I sluttampen

Ett slutande inlägg.

---

 

På väg att lägga ner vapnet.

Det börjar dra ihop sig. Dagen för liv-egenskapen närmar sig. Den dag, när jag hamnar helt i händerna på myndigheter som utgår från att jag vill lura till mig deras futtiga pengar. Egentligen vill jag inte ha ett öre av dem, men nånting måste jag leva av en stund till. Jo, det sägs från olika håll att jag är en kämpe. Bara det att den här kämpen är in till döden trött. Så trött att hon till och med vill lägga ner sitt enda vapen – skrivandet.

Jag läser Beata Arnborgs biografi om Bang och slås av våra många likheter. Nu vill jag inte låta skrytsam, det är väl snarare Bangs svagare sidor som jag också ser hos mig. Förutom en: jag dricker inte så kopiöst med alkohol och framför allt inte när jag har det tufft. Men jag läser om prestationsångest, skrivkramp varvad med skrivflöde, kampen för inkomst och ekonomi, rädslor samt flera andra saker som får mig att nicka. Tänk om jag hade fått möjligheten att träffa denna människa!..

En stund i bersån.

Det är ingen härlig junidag idag, precis. Dagen är grå och det har regnat sen jag klev upp, i princip. Igår på lunchen kunde jag sitta en stund i lagom sol i en liten syrénberså som jag hittade. Satt faktiskt och läste, gjorde mig ingen brådska tillbaka. Kände mig så fruktansvärt… ovillig igår.

Det sker märkliga saker omkring mig, men eftersom jag snart inte ska vara del av dem, tar jag dem inte till mig utan slår ifrån mig. Fast jag blir beklämd när jag ser hur man behandlar människor som inte mår bra – eller människor överhuvudtaget. För två veckor sen bad jag (först muntligt, senare samma dag via e-post) om ett samtal med HR-chefen. Igår kom en inbjudan till ett möte i nästa vecka. Det går inte undan i handläggningen här… Jag accepterade. OK, det är försent för mig, men jag vill framföra mina åsikter innan jag drar. Hade jag inte fått till det där mötet skulle jag ha dryftat saker och ting på ett mer… medialt sätt. Vem vet, det kanske fortfarande…

Oavsett allt, måndagen den 30 juni städar jag ur min arbetsplats. Tisdagen den 1 juli blir jag livegen. Jag ordnar en massa papper och blanketter hit och dit under tiden. Det är ett jäkla sjå. Det gäller att inte råka skriva fel, för då uppfattas man som brottslig. Which reminds me… handläggaren på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte mejlat sina kontaktuppgifter. Det lovade h*n mig per telefon den 12 maj. Är det nån som tror att uppgifterna kommer? Inte jag, i alla fall. Är det nån som tror att h*n får nåt straff för att h*n inte har fullföljt sitt åläggande? Inte jag, i alla fall. Nä, det är bara Tofflor som a-kassan och Arbetsförmedlingen straffar omedelbart.

Så nu är jag i sluttampen, verkligen. Det finns vissa här i Kexfabriken eller Besticklådan som uppenbarligen inte har förstått att det snart är över. Hur tydlig ska jag behöva vara? Äh, kommunikation är svårt, det är det…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjälpsökandes hot gav skadestånd

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.

Jag skulle ha skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…

På Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd. En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…

Livet är kort.

Read Full Post »

Trasdockan blir hel dan före julafton

I morgon är det dan före julafton. Då förväntas trasdockan vara hel. Lagad. På eftermiddagen ska jag försöka ta mig per egen bil upp till sjukhuset för att bli av med stygnen. Jag vet inte ens om jag orkar gå till garaget, men jag tänker försöka. Jag vill klara mig själv.

Framåt eftermiddagen ringde telefonen. Det är ytterligare blommor på väg under morgondagen. Tänk så snälla människor det finns!

Idag har jag mått illa i stort sett hela dan. Ett skäl är troligen att jag inte får i mig så mycket näring. Så jag fick ta mig i örat i afton och laga mat. Det vill säga jag micrade en Findus-rätt, kyckling med dijoncrème lät ju rätt smarrigt, trots allt, tyckte jag.

Kyckling med dijoncrème på paketet.

Jag kan säga att det smakade mycket… dijon. Senapen var så stark att mina näsgångar nu är rensade för en vecka framöver. Att det skulle vara två filéer som det ser ut på bilden är fel. Det var en liten en. Resten var ris, grönsaker och den där starka såsen. Ganska gott ändå och en alldeles lagom portion för mig.

Så här såg maten ut i verkligheten.

Mamma ringde framåt kvällen och berättade om sitt kaffekalas. Jag tror att hon var nöjd. Men det kändes lite ledsamt att höra att hon inte har en enda julklapp att öppna på måndag. Inte en enda. Och ingen har bjudit över henne en enda av juldagarna, trots att alla kusiner och alla så kallade vänner vet att hon är ensam. Mamma skulle vara nöjd med en timma nånstans. Jag blir ledsen och beklämd.

Min ensamhet på julen är på sätt och vis självvald. Den handlar mycket om att jag fortfarande är väldigt sjuk och svag, men också om andra saker som jag inte tänker gå in närmare på här. Fästmön och jag får i stället längta lite efter varandra, det mår vi inte dåligt av. (Jo, lite, i alla fall jag.) Men nu är det som det är. Jag har i alla fall julklappar under min gran.

Det var ju lördag idag och lite lördagsgodis ville jag smaka. Det blev säsongens godis i form av två skumtomtar och tre ischoklad. Sen mådde jag illa igen.

Jag har spelat Wordfeud med Anna och tittat på säsongsavslutningen av Downton Abbey samt Friday Night Dinner. I den senare skulle den judiska familjen leka jul med sin mormor och farmor. Katastrofalt, som vanligt! Jag fick skratta lite.

Dags att sova. I kväll är jag mycket piggare än igår. I morgon säkert snäppet piggare ändå.

Tänk på dem som är ensamma i jul. Låt dem inte sitta ensamma, bjud in dem till ditt hem, om bara för en timma. Du anar inte hur mycket det är värt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör vi mot barnen, egentligen?

I ett inlägg som jag la ut i morse länkade jag till ett angeläget och välskrivet inlägg hos Fatou. Det var det där om att barnen alltid är de som drabbas – oavsett vems fel det är – när det gällde familjen som hotas av vräkning. Och jag kan ju säga att jag inte blev mindre beklämd när jag läste om doktorn som nu är misstänkt för barnpornografi.

Enligt lokalblaskan handlar det om en manlig doktor i vars kamera man har hittat bilder på avklädda barn. Mannen greps också när han smygfotograferade barn på en badplats förra sommaren. Det var föräldrar till de badande barnen som larmade polis. Enligt vittnen slängde mannen något ifrån sig. Det visade sig vara ett cigarrettpaket – som innehöll ett minneskort med bilder på barn. Polisen hittade också foton på över 2 000 barn upp till fem år i läkarens kamera. På ett annat minneskort hittades ungefär 7 000 bilder på nakna barn. Mannen är misstänkt för innehav av grovt barnpornografiskt material, men också för ofredande.

Nu vet jag också att man är oskyldig till dess att motsatsen har bevisats, men om uppgifterna i lokalblaskan stämmer är det ju fruktansvärt. Inte blir soppan bättre av att

[…] Mannen arbetar som läkare i Uppsala på en hög position. […]

enligt UNT. Bland mannens patienter finns barn.

Från tidningen har man varit på mannens arbetsplats och där kände ingen till anklagelserna. Eftersom det råder sekretess mellan myndigheter har personalchefen på mannens jobb inte fått veta nåt. Polisen är däremot tvingad av lag att anmäla till socialtjänsten om det finns risk att barn far illa. Enligt UNT har polisen också gjort detta, men anmälan gäller enbart läkarens egna barn. Inga andra eventuella barn… Socialtjänsten har nämligen ingen rätt att lämna ut såna här uppgifter till den anmäldes arbetsplats.

Nu vet vi ju som sagt inte om den här läkaren är skyldig eller inte, även om mycket pekar på att han är det. Det enda som kan hända medan utredningen om brott pågår är att han blir tillfälligt avstängd från sitt arbete. Självklart hoppas jag att han blir det eftersom misstankarna är grava och bevisningen ju verkar väldigt stark.

Rejält beklämd blir jag och undrar vad vi gör mot barnen, egentligen. Vad utsätter vi dem för? Skulle du vilja låta ditt barn behandlas av en läkare som är misstänkt för innehav av barnpornografi och ofredande?

Det är alltid barnen som drabbas när det gäller vuxnas märkliga beteenden och ageranden. Ibland har jag undrat varför vissa föräldrar skaffar barn, när de som uppenbart inte är intresserade av dem. Jag hör och ser på nära håll och genom skrikorgierna från barn nummer två kan jag inte låta bli att undra. Barn nummer ett skrek nämligen likadant – tills barn nummer två kom till familjen. Vad är det för fel – på föräldrarna? Funderar jag…

Du tycker säkert att det är lätt för mig att ha åsikter om barn, jag som inga har. Men du ska veta att det är ett medvetet val. Jag träffade aldrig nån i livet som jag verkligen ville skaffa barn med. Och när jag blev äldre och visare insåg jag vilket otroligt och framför allt livslångt ansvar det är att ha barn. Det ansvaret har jag aldrig varit varken mogen eller redo för.  Jag skulle ha varit en förskräcklig förälder! Säkert väldigt sträng och krävande. Inte alls snäll. Däremot skulle jag förstås aldrig slå mitt – eller nån annans – barn. Mer än så kan jag inte säga. Det är ett val jag har gjort och jag är övertygad om att det är ett korrekt val – även om det kan nypa till i hjärtat ibland, det erkänner till och med hårdhudade jag.

Så det är en evinnerlig tur att jag fick fyra bonusbarn på äldre dar, barn som nu är eller är på väg att bli vuxna. Kanske hade det blivit gemensamma barn och Fästmön och jag hade träffats när vi var yngre. Men nu blev det inte så och jag är nöjd ändå. Jag känner mig ändå så där lagom träffad av texten på den här muggen som jag fikar i på jobbet, en mugg jag fick av en av de fyra till en födelsedag härom året…

”Be nice to your kids. They’ll choose your nursing home”…

Livet är kort.

Read Full Post »

Kaka och kaffe och ett rasande tempo

Förmiddagen har gått i ett rasande tempo. Ehum… det känns som om jag skriver denna mening allt som oftast. Men det är inte för att beklaga mig utan för att jag gillar det! Tillvaron blir tyst och stum när jag går hemma sysslolös. Nu fylls mina dagar med liv, stimulans av intellektet och träning i sociala kontakter. Framför allt: det är så roligt!

Jag jobbar vidare med mina forskartexter och under dagen beräknar jag få förslag på två av sex startsidor klara. Det känns mycket spännande! Jag fick dessutom till en läcker bild på en av sidorna – tagen med min tejpade mobilkamera… Fast det vet inte Carl om, då skulle han nog protestera. Den var inte hundra procent bra, men jag Photoshoppade den lite och lyfte fram två starka signalfärger – samt den otroligt söta filmstjärnehunden Trixie som du även kunde se på en blogg nära dig igår.

Jag vet inte hur många som stack in huvena under förmiddagen och påpekade att det var fika, men jag kom inte ner i fikarummet förrän halv elva. Och då var där ju tomt… Tog ändå en mugg java och en kaka och började bläddra i Svenska Dagbladet.

Kaka och kaffe smakade fint vid halv elva också.

                                                                                                                                                                                                                                               Men så fick jag sällskap av C och vi hade en givande pratstund kring en del mindre trevliga erfarenheter vi har med oss i våra bagage. Det är så befriande att prata med nån som verkligen förstår, nån som har varit utsatt för det själv. Och det blir inget ältande, bara konstateranden och faktiskt peppningar. En hjälp att gå vidare! Jag suger i mig all sån hjälp!

Idag är jag stolt över mitt sifferminne! Det hjälpte mig att komma ihåg att gratta nån på födelsedagen. Nån som blev glatt överraskad att jag kom ihåg. Nån som i alla fall fått ett paket idag. Jag kunde inte hjälpa det, men jag blev lite beklämd och lite ledsen över ensamheten. Den som kan drabba oss när vi minst anar det i livet. Nu känner jag inte till några detaljer, men ändå. Det gäller att alltid komma ihåg att

[…] Allting kan gå itu

Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Och jag tänker inte dessa ord av elakhet eller skadeglädje, jag bara konstaterar.

Fästmön messade för ett tag sen att hon har fått ledigt ett par extra dagar. Nu ska jag fundera ut nånting som vi kan passa att göra och som helst inte ska innebära några kostnader… Det blir kanonskönt för henne att få vila ut några extra dagar!

Själv skulle jag behöva vila upp min onda kropp. Fram på morgontimmarna behövde jag uppsöka toa och skuttade ur sängen. Det tyckte min rygg inte om, så den är öm och värkig idag. I magen pågår det revolution efter gårdagens pizza, men det var en smäll jag valde att ta. I vart fall är det inget gallstensanfall utan bara sedvanligt tarmont.

 

Read Full Post »