Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slappna av’

Ett inlägg om en del fobier och om hår.


 

Nyklippt

Nyklippt Toffla med en del av sina älskade böcker bakom ryggen.

Det blev ingen bra dag idag. Men jag är inte förvånad, det var ju tisdag. Därför var det helt underbart att få åka och lägga huvudet i M:s kapabla händer. Jag var stå trött i skallen att jag höll på att somna medan jag satt och väntade på min tur… Som vanligt blev jag mycket nöjd efteråt. Det känns gott att ha riktigt kort hår i nacken och på sidorna – jag är ju så varm om huvudet eftersom jag så snabbt får en kalufs.

På hemvägen stannade jag till vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Det har vi goffat, Fästmön och jag. Och så hade jag tur att det fanns en bit rabarberpaj kvar till kvällskaffet. Precis vad jag jag behövde idag det också.

Till kaffet pratade vi om vissa fobier. En del gillar inte vatten, andra gillar inte nålar. Jag, till exempel, gillar inte nålar. Ändå kan jag stolt tillkännage att jag ringde min husläkarmottagning i morse och bokade till. På fredag ska jag dit och få ”en spik i armen”, det vill säga en påfyllnadsdos av TBE-vaccin. Sen insåg sköterskan att jag ju fyllt 50. Då räcker det inte att jag kommer vart femte år, utan jag måste få boosterdos vart tredje år… Det går visserligen snabbt att bli stucken i armen, men du skulle se nålen… Den är lång och tjock…

En ny, underbar ledig fredag väntar alltså! Men först ska jag jobba en stund i morgon och därefter vila ut på torsdag, som är en röd dag. Så att jag klarar av mitt möte med sprutan.

Nu försöker jag slappna av till Maria Wern. Mord kan vara riktigt… lättsamma jämfört med nålar… I alla fall fiktiva mord. Verkligheten är ju betydligt grymmare, som vi vet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnällinlägg om tillvaron.


Det är ta mig tusan omöjligt.
Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Solen på magen

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gårdagen och om nattliga drömmar.


De senaste två nätterna
har jag drömt så märkliga drömmar. Bara en av dem var en riktig mardröm – och ändå inte. Natten till igår drömde jag att jag befann mig på ett kaffekalas bland en massa tanter – och en manlig Twitterbekant (en person jag inte har träffat i verkligheten). Det var ett sånt där kaffekalas med sju sorters kakor och kaffe serverat ur porslinskannor med blommor på. Ingen mardröm precis, eller hur?

Brownies Päronkakor Morotskakor

Kakor…


Men i natt,
eller egentligen nu på morgonen, när jag för andra dan i rad somnade om efter en liten utflykt i bil med Fästmön till jobbet, hade jag en riktigt märklig dröm. Den var liksom lite både och. Både mardröm och rolig dröm. Det var sommar. Ur ett öppet fönster hörde jag en ung tjej som hade högläsning från facebook-kontot till en av mina… ska vi säga… anti fan club-personer?  Hon var riktigt spydig och häcklade personen ifråga. Själv blev jag mycket förvånad – och lite full i skratt! – att även nån annan tyckte att den här personen är smått löjlig med all sitt skryt. Samtidigt, utanför huset på gräsmattan, hade det samlats en skolklass, typ en förstaklass. Bland annat trillingtjejer i gula klänningar. Klassen visade sig vara… mina nya grannar… Ändå, trots alla barn, tog jag det rätt lugnt, för mitt mantra är, i dröm som i verklighet:

Det kan inte bli värre än det redan är!

Sen vaknade jag och insåg att klockan var efter nio och att det inte hade blivit nån FEM (= återvända till sängen för att läsa) idag heller utan stensömn i två timmar. Men det är OK. Antagligen behöver jag sova. Och bearbeta kaffekalas och trillingar i mina drömmar…

___________________________

Igår skulle jag för första gången laga en maträtt som är Annas specialitet och som både ungarna och jag älskar: Chicken Tikka Masala. Vi hade handlat hem grejor till maten redan i torsdags. Bara det att när jag skulle kolla receptet, som står på kryddmixpåsen, hittade jag ingen kryddmixpåse. Jag rev ut två (2) skåp i köket, kollade i gamla ICA-kassar, men ingenstans fanns nån jävla kryddmixpåse. Det blev till att köpa en ny på hemvägen när jag hade hämtat Anna från jobbet!

Jag är alltid så nervös när jag ska laga mat åt andra. Vill gärna ta en matlagningsöl så jag slappnar av lite. Hade det inte varit första gången som jag gjorde just den här rätten kanske det hade blivit en cookalong på en blogg nära dig. Nu blev det en cook alone. Men du ska likväl få veta hur enkelt det faktiskt var att laga Chicken Tikka Masala för två personer:

  1. Tärna tre kycklingfiléer.
  2. Stek kycklingen.
  3. Häll på kryddmixen samt minst dubbla mängden vatten mot vad det står på påsen.
  4. Rör ner crème fraiche.
  5. Micra var sitt naanbröd på påse i en minut på 600 W. Stick några hål i påsen.
  6. Ställ fram stark mango chutney.
  7. Jag gjorde en sallad – det var helt onödigt.

Se här så enkelt i mitt lilla bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.


I kväll vet jag inte
om jag ska slå till vid spisen igen eller om vi ska ut till Annas pappa. Under dagen ska jag i alla fall damma och gå ett varv med dammsugaren. Det är fasen så mycket grus man drar in så här års!

Senare i afton är det dags för Bron. Spänningen är på topp i denna fantastiskt braiga svensk-danska TV-serie!

Fantastiskt braiga kan man inte säga om de filmer vi kollade på igår kväll! Maj gadd! Den ena filmen stängde vi av efter en halvtimme, den andra filmen såg vi till slutet, men den var mest bara konstig. Som tur var visade SvT säsongens andra avsnitt av Downton Abbey, annars hade tittarkvällen blivit ett totalt fiasko!

Nu har jag avslöjat att jag följer två TV-serier, Bron och Downton Abbey. Men följer DU några TV-serier och vilka då, i såna fall? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan tar i trä samt, filosoferar över födelsedagar samt låter orden flöda, kort och gott.


Fy te rackarns
så trött jag är idag! (Ja, jag vet att du har hört det förut från mig.) Men ta i trä – infektionen jag trodde var på väg att segla in har nu… seglat ut. Det enda som återstår är muskelvärken i rygg, armar, axlar och nacke och en förskräcklig trötthet. Troligen är alla dessa krämpor symtom på att jag behöver få klarhet om min framtid – och även vara ledig ett tag och hämta krafter…

Jag har vaknat till en strålande vacker dag. Det var 21 grader varmt strax efter klockan sex. Sitter vid Storebror och skriver detta, allt medan han laddar ner uppdateringar. Vi får hoppas att han klarar en omstart – han brukar göra det. Ibland behöver jag ju tömma arbetsminnet och sånt. Att stänga av helt vågar jag inte, men att starta om har hittills gått bra. Ta i trä, som sagt…

Jordgubbar på datorskärmen
Den startade om, tack och lov…


Motivationen på arbetet är väldigt låg,
ska jag erkänna. Det känns som om jag går omkring i nån sorts limbo, utlämnad till folks goda vilja att lämna besked och erbjudanden – när de har lust. För var dag som går tänker och känner jag hur väl jag skulle behöva vara ledig. Eller åtminstone få kunna slappna av ett tag. I förrgår var jag DUM nog att säga till mamma att jag kanske tar ledigt veckan före hennes födelsedag och åker ner till henne. Jag blir så desperat av hennes tjatande och ältande att jag till slut lovar vad som helst bara för att hon ska sluta. Nu vet jag ju inte hur det går att köra bil med min onda fot, men den tycks mamma ha glömt bort.

Däremot stannar jag inte TVÅ veckor om jag åker till mamma utan EN – och jag sa att vi får fira hennes födelsedag i förväg. Jag måste få vila lite hemma också. Det är alltid så mycket som ska fixas hos mamma och jag gör det så gärna, men… Just nu är jag dödstrött. Och tänker lite på att det aldrig har varit så viktigt med min födelsedag. Då borde det väl gå att flytta firandet av mammas några dar? Sist hon började tala om födelsedagar frågade jag henne om hon visste hur många födelsedagar jag hade suttit ensam här i Uppsala utan att en käft dykt upp. Hur många födelsedagar jag har suttit med en tårta, som ingen har kommit och ätit av. Jag har bott i Uppsala i över 30 år. Ja, över 30 år. Mamma och pappa har varit här två gånger när jag har fyllt år – 1992 när jag fyllde 30 och 2002 när jag fyllde 40. Många gånger har jag varit avundsjuk på kompisar som har haft släkt och föräldrar på födelsedagar och låtit oss vänner komma en annan dag, bara för att familjen är viktigast. Nu har jag emellertid uppnått den åldern när jag är så nöjd bara min Fästmö är hos mig. Och trots att jag fyllde ojämnt i år blev jag så firad av henne. Det känns som om alla de där gamla födelsedagarna tas igen, på nåt sätt. Anna är bäst!

I förrgår, när jag mådde som sämst, hörde Peter på Uppsalanyheter.se av sig och undrade försiktigt om jag kunde tänka mig att göra ett jobb på torsdag kväll. Tyvärr fick han ett nej, jag kände det som om jag var på väg rakt in i väggen i just den stunden. Så klart jag får dåligt samvete, men Peter vet att jag inte kan/orkar göra så mycket så länge jag jobbar heltid. Han är verkligen mån om en, för igår både mejlade och ringde han. Och utöver det får jag alltid återkoppling på det jag har skrivit! Tänk om alla chefer var en Peter… Då skulle världen se väldigt bra ut. Peter föregår nämligen med synnerligen gott exempel – inte bara som chef utan också det faktum att han jobbar mest av oss alla.

Nyponros
En nyponros till Peter! 


Igår kväll bestod middagen
av två rostade mackor vid 22-tiden. Men jag hade ju moffat jordgubbstårta tidigare med familjen. Kan säga att jag mådde lite smått illa… Gjorde mig redo för bädden och tittade på Bates Motel på sovrums-TV:n. Kunde precis hålla mig vaken. När programmet var slut, var även jag det. Somnade som en sten klockan 23.25 alltså. I kväll ska jag se andra delen av Ice cream girls, men den börjar redan klockan 21 och då ska jag väl kunna titta i vardagsrummet..? Tredje och sista delen går på torsdag kväll.

Fast först ska jag jobba lite. Det är som vanligt en del webberier på gång. Efter lunch ska jag gå på en disputation. Det är en av doktoranderna som jag tycker är synnerligen duktig som ska disputera och det vill jag inte missa! Jag går i alla fall och lyssnar en stund. Jobbet står ju kvar och blir gjort när jag gör det, först…

MVM-huset exteriör
Jobbet står kvar.


I kväll efter jobbet
behöver jag stanna vid Systemet och fylla på ölförrådet. Det går lite mer av den drycken när det är varmt, har jag insett. På torsdag kväll behöver jag städa, eventuellt sparar jag dammsugningen till fredagskvällen. Då kommer äntligen Anna till mig, men först ska hon jobba till klockan 20. Därefter börjar hon sin fyra veckor långa semester… Inte ett dugg avundsjuk är jag. Nehej, inte alls… (MASSOR!)


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev inte riktigt som det ursprungligen var tänkt idag. Strax efter klockan nio kom ett sms från Fästmön där hon berättade att hon hade så ont i ryggen att hon hade grinat och inte kunde jobba idag. Så jag behövde liksom inte skynda mig ut och barnvakta. Nu är Anna vuxen och inte i behov av nån barnvakt, men hon är inte den som stannar hemma från jobbet i första taget. Därför ville jag ge mig ut till Himlen för att kolla läget.

Men först ringde jag mamma och fick rapport om 96-årskalaset hon hade varit på igår kväll. Jag säger då det… Somliga tanter kan partaja, mamma hade till och med druckit några droppar vin, vilket hon aldrig gör i vanliga fall. Ett och annat ögonbryn höjdes hemma hos mig…

Jag kollade om Anna behövde nånting och till sist hade jag packat en liten kasse med medikamenter, vetekudde och skitgoda kakjävlar. Trodde jag. På Tokerian köpte jag lite kompletteringsprylar till Annas middag samt lämnade in Lotto och bytte till mig en ny trisslott. Jag och mamma hade vunnit 45 kronor.

Det var riktigt soligt och varmt idag. Därför hade jag igår lagt de skitgoda kakjävlarna i kylen. De kom alltså inte med ut till Himlen. Det var bara att ta en tur till ICA Solen och köpa ett nytt paket. Synnerligen irriterande, men samtidigt har jag ju nånting smaskens kvar här hemma.

Kakor i kylen
Kakjävlarna. Till vänster om dem en låda med ägg, till höger en vitlöksgömma och ett grönt äpple, under gula lökar och över en flaska mousserande vin som jag fick av min Sister till födelsedagen förra året samt skymten av en liten flaska champagne, sparad från en nyårsafton för fyra år sen eller nåt.


Fick gott kaffe hos Anna
och vi satt och pratade en stund. Hon var alldeles sned, lutade åt höger, liksom. Elias var inte piggare idag, snarare tvärtom med huvudvärk och allmänt hängig.

Jag tjatade tills Anna tog en av mina medhavda värktabletter. Sen tryckte jag ner henne i sängen och smorde in den onda ryggen med Ipren gel. Hon blev alldeles lullig av tabletten, men jag tror att hon behövde slappna av och att det var därför den ”tog”. Det hade väl blivit si och så med sömnen i natt också, kan jag tänka. Stackars älskling!

Framåt kvällningen åkte jag in till stan igen. Köpte mat hos Mac Jack bara för att kunna dra av vindrutorna på bilen – Mac Jack ligger ju vid en mack. Fast den macken hade slutat med luft och vatten, så rutorna är lika skitiga som innan. Däremot är jag mätt. Det blev kycklingburgare med tjocka pommes och en burk apelsin-Fanta. Den enda gången jag dricker läsk är när jag äter korvkioskmat. Och till den maten räknar jag inte mat från Mac Donald’s eller såna ställen.

Kycklingburgare med bröd och tjocka pommesSöndagsmiddag.


Nej, jag lever inte riktigt som jag lär.
Fick lite dåligt samvete eftersom jag hade tidsinställt ett blogginlägg med ett fiskrecept – och sen köpte jag slaskmat till mig själv. Men det är inte roligt att laga mat när man är ensam, så fisken med rom ska jag göra när Anna kommer hit nästa gång. Eller när mamma kommer i påsk.

Nu går en maskin med tvätt och jag ska slå ner rumpan och läsa lite innan det är dags att se sjätte avsnittet av tio av Brottet klockan 21 på SvT1. Och vem vet… Det kanske blir en skitgod kakjävel till detta…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det har varit… en konstig dag. Tack och lov slutade det att snöa kring lunchtid, men jag åkte aldrig till jobbet utan jobbade LITE hemifrån. Betoning på LITE. Jag har inte mått så bra, har mått illa av och till. Inte är det nån vinterkräksjuka, tror jag, snarare nerver. Det finns ingen återvändo nu och det som ska göras ska bli gjort – nästa vecka.

Mellan arbetsinsatserna har jag verkligen försökt vara snäll idag. Bland annat har jag en förhoppning om att en kompis till mig blir tårtad, men det är inte säkert att det blir så även om det togs emot väl av tredje part. Mer kan jag inte säga, för om det ska bli en överraskning som förverkligas sabbar jag ju den!

citrontårta

Citrontårta, kanske?


På lunchen
fick jag nån form av energi, så jag gick ett varv med dammsugaren. Det mådde jag inte bättre av, men det kändes märkligt att dammsuga på lunchen och jag fnissade lite för mig själv. Skrattade nästan högt eftersom jag måste gå med gympadojorna inomhus – får så jäkla ont i hälen annars.

Har varit seg och trött hela eftermiddagen. Men i morgon räknar jag med att jobba som vanligt igen. Jag har i alla fall svarat på en del mejl. Försökt vila en stund i fåtöljen med min bok på gång, men kan inte riktigt slappna av. För många tankar snurrar om högt och lågt.

En del mejl- och smskontakt med släkt och vänner har det blivit också. Bland annat med mamma-kusinen B, min Stora-Sister, en före detta kollega och Arga Klara som jag gläds med just nu! Jag tycker att du ska klicka på länken och hoppa in till Klara och peppa henne lite med en kommentar!!!

WordPress verkar precis som jag inte vara riktigt i form på flera sätt. Det är segt att kommentera, har jag fått signaler om. Kan meddela att det är lika segt att svara på kommentarer. Och att posta inlägg… Vi får se om detta lyckas bli uppladdat…

I kväll ska jag försöka sitta stilla en stund och glo på För dig naken, en dokumentärfilm om konstnären Lars Lerin och hans kärlek Junior. Jag hörde Lars Lerin sommarprata i somras och hans stämma var väldigt behaglig att lyssna på i bilradion på väg ner till Metropolen Byhålan med mamma.

Nej, jag är inte riktigt i form och det har väl sina orsaker. Jag försöker locka fram humorn som vapen i eländet. Idag lyckas jag inte riktigt. Vilken tur att det är en alldeles ny dag i morgon.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var svårt att komma till ro igår kväll. Hade haft allt för mycket på gång under söndagen  för att kunna slappna av. Klockan var 4:19 när jag låg i sängen och lyssnade till regnet som smattrade på taket. Det fyllde mig med ro och jag kunde slutligen somna. För att bli väckt knappt fyra timmar senare av att nån kastade omkring boccia-klot, åtföljt av sedvanliga illvrål. Nej, man får inte klaga på vissa individer när man bor i flerfamiljshus, jag KONSTATERAR bara fakta.


Ibland blir jag lite trött.

                                                                                                                                                         Efter att jag hade blivit väckt låg jag och funderade på en parallell historia. Det slog mig att det kunde vara min, men det är den inte riktigt. Den handlar om en vän som jag idag inte längre har nån regelbunden kontakt med. Jag har ändrat lite så att det inte ska gå att identifiera henne.

När jag lärde känna henne hade hon brutit upp från en villatillvaro med man och barn. Bodde inneboende. Odlade ett intresse som delvis gav en inkomst, men var utbildad inom en teknisk bransch. Brist på jobb. Jobbade på en stormarknad. Vantrivdes. Men gjorde andra saker i livet som var värda mer än att stimulerande och välbetalt jobb. Efter ett antal flyttar hamnade hon åter i en villa. Med trädgård. Tills det körde ihop sig igen och hon träffade sin stora kärlek. En kärlek som dumpade henne på det grymmaste sätt. Hon började dricka, missköta sitt jobb, blev till slut av med det eftersom hon var så opålitlig. Hon bodde i en liten etta med kokvrå utanför stan.

Nånstans ryckte nån upp henne och hon beslutade sig för att pröva lyckan i Kungliga Hufvudstaden. Flyttade dit där den nya kärleken fanns. Lyckades få vikariat där hon äntligen fick användning för sin tekniska utbildning. Tills det tog stopp. Då var hon 50 år fyllda. Vart hon än vände sig i Stan var dörrarna stängda. Därför satte hon sig på skolbänken och utbildade sig till ett bristyrke med oregelbundna arbetstider och dåligt betalt. Hon fick jobb inom det nya. Det var för tufft. I storstaden är det helt enkelt för tufft att jobba inom vissa yrken. Många hot och våld och rån.

Beslutade sig för att flytta till Brukshålan där ena barnet med familj bodde. Fick jobb och fin lägenhet och en massa nya vänner. Ja, för hon är väldigt social som jag minns henne och har lätt att bli bekant med människor. Barnet med familj flyttade så småningom tillbaka till Uppsala. Men min gamla vän blev kvar i Brukshålan. Och så vitt jag kan förstå sitter hon där än, under sin korkek, och hon är såå lycklig…


”… och hon är såå lycklig…”

                                                                                                                                                             Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här berättelsen, mer än att jag vill ingjuta lite hopp i mig själv. Det finns de som har överlevt värre scenario än jag. De som lever och har arbete och en tillvaro de trivs med. Jag är lyckligt lottad för jag har en älskad i mitt liv och jag har en mamma som bryr sig och stöttar. Det är en bra grund. De osäkra korten är är jobb och bostad. Men jag tänker att, kunde min gamla vän fixa sitt liv så borde jag kunna. Jag är ju dessutom som måttlig med alkoholen, eftersom jag vill ha en klar hjärna.

Jag borde ringa henne. Ringa och kanske bli peppad av hennes röst, höra hur hon har det nu.

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det två år sen jag började blogga. Två år har gått sen jag skrev här första gången. Åren går… Tack, Anna, för att du gav mig detta!

Read Full Post »

Older Posts »