Livat i Limbo

Ett inlägg i vilket Tofflan inte skryter, men berättar vad hon har gjort. Har du problem med det, kan du sluta läsa. Nu.

---

 

Livet i Limbo – och då menar jag inte dansleken limbo utan det där tillståndet mellan himmel och helvete – suddar ut gränserna mellan vardag och helg. Mina lördagar och söndagar är ofta likadana som vardagarna, med den skillnaden att jag inte kliver upp senast klockan sju, som jag gör måndag – fredag, på helgerna. Idag var jag rädd för hur ryggen skulle vara, men jag sov ändå så länge som till klockan åtta. När jag slog upp mina blå utbrast jag nästan

halleluja!

Att ha gått från en smärtnivå på nio i en tiogradig skala till en nivå på tre var helt fantastiskt. Jag är så tacksam att min vårdplanering fungerade! (Och kanske för att en och annan godvillig hade ett finger med i spelet…)

En dag utan vettig sysselsättning är en förlorad dag. Sen kan man ha lite ont i ryggen i alla fall. Jag gav mig därför på projektet plantera om krukväxter. Eftersom det innebär att stå gissade jag att det skulle fungera med ryggen. Det gjorde det. Jag planterade om 18 krukväxter av kökets 20 (jag har 17 i fönstret, en på en bokhylla och två på golvet). De två golvväxterna lät jag bli. Det fanns inte en chans att jag skulle försöka mig på att lyfta dem till varken nån köksbänk eller till duschen i badkaret. Mina växter skulle nämligen inte bara få ny jord, de skulle duschas i badkaret också. Nån dagstidning har jag inte haft råd (eller lust) att ha sen 2013 (mer än två korta gratisprenumerationer), men det fanns gott om reklamblad i returpapperskassen som jag kunde använda för att skydda en av mina köksbänkar. Jord hade jag köpt häromdan och tack och lov inte burit ut den tunga påsen i förrådet. Men i förrådet hittade jag en påbörjad påse, dessutom.

Nån nytta ska man väl ha av reklamblad?! Här använde jag dem för att skydda en av bänkarna i köket när jag planterade om krukväxter idag. Olivträdet och dragonen var två av 18 växter som fick ny jord idag.

Men sen var det ju det här med fönstren. Jag putsade alla mina fönster – även emellan – till jul, när mamma skulle komma. Fast det struntade ju fåglarna i. De hade käkat rönnbär innan de bestämde sig för att använda en ruta i köket som toalett. Och eftersom regnet låg på fönstren åt baksidan bestämde jag mig: köksfönstret (egentligen tre fönster) skulle putsas. Allt gick bra, ryggen var samarbetsvillig, men det svåraste var förstås att ta ner den långa gardinstången samt sätta upp den igen med en ren och nystruken gardinkappa på. Att stå vid strykbrädan var helt OK för ryggen.

Stå vid strykbrädan och stryka gardinkappa gick bra.

När jag lyfte ner stången klev jag på en pall och höll på att ramla. Jag rev med mig lite torkade rosor på vägen ner – i övrigt blev det inga skador varken på inredning eller mig (som om nån bryr sig).

Däremot kunde det ha gått illa om det inte vore för att jag har ett strykjärn för glömska personer (50-årspresent från min mamma). Det varnar nämligen när det inte har rört på sig inom vissa minuter. Och efter åtta minuter slår det av. Jag släpade fram brädan (där gnällde ryggen lite), fyllde vatten i järnet, satte i kontakten i gästrummet – och sen jag gick ut i köket för att äta lite fil till frukost (klockan 13). Eh… ja…

Men sen strök jag och balanserade upp stången med den nystrukna gardinkappan på, flyttade tillbaka alla krukväxter och startade en maskin med tvätt. Och nu kan jag njuta av ett (egentligen tre) rent köksfönster och uppfräschade krukväxter. Det kan vara riktigt livat i Limbo om man vägrar att vila på några lagrar. Jag har ingen lust att bli kallad lat också bland allt annat jag kallas. (En del människor är rätt makalösa som tar sig rätten att fälla omdömen om personer de aldrig har träffat…)

Mitt köksfönster är rent, krukväxterna är uppfräschade och en nystruken gardinkappa hänger på plats.

 

Vad har DU gjort idag, dårå???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kriskommunikation..?

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…

Ja det blev väl en jävla start på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svart… Månntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!

IT-killarna tog tidig lunch och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…

Livet är kort.

Read Full Post »

Gris, Kalle och fest på ”alle”

Dagens mest pirriga är nu avklarat: att tillaga gris till barnen. Uj… Svettigt var det, äcklad var jag och ett tag var jag inne på att trycka upp tamponger i näsborrarna, men jag ville inte vara alltför pinsam. För egen del serverade jag mig Kalle Kon*. Det var betydligt enklare. Den såg normal ut där den låg i lilla pannan. Grisen såg först grå ut, sen svart… Hmmm… Men vissa grisar är kanske tvåfärgade???

Se där! En glad och tvåfärgad gris, funnen här.

                                                                                                                                                       Hur som helst, barnen åt och slukade allt utom två skivor som jag gömde i en matlåda till Fästmön tillsammans med potatisgratäng. Tänkte nämligen svänga förbi med den lådan samt en med Kalle Kon och dito gratäng i också under morgondagen. Man vill ju inte att ens kära ska svälta ihjäl.

Diskmaskinen – halleluja vilket  underverk! – sköter det mesta av smutsdisken. Själv har jag tagit en kvällspromme till soprummet efter att fått låna nyckelbrickan dit. Noterade två fönster med adventsljusstakar i samt att det förekommer alle-fyller-fest** även i Himlen. Det såg så trevligt ut att jag inte tänkte mig för utan hejade när jag passerade. Ingen hejade tillbaka, så grannar är väl som grannar är mest – påverkade av blängsylta och alkohol. Hur som helst, nu har jag min nya strategi klar: jag ska bli en hälsande. Alltid retar det nån som kanske inte har nåt annat än en gammal Toffla att reta sig på i sitt liv.

En hälsande Toffla retar alltid nån – som inte har nåt annat att reta sig på än… en gammal Toffla… 

                                                                                                                                                           Elias och jag sitter vid var sin dator och nu ska vi slöglo på nåt trist TV-program. Det är verkligen INGET av intresse att glo på en lördagskväll! Lite, lite chips fanns det kvar och dessa fick barnen dela på, alla fick var sin kexchoklad också. 7Up:en har jag reserverat till mig själv! För lite synd om mig är det allt. Jag sitter och har ont i ett ben och undrar om det inte är en tromboflebit på gång igen, denna gång i vaden. Salvan ligger hemma. Blir jag galen, eller?!

                                                                                                                                                 *Kalle Kon = kalkon                                                                                  
**alle-fyller-fest = födelsedagsfest på altanen för en utvald skara som för tillfället är inne. Du vet, idag röd, i morgon död stämmer in lite här och var.

Read Full Post »