Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Toffelhemmet’

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »

Förmiddagen ägnades åt nästan två timmars kursande. Jag tror ingen av oss är fullärd på vår videokonferensutrustning, men jag tror många av dem som deltog idag skulle kunna ordna en videokonferens eller ett videomöte – eller ett möte via sin egen dator. Det är fantastiskt vad den här arbetsplatsen ligger i framkant när det gäller sånt här! Jag kan ju inte låta bli att jämföra med ett ställe från mitt förra arbetsliv…

På den här arbetsplatsen finns det dessutom plats för humor! Ingen ser ner på nån, ingen snackar skit om nån. Inte så jag hör, i alla fall. Och skulle jag se menande blickar eller höra suckar och anspelningar eller rent skittugg skulle jag säga

Stopp och belägg! Vill inte höra!

Idag har jag tramsat mer än mest på jobbet. Jag har varit seriös också. Men när jag jobbade med vårt intranät idag försökte jag locka med roliga och talande bilder. Jag skapade till exempel en sida kring dörrskyltar och la in en bild på vår prefekts dörrskylt som jag har busat till. Hans titel är numera inte prefekt utan

Perfekt!

Prefekt är nämligen så otroligt lätt att stava fel… Alla sidor jag har lagt upp har fått engelska speglingar. Min engelska är långt ifrån prefekt, jag menar perfekt, men ju mer jag skriver, desto bättre blir det. Vill jag tro, i alla fall.

Jag har också skapat en nyhetssida med några notiser. Där har jag lagt in min favoritdevis som sitter på vår kaffeautomat. Jag tycke att den är så bra!

Lite lustigt, men inget av detta gäller på en arbetsplats i mitt förra liv. Där fick man varken vara kuf eller kompetent…


På vägen hem
hoppade jag in på Tokerian och köpte yoghurt, Pro Viva och veckans TV-tidning. Och en bok! Jag kunde inte låta bli att rycka åt mig Håkan Östlundhs Inkräktaren som nu har kommit ut i pocket. På Tokerian hände inget särskilt tokigt idag – eller också har jag blivit lika tokig som omgivningen så jag inte märkte nåt. Fast det var ju förstås en liten brutta som inte fattade att scannerkassan enbart är till för kunder som självscannar. Men med tanke på att hon köpte magasinet Frida var väl inte åldern så hög, så hon fick betala och passera.

En liten brutta köpte Frida i scannerkassan – utan att ha scannat sin vara! 👿


Hemma i Toffelhemmet
står dammråttorna i dörren och tar emot, men idag motade jag bara ut dem som fanns i badrummet och dem i toa- och duschrummet. Resten tänkte jag mota ut i helgen. I morgon kväll ska jag ju få huvet fixat av M efter jobbet, så då lär jag vara lite trött efteråt.

Jag har käkat middag här framför datorn, några skedar keso direkt ur burken. Det var gott och lite lugnande för magen som har varit ganska värkig idag. Är det inte illamående så är det visst värk. Nåja, på måndag, på måndag…

Klockan 21 har jag erbjudit mig att åka och hämta Fästmön. Gissar att hon är trött efter sitt kvällspass och dessutom vill hon nog hem till Elias innan han slocknar. Snälla mormor skulle hämta hem pojken från fritids idag.

Det hade drällt in några tidskrifter med posten, bland annat Antik & Auktion, så jag tänkte hinna bläddra lite i dem sen innan jag ramlar i säng. Men först ska jag kolla om det har hänt nåt hos mina Kickor & Pluttar. Vad jag har noterat har åtminstone vissa puckon hållit sig borta från min blogg. Inte alla, men vissa. Och det känns ganska bra.

Read Full Post »