Ett inlägg i vilket Tofflan svamlar på om sin tillvaro i limbo och lite annat.
Det är torsdag idag, som sagt. Men det känns som måndag eftersom min arbetsvecka börjar idag. Och slutar i morgon. Två arbetsdagar som faktiskt är ganska fulltecknade, enligt kalendern.
Men först av allt har jag letat efter den chef som bestämmer om min framtid här. Eftersom h*n inte var här vid niotiden, gick jag iväg och pratade med chefen under överchefen. Underchefen har mejlat överchefen.
Så mötte jag överchefen vid kaffeautomaten nyss.
Jag kommer in till dig!
sa han. Jag undrade om h*n menade genast, men det menade h*n inte. Jag fick inte veta vilken tid h*n kommer. Eftersom h*n inte har varslat mig tickar det på ytterligare en månad. H*n sa att h*n tänker erbjuda mig en deltid och att vi ju har pratat om det. Ja, en gång har vi pratat om det, bara för att jag skulle upptäcka att det stod en helt annan procentsats i ett protokoll några dar senare.
Jag går omkring här i limbo, jag har svårt att arbeta, för jag kan inte planera mitt arbete och jag kan inte åta mig nya uppgifter eftersom det finns viss risk att jag inte kan avsluta saker och ting. Underchefen skrev till överchefen att jag mår riktigt dåligt. Det är en underdrift. Med kroppen hela tiden i beredskapsläge blir man rätt slut. Jag känner knappt att jag ar varit ledig i sex dar.
Så här känner jag mig inuti.
Idag försöker jag i alla fall att arbeta med det jag har på gång. Morgonen har jag ägnat åt att läsa och besvara mejl samt åtgärda en del. Det handlar mest om att lägga ut saker på nån av webbplatserna. Jag har lagt ut en nyhet och en kalendarieuppgift. Och så har jag gett E en lyckospark eftersom h*n har sitt halvtidsseminiarium på förmiddagen.
Till lunchen idag ska jag träffa den kloka L. H*n har också en inte helt enkel position idag, med alla förändringar som är på gång. Just vid såna tillfällen önskar man att man vore flera.
I eftermiddag ringer vår omvärldsbevakare. Vi ska prata bevakning av sociala medier för en av institutionerna jag jobbar åt. Jag var emellertid tvungen att säga sist vi hördes att min framtid är som den är, att jag inte vet. För om jag slutar vet jag inte vad som händer med den omvärldsbevakning vi har idag. Nån måste nämligen administrera, kommentera, hantera den etc. Vi har sån tur att vi får hänga på ett grundavtal, så vi slipper att betala en enda spänn för detta! Jag är nöjd att jag upptäckte det!
Jag ska hälla i mig mitt kaffe nu och försöka att inte bryta ihop. Än.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 