Påfyllning

Ett påfyllt inlägg.

---

 

Elliot satt med vid köksbordet när vi fikade.

Igår kväll fick jag fint besök. Det blev en rejäl påfyllning av Elliot-kontot, för strax efter halv sju plingade den hårige killen på dörren här. Med sig hade han sin mormor som jag inte har träffat sen… jag vet inte när. Det blev med andra ord lite vänskapspåfyllning också. Jag försökte ta några nya bilder på den söte herrn, men det var höstmörkt i köket. Dessutom hörde han så många ovanliga ljud att han var lite på språng hela tiden. Är man vakthund så är man.

Elliots mormor och jag drack kaffe och åt kletiga kanelbullar. Det fick ju blev veckans go-fika för min del eftersom det inte blir nåt fredagsfika i morgon på jobbet. Fast… sen visade det sig att det bjöds på go-fika idag i stället. Bulle med sylt kunde jag inte låta bli…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var intressant att få en lägesrapport av Elliots mormor. Vi var båda i en liknande tuff situation för ett tag sen, men nu hoppas vi att det har vänt. Inget är klart inför framtiden. Däremot ser den inte lika nattsvart ut som tidigare för nån av oss. Personligen hade jag börjat misströsta lite över över resultatet av ett möte för ett tag sen. Idag kom mejl att det inte fanns nåt resultat att redovisa än. Det är tålamod som gäller, alltså.

Min dag på jobbet har också på sätt och vis inneburit påfyllning. Jag har fyllt på med ord i ett par InDesign-mallar. Det vore att ljuga att säga att påfyllningarna har gått smidigt. Vissa stunder har jag känt mig säker och fått mycket gjort, andra stunder har jag känt mig osäker och gnällig. Framåt seneftermiddagen skulle jag påbörja en ny trycksaks-layout och det strulade så mycket att jag fick springa på toa akut. Då är det inte roligt. Men att gå ifrån ett tag kan hjälpa liksom att slå ihop huvudet med närmaste kollegan. Till sist funkade mallen som den skulle. Och när det funkar är det roligt.

Ingen idé att det kommer några ungar till tanten. (Halloweensaken och den afrikanska figuren på bilden kostar 50 respektive 125 kronor på Myrorna i Boländerna i Uppsala.)

Idag fick vi veta att vi inte får vara på jobbet i morgon på eftermiddagen. De anställda jobbar fyra timmar och vi konsulter får inte vara på arbetsplatsen när reception och vaktmästeri är stängda. Kollegan och jag fick därför jaga våra konsultchefer för att informera om detta. Jag fick inte svar från min förrän jag kom hem i kväll. Plötsligt finner jag alltså att jag bara jobbar till klockan 12 i morgon. Eftermiddagen vet jag inte vad jag ska fylla på med – kanske en bunke godis, för det är ju Halloween, trots allt. Inte för att jag tänker ge bort nåt till några utspökade barn utan för att jag vill äta godis själv. Förresten vet nog ungarna på gården att det inte är nån idé att plinga på hos mig. Tanten är snål när det gäller godis.

Jag hoppas få tillbringa helgen med min Fästmö, men inget är bestämt än hur eller var. Det kanske klarnar framåt aftonen. Jag vet inte hur hon jobbar idag, så jag vill inte ringa ifall hon jonglerar med tanter eller farbröder i stället för att vara hemma.

Nu ska jag fylla på min lekamen på utsidan med schampo och duschcreme för att få upp värmen. Sen blir det macka, lite läsning och 100 Code klockan 21.

Vad har DU för dig denna torsdagskväll??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdrag med penna och andra verklighetsupplevelser

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.

---

 

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.

Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fisk, färger och friends from way back when

Ett inlägg om den Tofflianska lördagen.

Idag har jag slagit rekord! Ja, inte i hastighet, men i längd: jag gick 4,2 kilometer. Det var en rolig tur, för vädret var underbart och jag träffade en gammal vän från förr i tia*.

Men först skjutsade jag Fästmön till jobbet och så var jag på Tokerian och skenade fram och tillbaka som om jag aldrig hade varit där förr. Jag hittade fisk till bra pris och köpte både torsk och lax. Mums! Men i kväll får den gode Dr. Oetker fixa min middag – quattro formaggi-pizza.

Himlen är blå idag!

Idag är det en sån där fantastisk höstdag som bara vissa dagar är! Himlen är blå och solen skiner. Det var så varmt att jag kunde promenera iförd endast t-shirt och tunn luvatröja. Solbrillorna satt på näsan, förstås, för höstsolen var stark.

Gult och blått…

Dagens dominerande färger var gult och blått. Påminde lite om den gigantiska banderoll jag fick igår på ICA Heidan när jag handlade. Det var visst nåt sportevenemang på kvällen… (Ja jag vet vad, men är totalt ointresserad.)

Promenadens höjdpunkt var emellertid varken sol eller färger utan den gamla vännen jag mötte! Egentligen en vän till en vän, men allas vänner blev våra gemensamma vänner. Det var på 1980-talet när jag bodde i studentkorridor. Så nu fick jag både H:s mobilnummer och vår gemensamma vän R:s. R har jag inte sett sen h*n gjorde skandal och rymde med ”sin kusin”… Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska skicka ett sms och vad jag ska skriva till R i såna fall.

Ungefär vid dessa träd möttes vi.

Jag rundade och hamnade på vägen mot Den Hemliga Trädgården. Men först gick jag i en liten allé. På ena sidan av gång- och cykelbanan upptäckte jag fruktträd. Gick jag i nåns före detta trädgård, tro..?

Höstträd längs gång- och cykelbanan, men till höger noterade jag fruktträd.

Jag pinnade på rätt bra idag, men slog inga hastighetsrekord, som sagt. Det viktiga för mig är fortfarande att komma ut och få ljus och frisk luft – och att komma hemifrån. Eftersom jag har (haft) problem med båda mina fötter – hälsporre på den ena, snedtramp med uttänjt ledband som följd på den andra – vågar jag inte gå för långt ifall jag inte fixar att gå tillbaka. Dessutom gör sig yrseln påmind då och då. Idag gick det emellertid hur bra som helst.

Vi pinnade på, mina ben och jag.

Inte heller var jag det enda svinet som var ute. Jag noterade ett och annat på min färdväg. Inte vet jag om jag tyckte att det var så snyggt heller…

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte?

I en trädgård såg jag toppen av en lekstuga, troligen. Jag undrade hur många tusentals lekar som lekts och sagor som berättats där inne…

Hur många lekar har lekts här inne, tro?

Så anlände jag till Den Hemliga Trädgården. Grinden stod vidöppen – det är som om husen och trädgården ropar på mig…

Grinden stod öppen som om huset och trädgården ropade på mig.

Faktum är att jag såg att man till och med kan köra in med bil! Tomten måste vara hur stor som helst, för det var ingen liten garageinfart utan en väg.

En väg in!

Jag passerade. Vågade inte bli stående. Tänk om nån som bor där ser mig och tycker att jag snokar!

Runt hörnet höll en husse på att klippa häcken. Jag blev utskälld av hans lilla hynda, en rätt ynklig lite vakthund. Men jag noterade de sylvassa tänderna och hunden såg inte snäll ut. Det är första gången jag blir utskälld av en en fyrbening, dock, så lite förvånad var jag allt.

Gult och orange och blått mitt emot den ilskna hyndan.

Plötsligt var jag nästan hemma igen. Bara en sida bild – på ett träd, förstås!

Mörkrött mot blå himmel.

Medan jag har telefonerat med mamma, skrivit detta och ätit lunch bestående av frukt- och nötmix samt vatten, har tvättmaskinen jobbat på. Dags att hänga dagens tvätt. Den är faktiskt inte tjockis-svart utan ljus!..

*förr i tia = östgötska; betyder: förr i tiden

Livet är kort.

Read Full Post »