Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oskyldig’

Ett fullständigt inlägg.


 

Citrus nära

Kattflickan Citrus.

Denna lördag har vi haft

fullt program,

som pappas båda mostrar Kärleken (Ljuba) och Tron (Vera) skulle ha sagt. (Min farmor, deras syster, var Hoppet, Nadjersta.) Vi försökte ändå sprida ut saker, ta bort saker och ta det lite lugnt däremellan. Det vi till exempel tog bort var en försenad Alla Hjärtans-middag på stan i kväll. Jag känner mig trött och risig och är kanske på väg att bli förkyld (nyser, ont i musklerna etc) och Fästmön är jättetrött och frusen. Att fatta det beslutet kändes helt rätt när det började komma snöblandat regn på seneftermiddagen.

Dagens viktigaste ärende gjorde vi först, när vi var piggast. Därefter blev det en tur till Himlen, där tre kattstollar mötte oss. Mamma Mini är riktigt gosig mot mig, lilla kickan Citrus är en tekniknörd (hon älskar datorer och mobiler) och Lucifer… Han ska snart bli Lucy. Annars lär trion nog utökas.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna hade babblat om en retroaffär i Eriksberg här i Uppsala, 
så vi styrde kosan dit. Det fanns verkligen fina prylar på Retrolyckan. Bland annat noterade jag många gamla skolplanscher, små gafflar och skedar (som inte är ett dugg löjliga som Anna tycker), karaffer med mera. Mest av allt gillade jag att affärsinnehavaren hade grupperat sina saker i olika färger. Det gjorde det hela väldigt överskådligt. Hit åker vi definitivt igen!

Här är några saker från Retrolyckan:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi körde förbi min läkarmottagning och mitt jobb 
innan vi landade hos Helping Hand i Boländerna. Där hittade vi några roliga saker. Jag såg bland annat min gamla favoritbok om Tant Mittiprick och lite annat. Mindre roligt för köparna, men roligt för oss, var den fina dubbelsängen som var betald och skulle hemlevereras. När en lyfte på madrassen fann en inte nån peng, utan… ett kex. Ett Digestivekex. Vi var dock oskyldiga denna gång.

Här är några bilder från Helping Hand:

Detta bildspel kräver JavaScript.


På väg mot en toalett Erikshjälpen 
stannade vi till vid Myrorna i Boländerna. Jag har inte varit där på bra länge eftersom min äldste bonusson inte jobbar där längre. Men idag blev det en titt in. Medan Anna telefonerade konverserade jag en amerikansk kvinna som hade hittat ett föremål hon försökte lista ut funktionen med. Föremålet följde inte med nån av oss hem, men det gjorde Gustavs grabb, inbunden och i fint skick för 15 kronor. Affären hade nämligen halva priset på alla inbundna böcker. Pocketböckerna såldes för endast en guldpeng.

Här är några bilder från Myrorna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


På Erikshjälpen var det mest folktätt. Medan somliga uträttade vissa ärenden glodde andra på… böcker och annat skumt. Sen behövde vi sitta ner en stund och på Erikshjälpen gör en det bäst med en kopp kaffe och nåt till. Idag blev det en Hallongrotta. Det tyckte jag att jag kunde unna mig eftersom jag har gått ner ytterligare i vikt (nu totalt nästan nio kilo).

Här är lite konstigt och lite gott från Erikshjälpen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan vi anlände hem stannade vi till vid min nya favvoaffär Årstahallen. Vi storhandlade vid delikatessdisken och godiset. Mätta i magarna tar vi nu resten av kvällen med ro – och kanske ytterligare ett glas vin av A wanted Zin… Kanske, kanske lyssnar vi på aftonens musiktävling på TV om det går att sila bort det andra tjafset runt omkring. Det är lördag, det är gott att leva idag och jag är varm av vinet och inte ett dugg ensam. Tack!

Lördagsmiddag

Kycklingspett, potatisgratäng med västerbottenost, ett glas zinfandel, grekisk sallad och tzatziki – lördagsmiddag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett oskyldigt inlägg.


 

 Innocent dryck

Innocent – oskyldig? (Drycken fotade jag på ICA Solen idag.)

Efter lite mer än ett dygn i Himlen är jag helt slut. Och det handlar inte om att bonussönerna (båda var hemma i helgen) har varit besvärliga. Det är familjen Katt som har kört slut på mig. En katta och två ungar har varit busigare än människobarn, tror jag bestämt. Inte för att jag har så stor erfarenhet av små barn i grupp, men dessa två håriga typer – och deras moder (som visst löper…) var helt galna. Det var tur att kattungarnas mormor, det vill säga Fästmön, kom hem tidigare än beräknat idag.

Det blev lite sent igår kväll för mig och Elias. Det sista som hände var ju att en av kattungarna lyckades krascha Annas fina regnbågskula som hängde i ett sidenband i en gardinstång. Jaa, den kulan har länge levt farligt, har jag förstått. I natt fick den sätta livet till. Små, små bitar av vasst glas for överallt. Eftersom det var miss i nassen kunde jag inte släpa fram dammsugaren, utan jag fick sopa efter bästa förmåga. Tursamt nog var Johan vaken så vi kunde leta efter sopkvasten och skyffeln gemensamt. Jag sopade idag också, fast eftersom jag skulle åka in till centralen och hämta Anna och Jerry hann jag inte suga innan. Nåt kul lyckades jag spara till min kära, alltså. Hoppas bara att ingen lite flisa fastnar i nån söt, rosa tass.

Den umbärliga o kaffe på sängen

Det blev kaffe på sängen i morse också.

Jag sov till klockan åtta idag, ungefär. Då skuttade jag ur sängen och gav familjen Katt sin äckliga mat – nån sorts torsk i gelé som stank. Annas Moccamaster kom jag bra överens med och kunde därför dra mig tillbaka till sovrummet med en kopp nybryggt kaffe och Ida Bäckmann. Ja alltså boken om Ida Bäckmann av Sigrid Combüchen. Fröken Bäckmann är död sen länge.

Det blev en stunds läsning innan jag klev upp och gjorde frukost till Elias och mig. Anna hade messat att jag fick ta hennes hemkokta äpplemos med mjölk och det gjorde jag. Strösslade på lite kanel också och det smakade bara ljuvligt. Sen hörde Anna av sig igen att de skulle åka hem med ett tidigt tåg, så jag fick plötsligt bråttom. Det hade varit kallt under natten och taken lyste vita. Därför var jag införstådd med att jag behövde skrapa rutor på bilen.

Annas äplemos m mjölk o kanel

Annas ljuvliga äpplemos med mjölk och kanel blev min frukost.


Anna och jag fick lite extra tid idag
och det var mysigt. Tid har blivit en sån bristvara för oss. Hur det blir nästa helg är osäkert. Vi har ju då en större födelsedag inom familjen, men om Anna jobbar till klockan 21 på Dagen D får vi två helt enkelt fira födelsedagsbarnet på söndagen. Helgen därpå hoppas vi få mer tid för varandra, men vi ska också in till Stockholm och träffa FEM och Soffan på lördagen. Jaa, det är lite mycket nu…

Alldeles nyss har jag avslutat ett 50 minuter långt telefonsamtal med min mamma. Hon har en infektion och kände sig klen, men näbben verkade det inte vara nåt större fel på. Fast hon pratade inte hela tiden, vi, det vill säga jag, beställde julklappsböcker åt oss från Bokus. Mamma får fyra, jag tre och så delar vi på fakturan. Men när hon började prata julmat avbröt jag henne – jag kan inte handla sånt förrän om en månad. Sen följde en diskussion om pengar hit och dit, för vi vill ju vara ”oskyldiga” båda två. Bestämt blev att jag betalar och lägger ut så länge.

Nu ska jag värma min ICA-pizza och läsa en stund innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för en av veckans TV-höjdpunkter, Bron. Jag hoppas att du har haft en jättebra helg – det har jag haft! Den var både lugn och händelserik, men lite för kort, känner jag. Clark Kent* är tankad och gnisslar och vi är båda redo för en ny arbetsvecka.

 

Två som mest är redo för bus är kattungarna. Fast de är ju också väldigt, väldigt söta…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Mörka platserEn dag i somras (nu låter det som om det är höst) åkte jag till Återbruket för att strosa runt och glo och bara pigga upp mig. Men det bar sig inte bättre än att de kastade en massa böcker på mig. Teoretiskt sett. För just vid detta tillfälle, i slutet av juni, var alla böcker gratis. Jag tog med mig en försvarlig hög därifrån, för nej – nåt bokkastande i verklig mening var det ju inte. En av böckerna var deckaren – eller thrillern – Mörka platser av Gillian Flynn. För en stund sen läste jag ut den i lugnet och svalkan på ballen*.

Huvudperson i den här boken är Libby Day. Hon var bara sju år när hennes mamma och två syrror mördades – av brodern/sonen Ben. Libby lyckades fly genom ett fönster och överlevde. Ett antal år senare blir Libby kontaktad av en grupp nördar som menar att Ben är oskyldig. Ben sitter i fängelse och Libby har överlevt på en fond som välgörare har gjort åt henne. Men nu börjar fondens medel sina. Hon ser en möjlighet att dra in lite stålar genom att, på nördgruppens uppdrag, snoka upp ett antal personer från det förflutna.

För ett tag sen läste jag Gone girl av samma författare och gav den medelbetyg. Jag var inte särskilt imponerad av den upphaussade boken. Men jag beslutade mig för att ge Gillian Flynn en ny chans och eftersom hennes Mörka platser inte kostade nånting fick det bli den. Boken är otroligt seg och långrandig. Det är först mot slutet jag dras in i handlingen och tycker att det är spännande, fast blodigt. Jag gissar delvis rätt när det gäller skuldfrågan, men blir också lite förtjust i sättet att närma sig den – alltså författarens sätt att ta läsaren dit genom att låta dåtid och nutid mötas och föra handlingen framåt. Icke desto mindre blir det segt, det går inte att komma ifrån.

Toffelomdömet blir något högre än medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Seeking justiceTorsdag den här veckan är röd dag och det ville jag också känna av. Därför bestämde jag mig för att kolla in filmen Seeking justice (2011) som gick på TV4  sent på onsdagskvällen.

Filmen handlar om läraren Nick och hans fru Laura. Laura blir en kväll överfallen och våldtagen. På sjukhuset kontaktas Nick av den mystiske Simon. Simon erbjuder sig att döda gärningsmannen. Nick vägrar först, men när han ser hur illa åtgången Laura är ändrar han sig. I gengäld vill Simon att Nick gör en liten tjänst. Det visar sig att den lilla tjänsten går ut på att Nick ska döda nån. Simon tillhör en organisation som tar lagen i egna händer och dödar våldtäktsmän, pedofiler och mördare. Men Simon går längre än så och låter döda den som inte gör som han säger… Nick ligger självklart risigt till…

Det här är en riktigt obehaglig film. Den blir värre och värre ju längre in i den man kommer. Till sist undrar man inte huruvida Laura eller polisen ska tro på att Nick är oskyldig, utan om Nick och Laura överhuvudtaget ska klara sig. För vem som helst, var som helst, kan vara med i organisationen. Lita aldrig på nån som säger

hungriga haren hoppar…

Toffelomdömet blir högt för den här amerikanska actionfilmen, som inte alls är nån brittisk thriller vilket TV-tidningen anger.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt och lite ilsket inlägg.


 

Öh du… Först och främst: Missa inte den pågående tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 

Feltryck i Den fallande detektiven

Feltryck i Den fallande detektiven.

För ett tag sen fick jag två böcker av vännen I som hon hade köpt på Pocketshop. Igår satte jag tänderna i en av dem – bara för att upptäcka att en väsentlig sida i boken hade ett feltryck. Det var som om man hade tryckt på en smutsig skosula eller nåt. Först tänkte jag att det kanske var ett författartekniskt grepp, men så var inte fallet, insåg jag snart. Det var på just den sidan Liket hittas.

Jag satt i bilen och utanför Fästmöns jobb och väntade på att hon skulle avsluta sin arbetsdag. Då brukar jag hinna läsa en stund och ha en lugn och skön stund. Nu blev jag emellertid ilsk. Jag fotade sidan och klagade min nöd på såväl Instagram (@tofflisen) som Twitter (@tofflisen). Och taggade naturligtvis författaren, trots att han ju var oskyldig.

Det kunde ha stannat därvid. Christoffer Carlsson kunde ha låtsat att han inte sett det. Han kunde också ha struntat i att läsa. Framför allt – han hade kunnat skita totalt i det. Men vad gör en smart författare? (Han måste ju vara smart eftersom han är disputerad.) Jo, han fotar av de delar av texten i boken som jag inte kan läsa i min bok och så skickar han dem till mig via Twitter! Toppen, Christoffer! Så gör en författare som är mån om sina läsare! (Och jag som skrev ner hans första deckare så… Jaa, nu skäms jag lite!..)

Jag fick en lite annan uppfattning om både Christoffer Carlsson och hans skrivande när jag såg honom i SvT:s Deckarna. Själv skrattade han på Twitter åt mig och mitt första omdöme om honom i TV-serien – att han mest var där för att sänka medelåldern och att han inte tillförde nåt annat än det, just…

Så jag tänkte om lite. Man ska inte döma hunden efter håren, boken efter sitt omslag, eller hur man nu säger. Jag satte upp bok nummer två i hans deckarserie på min önskelista och fick den alltså av en snäll vän för ett tag sen. Och trots att jag började läsa först igår eftermiddag samt hade annat för mig större delen av kvällen blev det över 50 sidor lästa. Kanske är det så att ett välvilligt öga läser snabbare, men den här gången kom jag in i handlingen direkt. Inte vet jag om det berodde på att boken nästan började med en spya…

Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson i TV-serien Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ja, nu tänker inte jag berätta mer
om Den fallande detektiven utan den som vill får läsa den. Jag ville med det här inlägget mest lyfta fram en klok författare som gör underverk för sin egen marknadsföring bara genom att vara vänlig och hjälpsam på enklaste och snabbaste sätt. Långt ifrån de divor som jag vet också existerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

ZackJag har snart läst alla böcker av Mons Kallentoft i Malin Fors-serien. De är, på ren svenska, skitbra. Inte några vanliga polisromaner, utan spänning blandat med övernaturliga inslag – och alkoholmissbruk. Missbruk av ett annat slag skildras i Mons Kallentofts och Markus Luttemans första bok i Herkulesserien. Jag fick Zack i julklapp av vännen familjepappan Jerry. Det blev riktigt ruggig läsning.

Boken inleds i en drogrusig dans och fortsätter med en grym avrättning av några asiatiska kvinnor. Polisen Zack, en tämligen udda existens, börjar jobba med fallet. Ytterligare en asiatisk kvinna hittas. Hon lever, men hennes ben har blivit… uppätna. Det blir en jakt på mördarna, där såväl skyldiga som oskyldiga faller offer. Och mitt i detta Herkules själv, i form av den vackre Zack. Han som räddar liv, men också tar liv och som lever särboliv med Mera och ibland läser läxorna med en elvaårig flicka som bor i samma hyreshus som han själv. Vänskapen med Abdula är grundad i barnaårens mobbning, när skolan inte såg – eller inte ville se – och mamma var död och pappa blev sjuk.

Ja, den här boken innehåller MYCKET. Nästan för mycket. Men den är bra. Den är spännande redan från början och fruktansvärt otäck – precis så där som livet självt kan vara. Ett frosseri i våld, på sätt och vis. Ganska uppenbart är det att det är två män som har skrivit boken tillsammans. Böcker blir annorlunda när de skrivs av två personer.

Toffelomdömet blir det högsta. Boken är otäck, men realistisk.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det premiär på TV3 för den nya serien Mordet. Tyvärr är webbplatsen dåligt byggd med länkar som inte fungerar, så det är osäkert hur många fall som ska visas. Det verkar som om vissa delar har visats tidigare på Play. Jag själv har tittat på lite andra saker i afton, bland annat filmen Pride och Veckans brott. Därför blev det en inspelad titt på Mordet för min del.

Mordet

I kväll inleddes serien Mordet med fallet Anna Norell.

 


I den här serien 
är det mordoffren som berättar sin historia. Ja, dramaturgiskt, alltså, via skådespelare. Men händelser spelas upp och vi tittare får även ta del av autentiska förhör med mera. Kvällens avsnitt handlade om mordet på Anna Norell. Den unga mamman mördades i sitt eget kök, medan pojkvännen Tommie låg och sov. Tommie greps för mordet, men visade sig vara oskyldig.

Jag kommer ihåg det här hemska mordet. Det jag minns mest av allt är pojkvännen Tommie, som då, när han berättade i Efterlyst, kanske det var, såg ut som en liten pojke. Jag minns särskilt när han berättade att han sprang ner till sin pappa när han påträffat Anna och mördaren. Det hela är så oerhört sorgligt, för den unga mamman fick aldrig se sin son växa upp och sonen fick inte ha sin mamma i livet. Tommie miste sin flickvän just när de hade blivit en familj. Sorgligt och grymt.

Den verkliga mördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Men först hade h*n haft ihjäl ytterligare en ung kvinna. Annas son Mario dömdes till ett liv utan mamma. Tommie blev dömd av samhället innan mördaren hittades. Och allt sedan mordet äter han medicin. Det är tio år sen i mars.

Det blev en stark och känslosam start på den här serien. Blandningen av dramatisering och autentiskt material påverkar mig mycket.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »