Pengar är roligast när man har dem

Ett inlägg om money money money.

---

 

Nä, man kan inte beskylla mig för att vara rik. Jag hoppas och tror att det är därför den där mannen i Nora inte har ringt igen. Du kanske minns puckot som försökte få mig att stoppa in mitt betalkort i hans kortapparat en andra gång. Jag undslapp mig att jag var arbetslös, det kanske gjorde susen. Om det är nåt jag ångrar är det att jag gav honom mitt visitkort, men jag ville ju vara ärlig. Naturligtvis har jag kollat med min bank och mitt konto och pengarna gick in på lunchrestaurangens konto i måndags. För mig är 150 kronor mycket pengar. Jag hade ingen lust att betala summan två gånger.

Det är märkligt så folk försöker sko sig på andra och sno deras pengar. Jag kan nämligen inte tolka mannens agerande på annat sätt. Det läskiga var att jag från flera olika håll (inte bara två) fick veta att det inte var första gången hans kortapparat

krånglade.

Jag tror faktiskt att det mest handlade om att han blev irriterad på mig för att jag inte gav mig, för att jag sa emot, för att mitt dåliga pokerface antagligen sa att

det finns nån gammal devis om att kunden alltid har rätt.

I vart fall tycker jag att gäster på en restaurang ska visas respekt. Om han inte gillade mig hade han ju kunnat köra ut mig. Men det var mina pengar han ville ha. Tills han – troligen – insåg att jag inte har så mycket mer än de 150 spänn jag redan hade betalat…

Häromdan läste jag om några andra skummisar som bar sig väldigt ruttet åt. De skulle råna en snubbe en natt i Visby. När mannen sa att han inte hade några kontanter på sig tvingade rånarna honom att swisha över pengar. Det blev 80 kronor. Inte var det särskilt svårt för polisen att se till vems konto pengarna swishats. Det finns alltså en mycket misstänkt gärningsman. Han är för övrigt inte bara anmäld för rån utan också för misshandel och olaga hot. Hur korkad får man vara..?

I övrigt vidhåller jag att Swish är bra. Självklart har jag knutit mitt Swish till ett konto där det inte finns särskilt mycket pengar. Lite försiktig får man vara. Kanske lite klok också. Inte för att jag är äldst i syskonskaran. Det sägs ju att såna är intelligentare än sina yngre syskon. Jag har inga syskon alls, så jag måste ju bara vara smartast och en lyckträff för mina föräldrar redan för början. Jag menar, det blev ju inga fler barn. Eller också insåg de sitt misstag och la band på sig i fortsättningen…

Har DU råkat ut för nåt liknande som jag med nån som vill att du ska stoppa in ditt betalkort flera gånger för att man påstår att köpet inte registrerats??? Skriv gärna och berätta i en kommentar nedan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Holy Grill

Ett grillpartajhatiskt inlägg.

---

 

Nu vet jag att det finns folk som klassar mig som en riktig surkärring. Och det här inlägget bättrar inte på den imagen. Men det skiter jag i för jag är rejält… upprörd! Igår var det söndag och Fästmön och jag satt och softade lite framför TV:n före läggdags. Plötsligt utbrast Anna:

Det luktar brandrök!

Till saken hör att jag redan innan var lite skärrad, med tanke på att det faktiskt brann här i ett av grannhusen så sent som samma förmiddag. När det luktar brand och rök vid läggdags blir ett sånt lamm som jag inte precis mindre skärrat.

Jag hasade omkring i tofflor och sniffade runt igår kväll.

Jag skenade runt i lägenheten, endast iförd tofflor och morgonrock och sniffade. Än här och en där. Beskyllde Annas bak för ett och annat, men den var tämligen oskyldig. Så råkade jag slänga ett öga ut genom gästrums-fönstret. Och se… Där i mörkret… står en galning som just har tänt sin kolgrill.

Nu kanske du tycker att det inte är nåt galet i att tända grillen klockan 22 en söndagskväll i mörkret på sin uteplats, nära trä-staket, intill ett flerfamiljs-hus. Men jag tycker att det är… liiite anmärkningsvärt i synnerhet med tanke på den torka vi har i våra marker. Alltså det är väldigt, väldigt lätt att saker och ting tar eld. Jag menar, hur pass säker är man att man inte missar nån gnista som flyger i väg i mörkret, ligger och pyr och blir till en rejäl eldsvåda ett par timmar senare när man kanske snarkar som bäst?

Men den sena timmen en kväll före en arbetsdag och mörkret i sig var inte det värsta med grannarnas grillfest igår kväll. Inte heller det tillhörande sorlet av röster eller smällande i dörrar. Nej, det allra värsta var, att en knapp meter från grillen hade grillmästaren ställt… en påslagen, elektrisk golvfläkt!!! En gnista i den och… bye, bye, huset!

Du… jag var SÅ nära att ringa brandkåren. SÅ NÄRA! Och ännu närmare var jag att skena ut på ballen*, med morgonrocken slafsande runt mina orakade ben, papiljotter i håret på ända och bettskena i truten och bara vråla:

SLÄCK GRILLEN FÖR I HELVETE!

En fågelbajsfläckad grill.

Men nej. Jag vågade inte. Jag har sagt ifrån till dessa människors föregångare eftersom jag fick problem med min andning av deras grillande (tändvätskan). Jag bad dem vid flera tillfällen, med mjuka ord och dito stämma, att vänligen flytta sin grill en bit. Till svar fick jag, varje gång, suck och stön. Och så flyttade man sin heliga grill en hel decimeter norrut. Lik förbannat precis under min öppna balledörr**. Och även om jag stängde sagda dörr sipprade röken in. En dörr är nämligen inte totalt tät.

Till sist blev jag skitförbannad och bloggade – och det föll inte i god jord precis. Det föll i sur jord, så sur att man slutade hälsa. Eller hälsa och hälsa… Man låtsades att min existens hade upphört. Och så sprang man bakom min rygg och grejade och försökte få mig vräkt med sina besök hos styrelsen och sina listor. Håhåjaja…

Så jag teg den här gången. Den här andra gången de nya grannarna har grillbrasefest en mörk kväll före en arbetsdag när naturen är torr som fnöske. Frågan är om jag gör det en tredje gång. Det här är inte på långa vägar OK för min del. Vad tycker du??? Hur ska jag agera???

*ballen = balkongen
**balledörr = balkongdörr

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »