Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lyssnande’

Ett tilltryckt inlägg.


 

Så var det dags idag igen. Att bli tilltryckt, alltså. Efter närmare 40 minuters lyssnande måste sista ordet bli nåns.

Någon:

Jag sa ju att jag skulle…

Jag:

Nej, det gjorde du inte. Du berättade det när jag fick tag i dig efteråt.

Någon:

Jag har fortfarande kvar dina fem samtal på nummerpresentatören. De försvinner visst aldrig.

Jag:

Jo då. De trillar bort efter hand. För övrigt ringde jag flera gånger än fem. 

Någon:

Men det var bara fem samtal.

Jag:

Var glad att nån ringde dig överhuvudtaget. Jag låg sjuk en hel helg och ingen hörde av sig.

Någon:

Gjorde du? Det sa du aldrig.

Nä, du lyssnade väl inte. Tänkte jag, men sa det inte. Nu vill jag inte höra mer på en stund. Framför allt vill jag inte höra mer om julen på en stund. Jag orkar inte. Det finns inget att ”fira”. Jag vet inte om jag klarar tre veckors ständiga nålar.

Att det kanske inte är nån annan än jag som ringer till dig, sa jag inte. Vi har våra parallella ensamheter. Ska vi räkna så får nog du flest samtal. Men du ska alltid ha sista ordet. Det var fint att du påminde mig om pengarna. Då blev jag tyst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en finfin TV-serie.

 

Lena Bergman Foto SvT

Lena Bergmans dotter dog fyra dagar efter föräldrarnas vigsel. (Foto: SvT)

Det ska inte vara så att barn dör före sina föräldrar. Men om det hemska nu händer, hur kan en mamma, efter dotterns död, säga att hon njuter mer av livet efter detta svåra? I kväll säsongs-startade När livet vänder med Anja Kontors möte med Lena Bergman. Orden om att njuta mer av livet är den senares. (Och svaret på frågan får du förstås om du tittar.)

Lena Bergman åkte med sina två döttrar och sin Micke till Thailand. De hade rest dit flera gånger tidigare, men just den här gången skulle Lena och Micke gifta sig. Fyra dar senare händer det ofattbara: dottern Moa dör.

Att ens barn dör måste vara något av det svåraste som kan drabba en människa. Jag vet ju inte hur det är, jag har inga barn. Men så klart jag kan gissa, känna efter lite. När ens barn dör strax efter en väldigt lycklig tilldragelse – den egna vigseln – måste det bli snudd på outhärdligt. Denna mix av glädje och sorg. Om jag inte vet hur det är att förlora ett barn kan jag näppeligen förstå hur man klarar sig igenom denna sorg. Självklart går mina tankar till vännen som förlorade sitt barn i veckan. Jag kan inte föreställa mig…

Det blev en mycket stark säsongsstart. Anja Kontor är som vanligt väldigt närvarande, utan att vara påträngande. Lyssnande, inkännande, men inte rädd för att ställa de svåra frågorna. Det här är svensk TV-journalistik när den är som bäst: en duktig journalist får en människa att berätta, framför en TV-kamera, om det svåraste hon har varit med.

Här kan du se programmet om Lena.

Här finns länkarna samlade till det jag skrev om förra säsongens program i serien När livet vänder.


Livet är kort. Det är så skört, så skört.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns.

 

Blad med droppar

Rubriken säger rätt mycket om läget just nu. Rejält stukad, men inte helt bruten. Än tänker jag inte lägga mig ner och dö. Eller sjukskriva mig. Men jag har väldigt ont i magen just nu. Väldigt.

I den här världen finns onda människor och goda. Och några däremellan. För allting är ju inte svart eller vitt. Dessvärre kan vi inte alltid själva välja dem vi omger oss med. Men vi kan försöka tåla varandra, visa varandra respekt och vanlig hyfs. Undvika de spydiga tonfallen, de hårda orden, de insinuanta utbrotten. De himlande ögonen, suckarna, kylan. Blickarna, som säger:

Du är ju bara dum i huvet!

Men om vi inte kan motstå längtan att nedvärdera andra på olika sätt, blir konsekvensen att andra vänder sig bort och hämtar kraft och stöd från annat håll. Från många håll. Från håll som inte har några hemliga förvaringsutrymmen utan som är öppna, tillmötesgående, vänliga, varma, inkännande, lyssnande och vilja-gottgörande. Det är dessa ljuspunkter vi ska fokusera på när de åt andra hållet visar med sina brustna blickar en avsky så stor att man nästan kan ta på dem.

Och jag är lyckligt lottad, för hemma hos mig fanns en älskling som hade lagat middag. Inga mackor i kväll, inte, ingen slaskmat, utan nyttig fisk, med sås och potatis och tomater. Morötterna var ju granna att se på, men inga såna hamnar frivilligt på min tallrik.

Lax potatis tomater o sås

Lax fick jag till middag.


Tack till Y och M och älskade Anna
för att ni är mina ljuspunkter och för att ni lyssnar på mig!


Livet är kort.

Read Full Post »