Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stureplan’

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon är förbannad. Hon ÄR förbannad på ett sätt, i alla fall. Men är det förbannat? Läs så får du se.


Uppdaterat:
Och nu är jag förbannad på riktigt! Läste just på nätet att Hurtigs barnhem i Grankulla utreds för sexuella övergrepp. Kyrkan gjorde en intern utredning om detta 2010. Varför åkte jag inte dit när jag hade tänkt göra det? Och ytterligare förbannad blir jag när jag läser att barnhemmet firade 100 år med en festgudstjänst den 14 januari 2012. Varför blev inte Hurtigs enda levande släkting i rakt nedstigande led inbjuden???


Idag är jag förbannad.
Jag skulle passa att jobba hos Arge Kaj. Absolut. Jag är arg. Och känner mig förbannad.

Det började redan igår när jag fick ett mejl från Jörgen Nilsson som arbetar vid ett spelföretag på Stureplan. Han välkomnade mig till en ny säsong med spel av olika slag. JAG HAR FAN ALDRIG BETT ATT FÅ MEJL VARKEN FRÅN JÖRGEN ELLER HANS SPELBOLAG! Var i helvete har de fått min e-postadress ifrån? Det gick inte så bra att avregistrera sig heller, för då försöker min dator mejla från ett e-postprogram jag inte använder. Men så klart jag kopierade både Jörgens mejladress och avregistreringsadressen och skrev riktigt FÖRBANNAT till dem. Mejlet till Jörgen studsade förstås. Inte ett dugg förvånande… Företaget heter Nordic Systems och känns ju allt annat än seriöst (har till exempel ingen webbplats) eftersom man uppenbarligen använder e-postadresser som man har snott nånstans. För… JAG SPELAR INTE PÅ NÄTET! Idioter!

Jag sov bort den mesta av ilskan i natt, så jag var nästan blid på förmiddagen och framåt eftermiddagen. Dessutom åt vi förbannat gott! Först Fästmöns gubbröra på knäcke till förrätt…
gubbröra till förrätt
Gubbröra på knäcke till förrätt.


Till huvudrätt åt vi stekt kyckling
och potatisklyftor med lök och röd paprika (det är ju trots allt första maj) som jag snodde ihop i hyfsat bra tid innan Anna skulle till jobbet.

Första majmiddag
Första maj-middag – därav röd paprika.


Sen blev jag rätt förbannad igen.
Vädret är nämligen kanon och naturligtvis hann/orkade vi inte gå nån promenad idag innan Anna skulle jobba. OCH NÅN JÄVLA TOK HÅLLER PÅ OCH HAMRAR OCH BANKAR HELA TIDEN AV OCH TILL I HUSET!

Stannade till vid Tokerian på vägen hem från Annas jobb. Där blev jag förbannad på att alla var så fula stod i vägen för mig och att det var urklibbigt på golvet vid tomburkarna och tomflaskorna – jag skulle naturligtvis panta.

Hemma igen ringde jag till mamma när jag hade diskat upp en förbannat jobbigt skitig plåt som klyftorna och grönsakerna hade tillretts på. Hon är så klart orolig för mig och jag är bara förbannad. Så jag lyckades förstås fräsa åt henne vilket jag strax bad om ursäkt för. Men jag orkar inte höra för miljonte gången, med gråt i rösten:

Jag är så ensam hela tiden.

För jag är också ensam en stor del av tiden – när Anna är med sina barn eller när hon jobbar. Och ibland känner jag mig förbannat ensam på jobbet. Jag tror till exempel inte att det arrangeras nåt stormöte för att berätta om hur man ska göra med mig och min tjänst – som det gjordes häromdagen för två som ska varslas (jättesynd om dem, men de är faktiskt tjänstlediga båda två och har andra saker för sig).

Och det är ju här den lilla, jävla skon klämmer: jag är förbannad för att jag inte har fått nåt besked angående jobbet. Jag blev lovad ett sånt under april månad. Dessutom borde jag ha blivit varslad senast igår, eftersom jag har fått veta att man inte har råd att anställa mig mer än på några förbannat få procent. Detta innebär att jag befinner mig i nån sorts limbo. Och det är förbanne mig värre än att bli varslad, tror jag – jag har aldrig blivit varslad förr. Varför tror många att jag är GLAD att jag inte har blivit varslad? Nu lever jag ju ÄNNU mer från dag till dag och kan i ännu mindre grad planera för framtiden!

Det enda jag vet i denna stund är att jag jobbar maj månad ut. KANSKE jobbar jag juni också – om det var en miss att inte varsla mig. På heltid. Eller kanske på deltid – som jag inte kan klara mig ekonomiskt på.

Ett antal jobbansökningar har jag förstås aktuella och insända. Men rekrytering tycks ta förbannat lång tid. Men förbannat lång känns inte tiden när man har den på sin sida. Det är bara vi som inte har tiden på sin sida som tycker att den dras ut på.

Så nej. Jag tänker inte be nån mer om ursäkt idag om jag är förbannad, tycker att min tillvaro är förbannad och att livet är förbannat tungt just nu. MORR!

Nu har jag skrubbat i badrummet och i duschrummet och ska ta en dusch och svalka av mig den förbannade förbannelsen ett tag. Göra nåt normalt. Inte vara förbannad. Det tar på krafterna att hela tiden ha kroppen beredd på ett antal olika scenarier. Stridsberedd. För du trodde väl inte att jag skulle lägga mig ner och dö nu när jag har överlevt så här långt? Långnäsa till alla små fjantar och nyfikna kärringar! Huka er, för den här Tofflan, hon är förbannat förbannad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets nyhetsbrev landade i inboxen idag vid lunchtid. Och som vanligt har jag gjort ett urval av de titlar jag tycker verkar spännande. Dessa kommer alltså ut i pocket i dagarna:

De imperfekta av Tom Rachman
En amerikansk miljonär startar efter kriget en engelskspråkig tidning i Rom. Nu, femtio år senare, tycks medarbetarnas personliga draman mycket viktigare än dem som döljs bakom tidningens rubriker. Genom en rad skarpa porträtt av de olika medarbetarna växer berättelsen om en klassisk tidnings uppgång och fall fram. En tidning som visar sig vara en hel värld, där man slåss för sitt liv, där man drabbas av kärlek, där man förråder och förråds, där karriärer börjar och slutar. En debutroman!

Inkräktaren av Håkan Östlundh
Familjefoton med utstuckna ögon. Skrämmande brev utan avsändare. De nyblivna Fåröborna Henrik Kjellander och Malin Andersson står som levande frågetecken inför hoten som drabbat dem och deras barn. Vem vill göra dem illa? Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen tar saken på största allvar, men kan inte utesluta att alltihop är ett osmakligt skämt. När hoten trappas upp och parets dotter försvinner skingras alla tvivel. Det här är på allvar. Dessutom är det bara början … Detta är den femte delen i serien om polisen Fredrik Broman.

Isak & Billy av Kristofer Folkhammar ”Love is a battlefield. De går genom köket. Isak och Billy. Tak och väggar. Stol, bänk och köksbord. Två killar, ett pronomen. Han kysser honom. Han diskar ur en bunke åt honom. Han hade tänkt sig ett helt fantastiskt långt, gott liv.”
Isak & Billy är berättelsen om Isak, som står handlingsförlamad och ångestfylld inför världen, och om Billy som klarar allt med sina vältränade muskler och sin provocerande energi. På detta kärlekens slagfält är manskroppen lika åtrådd som irriterande, omväxlande oövervinnerlig och självförstörande.
Den här boken har stått på min önskelista länge, men häromdan damp den ner i postboxen, ju!!!

Från de döda av Mark Billingham 
För tio år sedan var det på alla löpsedlar, mordet på Alan Langford, en av gangsterbossarna i London. Han hittades mördad i sin Jaguar, händerna var fastlåsta vid ratten, sedan hade mördaren tänt på. Misstankarna gick snabbt i en bestämd riktning. Hustrun Donna Langford, som hatade och fruktade sin make, hade lejt en man för det delikata uppdraget att grilla Langford. Mannen greps och erkände mordet. Fallet var löst. Inga tveksamheter. Inte förrän nu. Kriminalkommissarie Tom Thorne får en obehaglig påminnelse om det gamla fallet när han en dag söks upp av Anna Carpenter, ung och ambitiös privatdetektiv.

P.S. av Björn af KleenBjörn af Kleen slog igenom med sitt redan klassiska reportage om den svenska adeln. Det väckte starka känslor, här kommer berättelsen om det dramatiska efterspelet. Vem äger de ord en reporter fångar upp? Men livet som reporter började långt tidigare, i en intensiv längtan bort från en småstad i södra Dalarna. Därifrån går en slingrig väg till litteraturen, till krogarnas Stockholm och vidare till en strand i Colombia där Paradise Hotel ligger. Den här boken följer honom på den vägen och Björn af Kleen rör sig hela tiden mellan högt och lågt, i verkligheten och i kulturen. Sociala rörelser, kulturella rörelser. Thomas Mann och James Ellroy, Martina Lowden och Elin Kling, Rödeby och Stureplan, fina Riche och sunkiga Dovas. Man känner alltid igen honom, både utanför Lappens korvkiosk i Hedemora och i stadsjeep med friherre Nordenfalk på Blekhem.

De ickesynliga av Fredrik Härén 
När journaliststudenten Alexandra intervjuar barn om deras låtsasvänner börjar underliga saker hända. Barnen beskriver vita människor som finns i deras närhet och som föräldrarna inte kan se. En teckning gjord av en mentalpatient visar en känd men ändå märklig värld, som både skrämmer och lockar henne.
Det blir upptakten till en berättelse om en värld som de flesta av oss inte visste fanns. En värld så otrolig, men samtidigt så vacker att man, när man bjuds in i den, lockas att tro att den är sann.

Read Full Post »