistidningspapper där jag håller på. Köksgolvet, kanske?

Men det är inte nästa vecka än, utan fredag morgon, på väg över i förmiddag. Idag ska jag åka till min före detta arbetsplats och träffa min favorit ”Lisbeth”. Jag räknar med att få skratta en hel del. Vi har ganska lika humor… Men innan jag fixar till mig har jag skjutsat Anna till jobbet och själv sökt ett par jobb. Det jag var mest intresserat av var tyvärr borttaget. Det händer ibland och då blir jag ganska besviken.

På lördag och söndag tänker jag vara hos Anna. Det är vi och killarna hemma i helgen, så det brukar vara ganska tyst. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att äldsta bonusdottern bor nån annanstans nu.

Jag borde ha ringt min mamma igår, men jag känner att jag behöver en paus. I helgen ska jag ringa – om jag nu kan hitta en tid när jag inte stör. Mamma själv ringer inte så ofta, men när hon gör det brukar jag laga mat, äta eller köra bil. Då svarar jag och ber att få ringa tillbaka inom en viss tid. Det brukar knorras en del över det, men alternativet är att jag inte svarar alls, nåt jag överväger om det händer igen. Ibland är det svårt att anpassa sig.

Maskerade muppar på väg mot helgen.

Vad har DU för dig i helgen? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så kanske jag får några idéer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite fotfokus i kväll

Nej, det var ingen höjdare att städa i kväll! Jag tryckte i mig de få chokladbitar som fanns kvar i Paradisasken som skymtar på nedre bilden i det här inlägget och sen försökte jag låtsas vara pigg. Vissa rum dammsög jag sittandes. Orken bara tar slut. Jävla lingon, jag som var på väg att må bättre! 😦

”Ja de e… lingonas fel, lingonas fel…”

Med mina sista krafter samlade jag ihop hemmets sopberg. Jag fattar inte hur det kan bli så mycket! En skitstor kasse med tidningar och reklamblad, en påse brännbart, en påse plast, en påse pappersförpackningar och en påse kompost. På mindre än en vecka! Och jag har varit ensam… Sen kutade jag inte precis utan snarare hasade över till Tokerian eftersom jag behövde inhandla vissa saker på grund av lingonen. Och så lite mjölk och ett par laxar till söndag. Ja för bövelen, jag hade lapp och kom hem med allt jag skulle ha utom stjärttvål för sånt säljer uppbarligen inte Tokerian. (Man kan ju bara föreställa sig alla smutsiga stjärtar, så mår man illa…)

NU KOMMER JAG SNART TILL DET INLÄGGET
EGENTLIGEN SKULLE HANDLA OM!..

Inte nog med att jag har bråck lite här och var och att mitt blod tycks vara på upphällningen, nu har jag fått ont i fötterna också! Inte konstigt att jag låter så arg då, eller hur?!

Fästmön fick prova CCS-krämen för spruckna hälar, heel balm, men gillade den inte alls. Och trots att jag inte har testat den själv håller jag med. Annas fötter började nämligen låta av krämen. Det hördes verkligen att hälarna fick liksom en konstig hinna, det knorvade mot underlakanet i sängen. Så nej, hon gav upp kuren och fortsätter med den vanliga fotkrämen.

Fick Annas fötter att låta.

Själv hade jag sååå ont i fötterna i kväll, som sagt! Jag tror knappast det handlar om den långa marschen uppför slottsbacken utan snarare att jag står och jobbar så mycket nu för tiden. Så jag kickade igång mitt fotmassagebad igen och hällde i babyolja och satt och fick fötterna masserade samtidigt som jag bubblade. Underbart! Alla borde ha ett fot- och massagebad!

Ett sånt här fot- och massagebad har jag fast blått, förstås! Verkligen inte lila och definitivt inte turkost! 

Nu känns det som om fossingarna har fått nytt liv igen, så kanske, kanske att jag inte behöver hasa till tandborsten i badrummet utan kan trippa lite lätt på tå. (Kan du föreställa dig en 150-kilos Toffla trippa lätt på tå? Nä, tänkte väl det!)

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om varför manliga komiker ofta tycks behöva köra i par – som om det skulle göra dem dubbelt så roliga. Hälften, anser jag. Men jag orkar inte. De får ligga till sig i hjärnan och skramla lite till en annan dag.

Read Full Post »

Sovmorgon, skumt på Tokerian och en ren karl!

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?

Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.

De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?

Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.

Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:

Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:

Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »

IKEA-katalogen är på väg!

Årets IKEA-katalog är på väg ut till hushållen. Men är inte en tjock papperskatalog nånting väldigt otidsenligt? Nej, inte enligt IKEAs pressansvarig i Sverige.

Vi människor tar till oss information och reklam på olika sätt – det kan vara via annonser, kataloger, reklamblad, TV-reklam, radio-reklam, you name it! När det gäller just IKEA-katalogen kommer den ut både i pappersform men även digitalt på IKEAs hemsida. Och det är så de presumtiva kunderna vill ha det, enligt pressansvarig.

Men miljön då? Inte är det väl miljövänligt att låta trycka upp en tjock katalog och sprida den till alla hushåll?

Nja, menar pressansvarig, genom att minska katalogens storlek minskade man även pappers-, vatten- och energiåtgång. Leverantörer av tryck och papper får följa ett antal krav.

Det man vet är att den tjocka IKEA-katalogen har lång livslängd. Många sparar den ett helt år – tills det kommer en ny. Men ganska nytt är att den numera även finns som Iphone-app.

Jag är gammalmodig och läser helst IKEA-katalogen i min favoritfåtölj!

                                                                                                                                                                  Jag är nog gammalmodig för jag vill helst krypa upp i favoritfåtöljen och bläddra i katalogen. Men jag använder hemsidan för att till exempel kolla tillgång på mitt närmaste IKEA-varuhus.

Men hur gör du??? Hur läser du IKEA-katalogen helst – i pappersform eller digitalt? Eller läser du den inte? Och sparar du den?

Read Full Post »