Regnhelg

Ett inlägg om konsten att försöka koppla av.

---

 

En enorm jordgubbe från Ulva.

När man känner sig übertrött och har levt på en hög stressnivå under många år vet man med förnuftet att bästa medicinen är att försöka koppla av. Det är en konst att överlista sig själv så man kan finna kraft i vissa korta stunder, men det går. Trippen till Nora var en kraftstund till största delen. Sen innehöll den också vissa energislukare. Det jag har bestämt mig för nu är att försöka stå på mig vad gäller energislukaren i fråga. Jag har nämligen gjort rätt för mig.

Min lördag inleddes med att leta intressanta tjänster att söka och att skriva. Det brukar jag inte ägna mig åt på helgerna, men det passade så bra att göra medan jag tvättade. Frukost intog jag först nånstans mitt på dan. Och vilken enorm jordgubbe jag hittade i asken från Ulva! Stora jordgubbar brukar smaka övermoget, men denna var helt perfekt både till utseende och smak!

Den vänstra läste jag ut, den högra påbörjade jag. Det skiljer 90 år mellan böckerna!

Under eftermiddagen mulnade det på allt mer och det kändes helt OK att koppla av med och finna kraft i läsning. Jag läste ut en Agatha Christie-klassiker och påbörjade en spännande svensk bok där olika skribenter skriver om deckarförfattare och hur dessa skildrar landskapet i sina böcker. Det skiljer exakt 90 år mellan böckernas utgivningsår, för övrigt. Den nyare boken köpte jag från Cdon som gav mig en fin rabatt på min namnsdag tidigare i månaden. Många författare blandar fiktion och verklighet, så man ska inte vara helt säker på att landskapet är som i verkliga livet. Det verkar vara som med persongallerierna – det lånas från verkligheten och så blir det nåt med realistiska drag, fast påhittat. Helt OK och mycket förståeligt, tycker jag!

Det finns mycket att se och uppleva i Nora!

Det blev också en stunds läsning av de trycksaker jag fått med mig hem från Nora. När jag bläddrade i dem insåg jag hur mycket mer det finns att se och göra. Därför vill jag åka tillbaka nån annan sommar och stanna lite längre. Vi hade en otrolig tur med vädret när vi var där, för ska man vara ute är det ju inte så kul om det ösregnar typ hela tiden. Igår kom regnet hit till Uppsala också. Jag pratade trekvart med mamma i telefonen och där hade regnet kommit mycket tidigare. Det smattrade så hårt att hon hade svårt att sova. Igår blev det ett bra samtal och inte en massa tjat, gnäll och klagomål. Dessa samtal uppskattar jag enormt! Mamma berättar så mycket om sina tankar och drömmar, ja sånt en inte fick veta när en var barn…

Laxburgare med både bröd och potatismos, ärter, räksallad, romsås och en kall öl. Ett tänt ljus och min bok på gång blev mitt sällskap till lördagsmiddagen.

Framåt kvällen lagade jag mat. Om det är nån mat jag längtar efter så är det hemlagad mat! Fast då menar jag inte min egen… Jag lyckas alltid bränna laxburgarna och det blir rökutveckling i köket. Som tur är har jag ju mina vippfönster så att jag kan öppna korsdrag och vädra ut. Sen brukar jag låtsas att det är strömming jag äter till potatismoset och ärtorna.

Kvällen blev regnig och jag satt i bästefåtöljen och läste. Jag kollade också lördagens avsnitt av Indian Summers på TV samt gårdagens Tyst vittne och torsdagens Cucumber och Banana som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. De två senare serierna har blivit riktigt bra, inte alls så där ytliga som de först gav intryck av att vara. Fokus ligger på bögar och jag skulle förstås önska att det fanns motsvarande serier om lesbiska. The L Word är inte riktigt samma sak, för den serien är ju amerikansk och nästan alla i den är så framgångsrika.

Läsning och kaffe på sängen.

Jag hoppade i säng strax efter midnatt med regnet som sällskap. I morse vaknade jag tidigt, men tvingade mig att ligga kvar – det är ju söndag och vilodag. Därför blev det en stunds läsning och kaffe på sängen innan jag klev upp, blaskade av mig och stoppade in mina ögon linser. Det har kommit ett par kraftiga skurar nu på förmiddagen och även en åskknall, vilket gör att jag är beredd att när som helst logga ur och stänga ner här. Jag har nämligen inte råd att köpa ny datorutrustning om den skulle gå åt skogen på grund av naturens makter.

Idag borde jag tvätta håret, men det blir bara en enkel dusch precis som igår. På kom ihåg-lappen i köket står det nämligen att jag ska få håret klippt i morgon eftermiddag. Vid dessa tillfällen lägger jag mitt huvud helt i händerna på M, som inte bara får klippa håret, hon får tvätta det också. Jag ska fixa frukost strax och sen ta reda på gårdagens torra och rena tvätt. Det lär bli strykning i kväll. Funderar på att kolla med Fästmön om hon vill ha ett besök idag, men jag har ingen lust att ge mig ut om det ska vräka ner såsom det gjorde nyss. Jag har blivit rädd och harig med åldern och dålig sikt och risk för vattenplaning sätter stopp för lusten att köra bil. Väderappen säger emellertid att det ska bli torrare väder en stund fram till aftonen.

Vad gör DU i regnet??? Skriv gärna några rader och berätta om du nu har orkat läsa ända hit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Saker som muntrar upp #1

Ett uppmuntrande inlägg.

---

 

När man känner sig som en däckad tomte slagen hjälte är det gott att bli tipsad om sånt som muntrar upp en.

Även om tjatet om Fäjsboook inte har lett nån vart… (Fäjsboook är en bok jag inte vill kolla i. Än.) … kan man ju ha nytta och nöje av nääätet. Man kan till exempel bli road av sin Fästmö som visar ett filmklipp från Tuuuben med män som dansar i högklackat… (Ja, ja, vill du se klippet har jag länkat bilden nedan så det är bara att klicka på den.)

Personligen skulle jag inte kunna ta ett enda steg i dessa höga klackar utan att bryta nåt ben i nån Toffelfot. Jag skulle naturligtvis aldrig kunna dansa som dessa herrar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bara Spara har brutit mot god marknadsföringssed – Upsala Nya Tidning är på god väg

Ett inlägg om en anmälan och ett beslut.

Idag kom ett mejl från DM-nämnden. I somras fick jag ett antal oönskade säljarsamtal till min mobiltelefon. Detta föranledde att jag anmälde företaget som ringde, Baraspara, till DM-nämnden. Nästan ett halvår har gått och jag hade så gott som glömt bort min anmälan när mejlet med nämndens beslut trillade in i min mejlbox. Här kan du läsa ett skärmklipp av beslutet. Notera att överträdelserna anses allvarliga.

Detalj ur beslutet.

I mitt inlägg om min anmälan skrev jag (för dig som inte orkar eller vill klicka på länken ovan) följande:

[…] Jag har inte varit kund där, jag är inte kund där och jag tänker inte bli kund där. Jag har inte heller gett mitt medgivande till företaget nånstans att man får ringa mig. […] 

Företaget har hävdat till nämnden att vi som har blivit uppringda troligen har gett vårt medgivande – nånstans. Personligen är jag stensäker på att jag inte har gjort det. Jag vill nämligen verkligen inte att försäljare ringer mig på min mobiltelefon – eller på min fasta telefon heller, för den delen. Det går idag att spärra såväl sin fasta telefon som sin mobil via Nix. Men genom att göra det känns det som att man går med på att det kan ringa säljare. Hur man än vänder sig har man arslet bak, alltså. Jag har i alla fall registrerat såväl mobil som fast telefon hos Nix. Dessutom anmäler jag alla företag som ringer och försöker sälja på mig saker och ting. Företag där jag är kund är förstås undantagna – dessa hindras inte heller av Nix.

Nästa fråga som dyker upp är förstås om företag där man har varit kund får ringa. Eller om det är OK att dessa ringer. Så här står det hos Nix:

[…] Ett kundförhållande enligt ovan ska anses bestå även en tid efter det att avtalet upphört, normalt minst sex månader därefter men inte mer än ett år, om inte särskilda skäl föreligger. […]

Igår ringde, för sjätte gången, en säljare som vill få mig att ta en ny prenumeration på Upsala Nya Tidning. Jag sa upp tidningen i mars i år. Varje gång en säljare har ringt med ärende att få mig att prenumerera på tidningen igen har jag sagt ifrån ordentligt. Varje gång har säljarna också lovat att ta bort mig från uppringningsregistret. Det gjorde även den säljaren som ringde igår. Jag är medveten om att det inte har gått ett år än sen kundförhållandet upphörde, men det har gått ungefär tio månader. Till denna tid finns också sex stycken nej att lägga. Så vad är det som är så svårt att fatta och respektera???

Jag vill inte prenumerera på Upsala Nya Tidning. För varje samtal från en säljare som representerar företaget blir jag mer och mer negativt inställd. Tjatet resulterar alltså inte i att jag blir prenumerant igen utan bara att jag ännu mindre vill det. Badwill, alltså. Om ringandet fortsätter anmäler jag även tidningen när ett år har passerat. För några särskilda skäl föreligger inte.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ta i trä och lite annat

Ett inlägg där Tofflan tar i trä samt, filosoferar över födelsedagar samt låter orden flöda, kort och gott.

Fy te rackarns så trött jag är idag! (Ja, jag vet att du har hört det förut från mig.) Men ta i trä – infektionen jag trodde var på väg att segla in har nu… seglat ut. Det enda som återstår är muskelvärken i rygg, armar, axlar och nacke och en förskräcklig trötthet. Troligen är alla dessa krämpor symtom på att jag behöver få klarhet om min framtid – och även vara ledig ett tag och hämta krafter…

Jag har vaknat till en strålande vacker dag. Det var 21 grader varmt strax efter klockan sex. Sitter vid Storebror och skriver detta, allt medan han laddar ner uppdateringar. Vi får hoppas att han klarar en omstart – han brukar göra det. Ibland behöver jag ju tömma arbetsminnet och sånt. Att stänga av helt vågar jag inte, men att starta om har hittills gått bra. Ta i trä, som sagt…

Den startade om, tack och lov…

Motivationen på arbetet är väldigt låg, ska jag erkänna. Det känns som om jag går omkring i nån sorts limbo, utlämnad till folks goda vilja att lämna besked och erbjudanden – när de har lust. För var dag som går tänker och känner jag hur väl jag skulle behöva vara ledig. Eller åtminstone få kunna slappna av ett tag. I förrgår var jag DUM nog att säga till mamma att jag kanske tar ledigt veckan före hennes födelsedag och åker ner till henne. Jag blir så desperat av hennes tjatande och ältande att jag till slut lovar vad som helst bara för att hon ska sluta. Nu vet jag ju inte hur det går att köra bil med min onda fot, men den tycks mamma ha glömt bort.

Däremot stannar jag inte TVÅ veckor om jag åker till mamma utan EN – och jag sa att vi får fira hennes födelsedag i förväg. Jag måste få vila lite hemma också. Det är alltid så mycket som ska fixas hos mamma och jag gör det så gärna, men… Just nu är jag dödstrött. Och tänker lite på att det aldrig har varit så viktigt med min födelsedag. Då borde det väl gå att flytta firandet av mammas några dar? Sist hon började tala om födelsedagar frågade jag henne om hon visste hur många födelsedagar jag hade suttit ensam här i Uppsala utan att en käft dykt upp. Hur många födelsedagar jag har suttit med en tårta, som ingen har kommit och ätit av. Jag har bott i Uppsala i över 30 år. Ja, över 30 år. Mamma och pappa har varit här två gånger när jag har fyllt år – 1992 när jag fyllde 30 och 2002 när jag fyllde 40. Många gånger har jag varit avundsjuk på kompisar som har haft släkt och föräldrar på födelsedagar och låtit oss vänner komma en annan dag, bara för att familjen är viktigast. Nu har jag emellertid uppnått den åldern när jag är så nöjd bara min Fästmö är hos mig. Och trots att jag fyllde ojämnt i år blev jag så firad av henne. Det känns som om alla de där gamla födelsedagarna tas igen, på nåt sätt. Anna är bäst!

I förrgår, när jag mådde som sämst, hörde Peter på Uppsalanyheter.se av sig och undrade försiktigt om jag kunde tänka mig att göra ett jobb på torsdag kväll. Tyvärr fick han ett nej, jag kände det som om jag var på väg rakt in i väggen i just den stunden. Så klart jag får dåligt samvete, men Peter vet att jag inte kan/orkar göra så mycket så länge jag jobbar heltid. Han är verkligen mån om en, för igår både mejlade och ringde han. Och utöver det får jag alltid återkoppling på det jag har skrivit! Tänk om alla chefer var en Peter… Då skulle världen se väldigt bra ut. Peter föregår nämligen med synnerligen gott exempel – inte bara som chef utan också det faktum att han jobbar mest av oss alla.

En nyponros till Peter! 

Igår kväll bestod middagen av två rostade mackor vid 22-tiden. Men jag hade ju moffat jordgubbstårta tidigare med familjen. Kan säga att jag mådde lite smått illa… Gjorde mig redo för bädden och tittade på Bates Motel på sovrums-TV:n. Kunde precis hålla mig vaken. När programmet var slut, var även jag det. Somnade som en sten klockan 23.25 alltså. I kväll ska jag se andra delen av Ice cream girls, men den börjar redan klockan 21 och då ska jag väl kunna titta i vardagsrummet..? Tredje och sista delen går på torsdag kväll.

Fast först ska jag jobba lite. Det är som vanligt en del webberier på gång. Efter lunch ska jag gå på en disputation. Det är en av doktoranderna som jag tycker är synnerligen duktig som ska disputera och det vill jag inte missa! Jag går i alla fall och lyssnar en stund. Jobbet står ju kvar och blir gjort när jag gör det, först…

Jobbet står kvar.

I kväll efter jobbet behöver jag stanna vid Systemet och fylla på ölförrådet. Det går lite mer av den drycken när det är varmt, har jag insett. På torsdag kväll behöver jag städa, eventuellt sparar jag dammsugningen till fredagskvällen. Då kommer äntligen Anna till mig, men först ska hon jobba till klockan 20. Därefter börjar hon sin fyra veckor långa semester… Inte ett dugg avundsjuk är jag. Nehej, inte alls… (MASSOR!)

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka: Dag sju hemma

Varning! Läskig bild i slutet – på ett sår utan stygn!!!

Nej, det blir inga spännande, uppkäftiga, irriterande, roliga, ironiska eller elaka blogginlägg från Tofflan nu för tiden. Bara en massa tjat om operation, sjukdom och återhämtning. Men passar det inte, så läs inte för fan!

Hela dan laddade jag för det här med att ta bort stygnen. Det handlade ju nämligen inte bara om det. Det handlade om huruvida jag behövde skotta framför garaget, om bilen ville starta, om jag pallade att köra. Jag kan säga att allt gick bra! Det var emellertid en Toffla på synnerligen skakiga ben som traskade iväg till garaget med lilla snöskyffeln i höger hand.

Det var ganska halt ute, men både att gå och köra bil gick galant! Sjukstugan i Backen bjuckar inte ens på p-avgifter på söndagar, det var det enda smolket i bägaren. Snåla, jävla ställe! Tänk om direktörerna som jobbar (?) där kunde betala sina reserverade parkeringsplatser så kunde vi andra, patienter och riktig personal, få lite lägre p-avgifter i stället?

På avdelningen mötte jag kloka och lugna Barbro. Pratade lite oro med henne, men blev lugnad. Syresättningen kollades och den var OK. Sprutan stacks i magen. Men först… stygnen. Eller agrafferna. De 23 klamrarna. De nöps bort på nåt sätt av en rejäl undersköterska – dock ingen härsig typ som den som slängde värmedynan på mitt operationssår! Varje agraff innebar att det nöp till, men undersköterskan som gjorde det var en riktig fena. Det tog bara ett par minuter!

Hemkommen igen var jag helt slut. Jag fick med mig gårdagens post upp i alla fall – den bestod av ett julkort. Tänk, den som kunde göra julmumma! Men jag har faktiskt två flaskor mumma från Systemet i kylen till i morgon!

Julkort från vännen Mia.

Jag ringde förstås mamma, men hon hade besök och bad att få ringa upp. Pratade i stället med Fästmön en liten stund. Jag var så lättad, men också så trött. Vi hade precis lagt på när det plingade på ytterdörren.

Mer blommor?

tänkte jag, men insåg att det inte hade ringt nån från nån blomsteraffär.

Utanför stod Annas snälla mamma och undrade varför jag inte hade ringt angående skjuts till sjukhuset! Men hon var inte arg på riktigt! Utan bara snäll. Jag fick en Janssons frestelse och en julklapp. Hon sa:

Ja, jag hörde att det var lite dåligt med aptiten!

Varken blomma eller klapp hade jag till henne, men ett par skumtomtar fick jag bjuda på i alla fall!

Ner i kökssoffan igen. En gammal bekanting ville spela Wordfeud och jag nappade efter en kort chatt.

Sen ringde mamma. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Jag försökte säga att jag var väldigt trött, men fick till svar att jag inte behövde säga nåt, jag kunde ju lyssna… Vad säger man som svar på detta? Ja, min mamma kan vara rätt makalös ibland. Det är som att hon inte inser att nån annan har behov. Ibland är det bara hon som är numera Una och numera Una allena. Till sist fick jag i alla fall stopp på henne. Då hade hon berättat om ett telefonsamtal från en gammal jobbarkompis två gånger och lite annat. Julmat included. Jag höll på att somna. Jag har inga krafter. Och hon förstår inte. Jag tror att hon blev lite stött när jag äntligen kunde avbryta flödet. Men jag orkade inte höra mer.

Jag vilade lite och sen var jag faktiskt hungrig! Idag serverade New Village Kitchen ICA:s fiskgratäng med knäckemacka med Kalles randiga på.

Knäckemacka, ICAs fiskgratäng och röd mjölk i glaset!

Jag åt och fick i mig allt – och mådde inte illa ett dugg. Om en liten stund ska jag värma på en halv mugg kaffe som är kvar sen förmiddagen. Här slänger vi inte bort nåt ät- eller drickbart i onödan, inte! Men först ska jag lägga mig på gästsängen och sträcka ut mig ordentligt – stygnlös…

Nu kan kackelmagade sluta läsa. De som gillar att frossa i kroppsliga äckligheter kan titta:

Inte ett stygn kvar.

Vad händer hos dig i kväll? Griljerar du skinkan? Steker du revbensspjäll? Klär du granen? Skriv gärna en rad och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan goes 4G

Jaha. Nu har jag gjort det igen. Gett mig själv en julklapp igen. Jag har beställt ett trådlöst 4G-bredband så att jag kan surfa med alla mina ”devices” hemmavid. Som läget är nu kan jag bara surfa via kabel med stordatorn. Inte med Ajfånen, till exempel, vilket gör att jag är lite ovillig till Wordfeudmatcher när jag är hemma.

Snart hemma hos mig!

Min bredbandsleverantör, Bredbandsbolaget, har tidigare inte haft nåt bra alternativ och det är därför jag har avvaktat. Till leksaksdatorn har jag en sticka med ett 3-abonnemang. Det har funkat sisådär, men det har blivit sämre villkor och sämre mottagning under de tre år jag har haft det. Tyvärr är det tre månaders uppsägningstid på det. Fast jag fick de tre första månaderna hos Bredbandsbolaget gratis, så det jämnar ut sig lite grann, i alla fall.

Det här med bindningstider och uppsägningstider kostar ju lite och det är ett skäl till att jag har avvaktat. Så jag har inte fallit till föga för folks tjat om att jag ska skaffa trådlöst, utan det har helt enkelt legat ekonomiska skäl bakom. Om tre månader lär jag få en skithög kostnad för bredband eftersom jag har beslutat att ha linan kvar – den är stabil och väldigt snabb. Just nu skiter jag i detta och ser det trådlösa som en julklapp till mig själv,s om sagt. Om det krisar ordentligt får jag väl säga upp linan, helt enkelt.

Det fiffiga med den trådlösa routern är att jag kan ta med den om jag till exempel åker till mamma. Men nu ska jag ju inte åka dit i jul utan jag ska sitta hemma – och spela en jädra massa Wordfeud! Till dess får mina Wordfeud-spelande vänner ge sig till tåls med att jag nästan bara spelar när jag har tillgång till ett trådlöst nätverk. Det är trist, för jag gillar att spela snabbt och avskyr ett Wordfeudspel som pågår i flera dar.

Jag har läst instruktionerna för hur man kopplar in skiten, så det ska väl inte vara nåt större problem. Men det klart, man vet ju aldrig… Och lite svettigt är det, både att få det att funka och att få det att gå ihop ekonomiskt. Troligen åker det fasta telefonabonnemanget åt skogen framöver.

Jisses, lunchen är slut och jag har inte hunnit äta min medhavda macka än. Får väl tugga medan jag smular ner mitt nya, trådlösa tangentbord. Göra det till mitt, liksom!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nedstämt, kalas, tjat… och förlovningsdag!

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 

Livet är kort.

Read Full Post »

The show must go on…

Idag är det tisdag och jag hoppas att S har fixat min dator på institution 1. Det är nämligen där jag ska jobba, även rent fysiskt, på tisdagar. Tillbaka till mitt ”gamla” kontor, det som ligger högt uppe bland molnen och som är luftigt och stort. Jag trivs bra en trappa ner, men kontoret där är litet och trångt och utsikten är inte mycket att hurra för – korridoren mitt emot i denna del av byggnaden som är U-formad.

Jag slängde en blick på gamla mobilen igår och noterade, till min förtjusning, att en nitisk säljare i Göteborg verkligen vill sälja en pensionsförsäkring till mig. Så himla synd att jag inte svarar. Pensionsförsäkring känns i skrivande stund som ett hån. Insåg också att jag inte har meddelat sjukhuset mitt nya mobilnummer. DET är lite värre, för jag vet inte vem jag ska ringa. Men min adress och mitt hemtelefonnummer har de ju. Vissa samtal kan ju vara bättre att ta emot i hemmets lugna vrå…

Lite roligare var ett mejl som jag fick igår angående ett bokprojekt jag har gett mig in på. Jag är både nyfiken och förväntansfull! Mer om detta lär komma på en blogg nära dig!

Det blir fortsatt jobb med institution 1:s forskningssidor idag, uppblandat med lite möten och annat. Några kontaktpersoner har jag inte fått än, så jag gissar att jag måste tjata om det. Sånt där tycker jag är lite jobbigt, men samtidigt inser jag att chefer inte kan hålla allt i sina huvuden – ty där är ju, liksom för oss vanliga dödliga, vissa utrymmesbegränsningar. Tråkigast känns den uteblivna återkopplingen (feedback på svenska) på det material jag skickade till prefekten på institution 2 efter vårt lönesamtal. Varför stressade jag, liksom? Det är för övrigt frustrerande att inget händer på ett mer långsiktigt plan. Jag börjar tröttna lite och tappa sugen på löften som bara ger korta, tillfälliga lösningar.

Nej, nåt vidare humör är jag visst inte på idag. Ursäkta, det blir bättre när jag kommer igång och jobbar! Ryggen har bråkat med mig i natt – jag for upp som en raket mitt i natten av att det kändes som om jag fick ett spjut i ryggslutet. Det fick jag inte, men jag hade antagligen vridit mig i ett läge som ryggen inte estimerade. Därför är ryggeländet idag tillbaka till ruta ett. Hälen är också ond idag, det gör ont genom vaden upp i baklåret. Gissar att det helt enkelt är rejält inflammerat. Kanske inte så konstigt att jag är lite grinig då…

Inte ens Dagens Språkliga Groda i lokalblaskan fick mig att skratta nåt nämnvärt. Bara att skaka på huvudet och smacka med tungan i gommen åt detta fel som så många gör: båda TRE. När man använder uttrycket

både

handlar det max om två. Men lokalblaskan, som så många andra, utökar både till tre.

Både tre partier…

Nu knackade bästa J på och förärade mig en chokladbit! Tänk, J måste ha sett att jag såg grinig ut! Vilka snälla människor jag har runt omkring mig – på alla plan – privat, på jobbet och i bloggvärlden. Jag skrattar fortfarande åt gårdagens ömtåliga post… Kanske skulle ha tagit med den hit idag och skojat lite – med mig själv…

Mugg från ett av bonusbarnen som tycks ha ENORM humor, chokladen från J.

Nej, dags att sätta fart på den gamla kroppen och göra skäl för månadspengen! Jag ska flytta mina

näbbiga armbågar

– ett uttryck som Fästmön hasplade ur sig när vi låg i sängen härom kvällen och resten av min lekamen ett trappa upp. Var hänger du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Hemma på Farmen (Home on The Funny Farm)

Jahapp. Så sitter jag vid stordatorn hemma igen. De här dagarna hos mamma har gått väldigt fort och det känns skönt och bra att kunna göra lite nytta och hjälpa mamma med det hon faktiskt behöver hjälp med. Och vi bråkade inte alls den här gången! Vid ett par tillfällen var det fräsningar från henne, men jag påtalade detta och sen la vi ner.

Resan gick väldigt bra idag. Det var inte så mycket trafik, vädret var toppen och väglaget hur bra som helst.

Här är jag halvvägs ungefär, det vill säga på väg att svischa förbi Arboga.

                                                                                                                                                      Den nya dragningen av E18 utanför Hummelsta – till Hummelstabornas glädje (de vill ju inte åka genom sitt eget samhälle men utanför går bra. När de ska till sina jobb, menar jag.) – öppnades i måndags. Jag var lite spänd på hur vägen skulle vara, men blev glatt överraskad! Hastigheten var höjd till 120 och man passerade två tunnlar som gjorde resan lite roligare! (Ja, jag ÄR barnslig!)

Här närmar jag mig den första tunneln och Uppsala län.

                                                                                                                                                      Inne i tunnlarna var det mörkt och mysigt. Se bara!

Lite spännande att köra in i mörkret.

                                                                                                                                                           För första gången tog hela resan kortare tid att köra för mig än tre timmar – jag körde på ungefär två timmar och 45 minuter. Det var häftigt! Hemma på Farmen (The Funny Farm) var det dött, stängt och ogästvänligt som vanligt, men det skiter jag i, jag bara bor här ibland.

Jag ringde mamma nästan bums jag kommit in och hon var glad att höra min röst i alla fall, även om hon tyckte att det hade blivit tyst och tomt när jag åkte. Det känns bra att jag dels mådde så pass bra fysiskt som jag gjorde så jag orkade med lite tjat och tämligen mycket ältande, dels att jag kunde dölja att jag hade två rätt svarta dar.

Inte vet jag vad som utlöste svartigheten, men så snart jag slår upp mina ljusblå på morgonen börjar jag älta. Det är bara så dumt! Jag vet med mitt förnuft att jag aldrig får några svar och jag vet att jag snart hamnar i rött läge vad gäller ekonomin.

Frågan är vad jag ska göra rent praktiskt för att försöka skjuta problemen lite på framtiden. I vart fall ska jag strax knåpa ihop en ansökan, men det känns ju rätt tröstlöst, ärligt talat. Jag funderar starkt på att mejla ansökningar där det bara står ordet ”bajskorv” eller ”bajs” på hela pappersarket. Det ger mig säkert uppmärksamhet, om inte annat…

Bajs kanske är The Magic Word???

                                                                                                                                                            Solen tittade fram en stund framåt kvällningen. Jag visste att Anna hade kurs i eftermiddag och att hon skulle gå kvart i fyra, så jag messade henne att jag skulle komma till hennes jobb. Tyvärr hade hennes mobil dött under dan och jag måste ha missat henne med två, tre minuter. Så det blev ingen puss eller två idag heller… 😦 Men vi ska telefonera senare och så ska vi förstås ses i morgon.

I morgon bitti ska min favvo-Mona få ta hand om min skalle. Trots att hon klippte extra mycket sist har jag fått en kalufs uppe på huvet igen.

Tvättmaskinen får jobba lite just nu, själv ska jag spotta i nävarna och skriva en ansökan. Belöningen blir att sitta framför TV:n klockan 20 och glo på Babel.

Read Full Post »