Jag skulle bara…

Ett promenerande inlägg med en gnutta självironi över ett råddigt minne.

---

 

Jag skulle bara gå ut med sopberget som väntade i hallen. I det här fallet kom berget (<== soppåsarna) verkligen inte till Muhammed (<== jag), utan Muhammed fick gå fram till det och bära ut det i soprummet efter städning och dusch…

Sopberget väntade tålmodigt i hallen hela förmiddagen.

Men det var så fint väder så jag tog en liten omväg innan jag gick hem. Det finns ännu inga jättevårtecken här, men åh… Jag hörde småfåglarna sjunga! Och snön börjar smälta. Jag hoppas att det inte fryser på…

Snösmältning… Hoppas nu bara att det inte fryser på!

Nä, några vårtecken såg jag inte direkt. Men jag såg Älgen…

Jag såg Älgen!

Och så såg jag fuskfönster i nybygget samt en kvarglömd adventsstjärna i ett äkta fönster.

Fuskfönster och en kvarglömd adventsstjärna i fönstret längst ner till höger.

Sen såg jag TROTS! På skylten stod det

STÄNG GRINDEN!

Grinden var…vidöppen.

Trots!

Fast när jag kom hem såg jag… värsta kvarglömda soppåsen i hallen – kompostpåsen! MORR!

Värsta påsen glömde jag att ta ut – komposten!

 

Sååå… Vad har DU glömt idag??? (Ingen är ofelbar, vet du väl!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Innanför grindarna, uppe i det blå, nere på jorden

Ett omtumlat inlägg.

---

 

Det gäller att våga sig utanför grindarna. Och innanför…

Vilken fantastisk dag det blev idag! Jag hade inte alls räknat med det, jag trodde det skulle bli tufft och svårt och trångt med tid. Men jag träffade och pratade med flera spännande och intressanta människor. Varma, intresserade. Och då är det faktiskt väldigt lätt att vara öppen själv. Inte se otur och olyckor runt hörnen, utan möjligheter – om man bara vågar sig innanför – och utanför – grindarna.

För några dar sen förtvivlade jag. Jag var på väg till Stället jag egentligen inte vill – för livet ÄR en gåva och det ska man vara rädd om. Så vänder det och det blir det ena med det tredje. Plötsligt har jag flera olika valmöjligheter. Hur 17 ska jag göra nu? Det tål att tänkas på. Rejält.

Jag fick vara uppe bland stjärnorna idag. Och vet du… jag trivdes ganska bra där…

Uppe bland stjärnorna…

 

Tala är silver, men tiga är guld…

Men jag är realist. Visst är det trevligt att vara uppe i det blå, fast nere på jorden är det tryggt. Och återseendet var hastigt, men kärt. Det gör mig ont när människor behandlas illa, men det är gott att se att de är starka att klara av det. Starka nog att se hur ynklig jag är också. Att våga säga det, att våga agera det… Det är modigt. Och väldigt, väldigt omtänksamt. Det är det som är skillnaden mellan vänner och bekanta. Ändå har jag så svårt att ta in att en del faktiskt inte är vänner eller ens bekanta, utan fiender. Det gör också väldigt ont. Det gör ont att lära sig den hårda vägen. Samtidigt… den som står kvar… den som vågar min vänskap, den som är lojal… Den som ser mig, som gav mig guda-dryck i guldpåse… jag finner inga ord för den… Tala är silver, men tiga är guld. Jo, ett ord hittar jag: TACK!

Nu ska jag bygga vidare!

Idag har jag verkligen haft en fantastisk dag. Jag är så glad för den, så tacksam att till och med resan gick bra. Nu måste det vända. Eller..? I vart fall ska jag bygga vidare. Sen får vi se var det landar. Troligtvis på jorden. Den som stannar hos mig får se. Men den som vänder sig bort från mig och återkommer i smyg bakom min rygg i syfte att slå mig till marken har gjort sitt val och är inte välkommen. För andra finns jag kvar här… I luften, i träden, bland stjärnorna, när du tänker mig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tror du på spökhus?

Ett inlägg om spökhus.

Jo jag vet att en del firar Halloween nästa vecka. Men jag är intresserad av spänning och spökerier året om. Spökhus… Hade du också ett sånt där du bodde när du var ung? Vi hade ett som låg en bit utanför Metropolen Byhålan – förstås. Riktigt läskigt. Det jag emellertid inte visste var att det spökade också i på Klosterhotellet i Stöllestan…

Klosterliljor från klosterträdgården i Vadstena, här rotade i det som en gång var mina föräldrars trädgård.

Vadstena klosterhotell finns i några av Sveriges äldsta byggnader med anor ända ner till 1200-talet. Inte så konstigt att det spökar där då… En av byggnaderna besöks av en dam som gärna sätter sig på gästernas sängkanter och småpratar. Hon sägs vara lite ledsen, men inte särskilt besvärlig. I en annan byggnad har gäster sett spökskuggor. Och i huvudbyggnaden händer det också oförklarliga saker som att lampor tänds och släcks utan att nån är där. En del gäster har känt som om nån försöker hålla emot dörren när de försöker låsa upp till sina rum…

Jag är, som bekant, fascinerad av Den Hemliga Trädgården och dess trädgård här i Uppsala. Naturligtvis är jag övertygad om att det inte bebos av levande varelser, utan av såna som en gång har trampat vår jord. Varför öppnas och stängs dörrarna annars i ett ödehus? Varför är grinden ibland vidöppen, ibland tillstängd? Varför ser det bebott ut ena dan, med gardiner och krukväxter i fönstren – för att nästa dag visa upp helt tomma fönster? Lite sånt är det som gör att jag blir både nyfiken och lite skraj.

Ibland står grinden öppen, ibland är den stängd till Den Hemliga Trädgården… Fast vänta nu… Soptunnor i ett ödehus..?

Känner DU till nåt spökhus där DU bor??? Skriv gärna några rader och berätta! Du som inte känner till nåt men är nyfiken kan läsa spökhusartikeln i Expressen! Eller du kanske inte tror på spöken, än mindre att det finns spökhus..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Fisk, färger och friends from way back when

Ett inlägg om den Tofflianska lördagen.

Idag har jag slagit rekord! Ja, inte i hastighet, men i längd: jag gick 4,2 kilometer. Det var en rolig tur, för vädret var underbart och jag träffade en gammal vän från förr i tia*.

Men först skjutsade jag Fästmön till jobbet och så var jag på Tokerian och skenade fram och tillbaka som om jag aldrig hade varit där förr. Jag hittade fisk till bra pris och köpte både torsk och lax. Mums! Men i kväll får den gode Dr. Oetker fixa min middag – quattro formaggi-pizza.

Himlen är blå idag!

Idag är det en sån där fantastisk höstdag som bara vissa dagar är! Himlen är blå och solen skiner. Det var så varmt att jag kunde promenera iförd endast t-shirt och tunn luvatröja. Solbrillorna satt på näsan, förstås, för höstsolen var stark.

Gult och blått…

Dagens dominerande färger var gult och blått. Påminde lite om den gigantiska banderoll jag fick igår på ICA Heidan när jag handlade. Det var visst nåt sportevenemang på kvällen… (Ja jag vet vad, men är totalt ointresserad.)

Promenadens höjdpunkt var emellertid varken sol eller färger utan den gamla vännen jag mötte! Egentligen en vän till en vän, men allas vänner blev våra gemensamma vänner. Det var på 1980-talet när jag bodde i studentkorridor. Så nu fick jag både H:s mobilnummer och vår gemensamma vän R:s. R har jag inte sett sen h*n gjorde skandal och rymde med ”sin kusin”… Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska skicka ett sms och vad jag ska skriva till R i såna fall.

Ungefär vid dessa träd möttes vi.

Jag rundade och hamnade på vägen mot Den Hemliga Trädgården. Men först gick jag i en liten allé. På ena sidan av gång- och cykelbanan upptäckte jag fruktträd. Gick jag i nåns före detta trädgård, tro..?

Höstträd längs gång- och cykelbanan, men till höger noterade jag fruktträd.

Jag pinnade på rätt bra idag, men slog inga hastighetsrekord, som sagt. Det viktiga för mig är fortfarande att komma ut och få ljus och frisk luft – och att komma hemifrån. Eftersom jag har (haft) problem med båda mina fötter – hälsporre på den ena, snedtramp med uttänjt ledband som följd på den andra – vågar jag inte gå för långt ifall jag inte fixar att gå tillbaka. Dessutom gör sig yrseln påmind då och då. Idag gick det emellertid hur bra som helst.

Vi pinnade på, mina ben och jag.

Inte heller var jag det enda svinet som var ute. Jag noterade ett och annat på min färdväg. Inte vet jag om jag tyckte att det var så snyggt heller…

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte?

I en trädgård såg jag toppen av en lekstuga, troligen. Jag undrade hur många tusentals lekar som lekts och sagor som berättats där inne…

Hur många lekar har lekts här inne, tro?

Så anlände jag till Den Hemliga Trädgården. Grinden stod vidöppen – det är som om husen och trädgården ropar på mig…

Grinden stod öppen som om huset och trädgården ropade på mig.

Faktum är att jag såg att man till och med kan köra in med bil! Tomten måste vara hur stor som helst, för det var ingen liten garageinfart utan en väg.

En väg in!

Jag passerade. Vågade inte bli stående. Tänk om nån som bor där ser mig och tycker att jag snokar!

Runt hörnet höll en husse på att klippa häcken. Jag blev utskälld av hans lilla hynda, en rätt ynklig lite vakthund. Men jag noterade de sylvassa tänderna och hunden såg inte snäll ut. Det är första gången jag blir utskälld av en en fyrbening, dock, så lite förvånad var jag allt.

Gult och orange och blått mitt emot den ilskna hyndan.

Plötsligt var jag nästan hemma igen. Bara en sida bild – på ett träd, förstås!

Mörkrött mot blå himmel.

Medan jag har telefonerat med mamma, skrivit detta och ätit lunch bestående av frukt- och nötmix samt vatten, har tvättmaskinen jobbat på. Dags att hänga dagens tvätt. Den är faktiskt inte tjockis-svart utan ljus!..

*förr i tia = östgötska; betyder: förr i tiden

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland troll, vikingar och… nya vänner!

Ett inlägg om några timmars samvaro.

Äntligen blev den av, träffen – eller Tweetupen, som det visst heter! – med Anna och Åsa, två Twitterbekantskaper till mig. Anna och jag har träffats tidigare i Stockholm, men den här gången hade vi dragit med Åsa till Uppsala.

Vädret blev kanon så i stället för att luncha på stan sågs vi i Gamla Uppsala. Bland troll och vikingar… (De där trollen de tycks fortsätta att förfölja mig! En del är så korkade att de också avslöjar sina namn för andra… Mer än vad jag har gjort…)

Bland troll och vikingar…

Lunch intogs på Odinsborg och den vänliga Anna bjöd mig på den som tack för taxichaffisandet..? (Det hade jag gjort gratis!) Det blev ett engagerat samtal vid matbordet, det är onekligen spännande att träffas tre personer som jobbar inom samma gebit fast på olika håll och på olika sätt – en av oss egenföretagare, en av oss konsult på väg till anställning (tummar hålls!) och en av oss arbetssökande före detta anställd…

Efter lunchen skuttade vi upp på en av högarna. En mansperson lyckades ställa sig i vägen typ hela tiden när jag skulle fota mina gäster, men till sist gav jag upp och photoshoppade bort honom. Kvar är bara hans skugga till höger i bild. Vid orange pil den typiska Uppsalasilhuetten!

Anna och Åsa i motljus, Uppsalasilhuetten vid orange pil och skuggan av en man.

Högarna är verkligen urhäftiga… Jag kan inte ta nog med foton på dem…

Häftiga kullar, va?!

Vi kom både upp och ner helskinnade. Det är så häftigt att stå där uppe och kika ut…

Gamla Uppsala högar i motljus.

Efter bergsbestigningen tog vi en kort tur fram mot kyrkan. Vi såg ett brudpar som fotograferades, så vi gissade att det skulle bli bröllop.

Gamla Uppsala kyrka.

Underligt, men… trollen hade letat sig ända in i kyrkan också. Jaa, troll spricker i solljus så där har jag ju skälet!

Troll till och med i kyrkan.

Våra misstankar om bröllop bekräftades, för inne i kyrkan höll kyrkvärdarna på att dekorera bänkarna med små buketter. Vi hann i alla fall titta lite på kyrkan invändigt. Jag tände ett ljus för pappa och för Karin. Pappa skulle ha fyllt år i oktober och i början av månaden är det ett år sen vännen Karin gick bort.

Små buketter vid varje bänkrad i kyrkan.

Tanken var att avsluta med en tur på Disagården. Dessvärre möttes vi av ett stort hänglås på grinden. En skylt utanför gården deklarerade

Stängt för säsongen!

Och därmed avslutade vi med en promenad tillbaka till bilarna. Anna fick skjuts till tåget och jag hoppas hon kom med ordentligt. Åsa vet att hon kan ringa om motorn skulle skära eller en rem skulle råka gå av…

Nu tar vi snart lördagskväll och jag ska bege mig till Himlen. Vad ska du göra i kväll? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet att jag gillar att få min nyfikenhet stillad.

Livet är kort.

Read Full Post »

I rörelse den 15 september 2012

Dagens I rörelse är ett citat ur en dikt av Erika Nordenhagen.

Stanna en stund
för ängarna är snötäckta.
Stanna en stund
vid min grind, den du har öppnat.
Ingenting, låt oss säga ingenting
med våra frusna kinder.
ingenstans, låt oss resa ingenstans
med vår ihopkrupna glädje. […]

Livet är kort.

Read Full Post »

Bakslag, korvhål och annat

I kväll kommer barnena hem! Därför stannade vi till vid Tokerian för att handla lite saker att stoppa i kyl, frys och skafferi.

• Detta gjorde mig glad vid dagens besök:
  Jag träffade Lena, som jag en gång jobbade i samma lokaler som!
• Detta gjorde mig irriterad vid dagens besök:
  Påsj**larna! De är alldeles för små. Detta innebär att man är PÅSOPTIMIST och stoppar för många varor i varje påse. Vad händer då? Jo påsarna går sönder, spricker etc. Idag gjorde min korv hål i en påse. Det tyckte Fästmön och jag i och för sig såg lite roligt ut.
• Detta gjorde Anna irriterad vid dagens besök:
  Jag påminde henne om att hon behövde köpa tandkräm och diskmaskinstabletter och sånt tycker inte Anna är roligt att handla!
• Detta gjorde Anna HYSTERISKT glad vid dagens besök:
  När jag skulle köpa en påse vid scanningskassan och fick ett bakslag av en grind eftersom påsj**larna är så idiotiskt placerade. AJ!

Vi har roligt nästan jämt! Har du/ni???

Read Full Post »

En ARG Tokeria-rapport!

Känsliga läsare varnas – detta är en ARG Tokeria-rapport!

Ja! Så här ARG ser jag ut.

                                                                                                                                                            Fint väder. Solen skiner. En liten promenad, kanske? Jorå! Ska bara, först. Och det var blanketterna. Vissa fält kan jag inte fylla i för jag vet inte vad jag ska skriva när man har blivit tvingad till en handling som man inte vill utföra. Dessutom, ve dig, VE MIG! rättare sagt, om jag kryssar i rutor på FEL sätt. För du ska inte tro att det är nån MÄNNISKA som granskar min ansökan om a-kassa. Det är maskiner. (Och maskiner klarar inte av vilka kryss som helst…) Människorna är väl fullt upptagna med att svara på frågor från ANDRA människor. Såna som ringer och inte begriper sig på blanketterna…

En lite argare Toffla efter blankettifyllning…

                                                                                                                                                         Nästa steg i humör-upptrappningen – eller ilska kännetecknas nog av humörnedgång – var vikning av tvättade lakan. Idag hade jag behövt vara minst två och haft minst åtta armar à två meter långa. Ingetdera gör en Toffla MYCKET frustrerad…

En ÄNNU lite argare Toffla efter lakansvikning
utan att se ut som en bläckfisk med aparmar…

                                                                                                                                                      Här kommer en ARG rapport från Tokeria-promenaden:

• Redan vid soprummet går promenaden fel! NÅN har inte stängt dörren efter sig och då VET man att det kommer in objudna soprumsgäster som frysande katter och gör allt möjligt. BAH!
• Slänger sopor – och inser att JÄTTEBRA, solbrillorna är på, men var är handskarna? Hemma! Orka gå tillbaka… Kallt = inte kul att promenera med kasse/kassar utan handskar på
• In på Tokerian. Slut på Små Vagnar. Jag blir skitsur! Mina axlar är TRÖTTA, men en Stor Vagn, som står LÅÅÅÅÅNGT ute på parkeringen, behöver jag inte. Liten Vagn rules! Blänger därför ilsket på alla shoppare som kommer med Liten Vagn OCH ser friska ut i axlarna.
• Äpplena är skitdyra och paprikan skitbillig. Man undrar vad det är för fel på den senare!..
• Och så alla dessa PALLAR med oupplockade varor i hela affären! Man kommer baske mig inte fram i vissa smala gångar.
• Två killar går och skriker åt varandra vid grönsakerna. Jag HATAR när folk skriker! Jag skriker bara tyst verbalt på bloggen.
• Och var i h-e har de ställt pastan nu då? Och VEM i glödheta vill köpa TRE (3) kilo? Jag är en eller två i mitt hushåll den här veckan. Dessutom hade jag ju ingen Liten J***a Vagn!
• Jaha! Inget fönsterputsmedel! Jag blir så sur. Jag har ETT fönster kvar att putsa hemma, men jag vägrar att göra det i Eldorados blask. Även en fattig Toffla har vissa krav på kvalitet.
• Batterier då. Jaha. En sort. Nej, TUR för Tokerian, de hade Duracell!
• Som vanligt obemannad scanner-kassa, men personal dyker ändå upp relativt snabbt. Jag HINNER med nöd och näppe ut genom grinden sen efter att jag har betalat. Det gör ONT att få den på sig – vilket man får om man inte SPRINGER ut direkt man har betalat.
• Frimärken köper man i kiosken. Men vad nu? Inga kölappar? Har man tagit bort det nyss införda systemet med kölappar? Ja jisses.
• Skithalt på vägen hem. Och kallt om fingrarna. Kassen skittung. Och F*N! 120 spänn kvar i plånboken. Lön? När då då?

Inte blev jag gladare av den här promenaden, inte…

                                                                                                                                                              Nej, nu får jag allt gaska upp mig och tänka på att Fästmön kanske kommer i morgon. Jag har lovat att hämta henne i Himlen om hon vill komma. Hon blir hemma från jobbet även i morgon och på torsdag är hon ledig, så det blir ett par dar till för henne att krya på sig. Och jag lovar att koka ihop nåt gott och näringsrikt till middag i morgon. Fast inget med citroner i, i vart fall… Man kan ju tro att jag har ätit citronsoppa idag, liksom… 😦

Read Full Post »

I survived!

Jorå, jag överlevde min lilla promenad. Eftersom jag är halvdement glömde jag NÄSTAN att ta de två überäckliga soppåsarna med mig till soprummet som jag hade tänkt, men som sagt, jag glömde bara nästan…

Inte blev jag injagad i soprummet av nån get heller och inte blev jag manglad av nån lastbil vid övergångsstället. Men fyyyy så sjuk (förkyld) jag känner mig…

Följande utspelade sig på Tokerian:

• En vimsmaja vars strumpor oskönt åkt långt ner i yttre fotbeklädnaderna syntes dra upp strumporna diskret. Detta misslyckades gruvligt.
• Samma vimsmaja trodde sig gå in genom en grind – men det var en återvändsgrind, så att säga. Ett tiotal personer bevittnade händelsen.
• Vid grönsakerna stod en kvinna och försökte väga sina frukter FRENETISKT. Hon höll på i säkert en kvart. Tills det observerades att vågen var trasig…
• Bland kexen sprang en högröstad flicka omkring med en mini-varuvagn. Den lilla tiggde än det ena, än det andra och dess moder såg mer och mer förtvivlad ut. Gav då den lill Onda Toffelögat varpå barnet tystnade och fogade sig äntligen efter sin moder.
• Vid hyllan med x hittade jag en Y som jag inhandlade i Zpresent till Q.
• I fyndhörnan hittade jag en skitful gul sak som jag trodde var ett halsband. Det var en hundleksak.
• En as-typisk flata eyeballade mig vid kassan. Jag eyeballade tillbaka, jag är ju också en typisk flata.
• I kiosken utanför köpte jag ett Krya-på-dig-kort till lilla mamma som har brutit ett revben eller två. Bad också om en trisslott med vinst varpå tjejen i kassan svarade

Javisst! Varsågod! Men vad säger jag?! Jag kan väl inte utlova nån vinst…

Ja idag var det äventyrligt så det förslår på Tokerian. Tänk vilket spännande liv jag har! Nu ska jag läsa kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga. Jag överlevde i vart fall, alltid något…

Read Full Post »

Betraktelse över barn

Ibland sitter jag i bilen och väntar utanför ett hus. Det är en ganska stor villa, lite gammeldags, med hyfsat stor trädgård till. Där finns gräs, fruktträd, blommor och buskar. Ibland ser jag barnen som bor där. De leker i trädgården. Grinden står oftast öppen.

Barnen har en mamma och en pappa. Mamman har en bred bak och ett lika brett leende. Hon tycks ALLTID ha tid att lyssna till sina två barn. Hon lyssnar AKTIVT, har jag sett på munrörelserna. Det vill säga, barnen berättar nåt, hon frågar och barnen svarar. Pappan är inte hemma lika ofta och hans bak är inte lika bred, men han ler också alltid. Alltid. Och klappar. Klappar på barnens huvuden med mjuka händer. Händer som håller händer, inte höjs för att… slå.

Händer som håller händer.

                                                                                                                                                     Utan ett bekymmer i världen ser jag barnen skratta och stoja och springa omkring i sin trädgård, utanför sitt hus inne i vilket mamma och kanske också pappa finns. Trygga barn. Inte en tanke på att nåt kan slå sönder bilden. Inte en fundering över att glasets ram kan krascha genom att bilden far i golvet – med vilje eller utan.

Jag önskar dessa barn en lång barndom. En lång och trygg barndom med oändliga berättelser för sina leende föräldrar.  Och en öppen grind. Alltid en öppen grind.

Alltid en öppen grind.

Read Full Post »