Read and weep – eller gråt och bli glad

Ett smått fundersamt inlägg om gråt av olika slag.

---

 

Att gråta är hemskt, men efter ett tag tycker jag att det känns bättre.

I morse läste jag en TT-artikel om att en faktiskt mår bättre när en har gråtit. I alla fall om en ska tro på holländska forskare som har gjort en studie på 60 lättrörda personer. Deltagarna fick se två sorgliga filmer och gradera sitt humör före samt tre gånger efteråt. Resultaten visade att knappt hälften grät och förstås mådde sämre direkt efter filmvisningen. Efter 20 minuter låg humöret på samma nivå som innan. Och efter en och en halv timme mådde de till och med bättre. Vad det beror på utredde inte forskarna. Men kanske kan det vara så att det helt enkelt är bra att gråta..? Personligen avskyr jag att gråta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt mår bättre efteråt. Vad tycker DU om att gråta???

Den här bloggen låg på en hedrande åttonde plats idag strax före lunch.

Att ligga i topp är inte alltid en välsignelse. Men Uppsala kommun har hamnat på tionde plats på en lista över hur bra kommunerna är på att nå sina användare på Fejan. Men Enköpings kommun är faktiskt bättre och hamnar på andra plats, nåt som nämns liksom i andra hand i lokalblaskan. Hur kunde Uppsala kommun hamna på tionde plats? Analysföretaget Smampion (vars webbplats inte bedöms som säker av mitt antivirusprogram…) bevakade landets 172 kommuner på Fejan under sommaren och kollade vilka som växer mest (flest följare?), är mest aktiva och engagerar flest följare. Kommunen får gott betyg vad gäller responsivitet (att de svarar), men också för att följarnas frågor hanteras tydligt och trevligt. Det är ju bra. Att Uppsala kommun är bra på Facebook. Men alla finns ju inte på Fejan. Hur står det till i verkliga livet? En sån som jag undrar hur många ÅR det ska ta innan yngsta bonusdottern får svar på sitt ärende, som gått från anmälan till Skolinspeketionen via klander av kommunen från Skolinspektionen till ett skadeståndskrav. Nu har det gått över ett år… Men Enköpings kommun då? Jo, kommunen står för många informationsrika inlägg, inläggen är positiva och varje inlägg delas av minst tio personer (kommunanställda?). Positivism är ju bra, har en hört. Därför delar jag (!) en skärmdump av en annan topplista där den här bloggen ligger på åttonde plats. (Jag tog skärmdumpen idag klockan 11.42.) Det tycker jag är rätt bra med tanke på att jag varken har barn eller sjukdom, är nån fena på matlagning (totalt ointresserad, dessutom) eller skriver om inredning. Vad tycker DU om topplistor??? Skratt eller gråt??? Sött eller salt???

En tand kvar i käften… Jaa, snart är en där…

En fråga som har fått mig att gråta av ilska ibland är varför tandvård inte ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Är inte tänderna en del av kroppen, kanske? Visst, en del får dåliga tänder för att de inte sköter om dem. Men det finns rätt många människor som inte sköter om resten av sin kropp heller och får fetma, magsår, KOL, hjärtinfarkt med flera sjukdomar som behandlas och omfattas av högkostnadsskydd. Wictor Deverot Hasselmark är bara 21 år, studerande och till på köpet sosse. Detta till trots har han skrivit en väldigt bra artikel på DN Åsikt där han menar att tandvården bör likställas med sjukvården och tillämpa samma högkostnadsskydd. Ja, Wictor Deverot Hasselmark har fyllt 20 och efter en har gjort det är tandvården inte längre gratis. Och tandvård är dyrt! Visserligen finns det idag även ett högkostnadstak för tandvård, men det är ändå patienten som får betala mest. Eftersom Wictor Deverot Hasselmark studerar blir det väldigt dyrt för honom när han ska laga tre visdomständer. Lika dyrt som det blir för mig som har a-kassa. En jämförelse visar att studerande har lika mycket i studiemedel per månad som en arbetssökande med a-kassa. Och för den som jobbar och har lön – men den har ju lite mer att röra sig med. Tandvård har under många år varit på väg att bli en klassfråga IGEN. Det har jag tänkt och känt under ganska lång tid nu. För jag behöver åtgärda flera tänder – och då snackar jag inte tandblekning! – men har inte råd med det. Så vad tycker DU??? Är tänderna en del av kroppen och om du tycker det, bör de som sådana inrymmas i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård???

Nu har jag gett dig lite att fundera på medan jag gör annat. Svara gärna på mina frågor i texten i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En mugg kaffe och lite så

Ett väldoftande inlägg.

---

 

En senapsmugg med kaffe är en fin belöning.

Det finns väl inget som doftar så härligt som nyperkolerat kaffe? Det skulle möjligen vara nykokt kaffe eller nybryggt, dårå. Igår när jag kom hem från min söndagspromenad slog doften emot mig när jag klev in genom ytterdörren. Underbart! En senapsmugg* (!) med kaffe blir inte enbart belöningen efter en promenad utan också efter morgonens administration och hushållssysslor. En Toffla behöver nämligen ha lite morötter på sin krokiga stig, inte enbart piska sig. Nu äter jag inte morötter, så de får anta formen av kaffe.

Dagen jag vaknade till idag är en kylig en. Termometern visade nära sex minusgrader. Nu har kvicksilvret stigit till minus tre. Dessvärre behöver jag ge mig ut i kylan, men inte förrän till kvällen och dessutom i ett roligt ärende: jag ska hämta äldste bonussonen och åka och byta en födelsedagspresent som han fick. Det är alltid roligt att träffa Johan på egen hand. Extra roligt blir det också när det inte är jag själv som behöver prova kläder utan andra! Sån är jag – det vill säga totalt ointresserad av kläder och mode. Johan är emellertid likadan, så det kan bli en intressant stund i kväll. Det är skönt att han inte är fyra år utan ett par decennier äldre.

Jag trodde att jag hade rensat Annas kakfat, men…

Innan jag träffar Johan borde jag försöka äta middag och tanka bilen – i den ordningen. Men jag hade tänkt våfflor idag och det funkar inte. Det tar nämligen för lång tid att fixa våfflor och framför allt att äta dem. Efteråt är jag så däst och fyrkantig att jag knappt orkar gå från bordet till diskbänken. Än mindre åka till Stormarknaden och byta ett klädesplagg. Nåja, det finns väl alltid nån snabbmat att tillgå om så skulle vara. Sen har jag hört att kakfaten hos Fästmön inte är helt rensade än, trots att jag gjorde mitt bästa i lördags. Kanske kan bli nån liten godbit där om det hinns med – jag måste vara hemma igen till klockan 21. Vill inte missa premiäravsnittet av Jordskott, nämligen, på SvT 1.

Jag hade en skön vilohelg, vilket behövdes. Den passerade förvånansvärt snabbt också, vilket mina ensamma helger inte brukar göra. Kanske var det för att jag fyllde den med en och annan mugg kaffe och lite så. Viss nytta gjorde jag, för jag lät min tvättmaskin jobba ett par gånger. Med hjälp av herr Muskel lekte jag sen rörmokare i handfatet i badrummet. Jag får anse mig vara nöjd med resultatet.

Nu visar mina klockor snart halv tio. Solen tittar fram och jag har hela dan på mig att..? Men vad ska DU göra idag??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag alltid!

* Jag dricker alltid kaffe i en brun mugg från Höganäs, en mugg som det var Apotekssenap i till jul ett år. På bakluckeloppis hittade jag sen ett antal likadana muggar för en tia. Kommer du till mig på fika är risken stor att du också blir bjuden på kaffe ur en före detta senapsmugg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Denise Rudberg

Ett inlägg om en TV-serie.

---

Mina onsdagskvällar fortsätter i samma stil: Jag kollar på Deckarna. Av de sex deckarförfattare som har samlats på värdshuset var det Denise Rudbergs tur att bli skärskådad i afton. Om henne vet jag typ ingenting. Jag har inte läst nån av hennes böcker.

Om Denise Rudberg visste jag ingenting innan jag såg på programmet.

Denise Rueberg har gjort sig känd på en genre som inte intresserar mig så särskilt mycket: chick-lit. Jag har gett mig på några av de mest kända utländska författarna som har skrivit den typen av böcker, men det hjälper inte – jag är totalt ointresserad. Kanske är det därför jag hittills har dissat att läsa nåt av Denise Rudberg..? Den genre hon skriver nu kallar hon själv

elegant crime.

Och jag tycker nog att det låter lite… töntigt. Eller i vart fall inte som min stil. Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag efter kvällens avslöjanden får en annan bild av Denise Rudberg. HON är nämligen inte töntig. Det visade hon redan som femtonåring när hon packade sin väska och drog – av skäl som hon ger vissa obehagliga glimtar från under programmet.

Det hon berättar om Författarförbundet får mig att pysa av ilska. Ett fack ska väl måna om medlemmar och om dem som vill gå med, inte avslå ansökningar på grund av tycke och smak?!

Om genrebytet säger Denise Rudberg att hon ville gå vidare. Hon tyckte att det blev tjatigt med chic lit och ville skriva böcker med mer samhällskritik. Då är deckare den perfekta genren.

Programmet om Denise Rudberg blev väldigt hattigt. Ett skäl till det var att Katarina Wennstam, som suttit tillsammans med Christoffer Carlsson och skrivit en kortroman där Denise Rudberg var mördare, föll ner för en trappa och skadade sig. Det blev ambulansfärd till röntgen, så Roslunds, Hellströms och Anna Janssons romanprojekt fick vi aldrig riktigt höra.

Toffelomdömet blir medel. Programmet blev för rörigt och jag hade svårt att få en bra bild av författaren.

Nästa gång är det Christoffer Carlsson som ska utredas.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Etthundra jobb

Ett inlägg om jobbsökeri.

---

 

Nu ska jag skriva om mitt jobbsökeri igen. Jag hör redan folk sucka och stänga ner inlägget. Gör det ni, som har ert på det torra. Själv får jag göra allt utom att stänga ner. Att söka jobb är en heltidssysselsättning, vilket de flesta, som inte har varit i den situationen nyligen, inte förstår. Du har krav på dig från framför allt a-kassan att du ska söka tillräckligt många jobb för att få ersättning från a-kassan. Exakt hur många jobb du måste söka anges inte. Men tycker a-kassan att det inte räcker blir man utan pengar. Jag har för övrigt den högsta ersättning man kan ha från a-kassan. Den ger mig 9 900 kronor i månaden. Det är mindre än en tredjedel av lönen jag fick så sent som i juni. Ersättningsnivån har inte höjts på tolv år.

Idag har jag sökt exakt 100 jobb sen jag blev arbetslös den 1 juli.

Arbetsförmedlingen är den myndighet som kontrollerar de aktivitetsrapporter du skriver och skickar in en gång i månaden. I dessa rapporter ska du ange vilka jobb du har sökt, om du har varit på intervjuer och andra saker som har med ditt jobbsökeri att göra. Jag undrar ofta om nån på Arbetsförmedlingen läser dessa rapporter. Troligen inte. Misstänker starkt att min handläggare där inte gör det – oavsett om hon nu heter Alexandra Norlén eller Handan Gül (jag har fått olika bud av Daniel Strömblad som skrev in mig som arbetssökande den 1 juli. Eftersom handläggarna inte vill ha nån kontakt med dem de är handläggare för har jag inte hört nåt från nån av dem. Att de inte vill ha kontakt utgår jag därför ifrån eftersom de inte hör av sig.)

Idag har jag sökt exakt 100 jobb sen jag blev arbetslös den 1 juli. Det blev 70 ansökningar totalt i juli och hittills i augusti är jag uppe i 30. I mitt eget poängsystem har jag också gjort andra jobbsökaraktiviteter som har gett poäng, till exempel nätverkat, registrerat mig i olika kandidatbanker hos bemanningsföretag, blivit intervjuad etc. Ett sökt jobb ger en poäng. En intervju ger förstås högsta poäng, det vill säga tre. Det är en dags delmål att uppnå tre poäng. Detta för att det krävs uppladdning och påläsning inför en intervju, själva genomförandet samt sammanfattningen efteråt (ibland på bloggen, ibland per telefon till bemanningsföretag om tjänsten går via ett sånt).

När man söker så många jobb som jag gör får man också många nej. Bara sen jag började skriva detta inlägg har två nej trillat in. Då gäller det att inte ge upp. Att ge sig på det igen, leta spännande tjänster att söka och skriva ännu bättre ansökningar.

Men om du tror att det är lätt och det är en loj och skön tillvaro att vara arbetslös, då tror du fel. Om du dessutom tror att jag är totalt ointresserad av min omvärld tror du också fel. Men för att omvärlden ska existera i min värld behöver jag en grundtrygghet som jag inte har idag. Jag begär inte att den som inte kan eller vill förstå ska förstå. Däremot vill jag att du ska veta att jag inte bara en gång utan flera har varit beredd att fatta dumma beslut och ta felaktiga språng. Spydiga ord och uttalanden hjälper inte precis utan gör det lättare att tänka fel. Jag kräver inga applåder, jag vill bara ha lite respekt för min person. Och kanske ett uns av… omtanke och intresse..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fisk, färger och friends from way back when

Ett inlägg om den Tofflianska lördagen.

Idag har jag slagit rekord! Ja, inte i hastighet, men i längd: jag gick 4,2 kilometer. Det var en rolig tur, för vädret var underbart och jag träffade en gammal vän från förr i tia*.

Men först skjutsade jag Fästmön till jobbet och så var jag på Tokerian och skenade fram och tillbaka som om jag aldrig hade varit där förr. Jag hittade fisk till bra pris och köpte både torsk och lax. Mums! Men i kväll får den gode Dr. Oetker fixa min middag – quattro formaggi-pizza.

Himlen är blå idag!

Idag är det en sån där fantastisk höstdag som bara vissa dagar är! Himlen är blå och solen skiner. Det var så varmt att jag kunde promenera iförd endast t-shirt och tunn luvatröja. Solbrillorna satt på näsan, förstås, för höstsolen var stark.

Gult och blått…

Dagens dominerande färger var gult och blått. Påminde lite om den gigantiska banderoll jag fick igår på ICA Heidan när jag handlade. Det var visst nåt sportevenemang på kvällen… (Ja jag vet vad, men är totalt ointresserad.)

Promenadens höjdpunkt var emellertid varken sol eller färger utan den gamla vännen jag mötte! Egentligen en vän till en vän, men allas vänner blev våra gemensamma vänner. Det var på 1980-talet när jag bodde i studentkorridor. Så nu fick jag både H:s mobilnummer och vår gemensamma vän R:s. R har jag inte sett sen h*n gjorde skandal och rymde med ”sin kusin”… Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska skicka ett sms och vad jag ska skriva till R i såna fall.

Ungefär vid dessa träd möttes vi.

Jag rundade och hamnade på vägen mot Den Hemliga Trädgården. Men först gick jag i en liten allé. På ena sidan av gång- och cykelbanan upptäckte jag fruktträd. Gick jag i nåns före detta trädgård, tro..?

Höstträd längs gång- och cykelbanan, men till höger noterade jag fruktträd.

Jag pinnade på rätt bra idag, men slog inga hastighetsrekord, som sagt. Det viktiga för mig är fortfarande att komma ut och få ljus och frisk luft – och att komma hemifrån. Eftersom jag har (haft) problem med båda mina fötter – hälsporre på den ena, snedtramp med uttänjt ledband som följd på den andra – vågar jag inte gå för långt ifall jag inte fixar att gå tillbaka. Dessutom gör sig yrseln påmind då och då. Idag gick det emellertid hur bra som helst.

Vi pinnade på, mina ben och jag.

Inte heller var jag det enda svinet som var ute. Jag noterade ett och annat på min färdväg. Inte vet jag om jag tyckte att det var så snyggt heller…

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte?

I en trädgård såg jag toppen av en lekstuga, troligen. Jag undrade hur många tusentals lekar som lekts och sagor som berättats där inne…

Hur många lekar har lekts här inne, tro?

Så anlände jag till Den Hemliga Trädgården. Grinden stod vidöppen – det är som om husen och trädgården ropar på mig…

Grinden stod öppen som om huset och trädgården ropade på mig.

Faktum är att jag såg att man till och med kan köra in med bil! Tomten måste vara hur stor som helst, för det var ingen liten garageinfart utan en väg.

En väg in!

Jag passerade. Vågade inte bli stående. Tänk om nån som bor där ser mig och tycker att jag snokar!

Runt hörnet höll en husse på att klippa häcken. Jag blev utskälld av hans lilla hynda, en rätt ynklig lite vakthund. Men jag noterade de sylvassa tänderna och hunden såg inte snäll ut. Det är första gången jag blir utskälld av en en fyrbening, dock, så lite förvånad var jag allt.

Gult och orange och blått mitt emot den ilskna hyndan.

Plötsligt var jag nästan hemma igen. Bara en sida bild – på ett träd, förstås!

Mörkrött mot blå himmel.

Medan jag har telefonerat med mamma, skrivit detta och ätit lunch bestående av frukt- och nötmix samt vatten, har tvättmaskinen jobbat på. Dags att hänga dagens tvätt. Den är faktiskt inte tjockis-svart utan ljus!..

*förr i tia = östgötska; betyder: förr i tiden

Livet är kort.

Read Full Post »

Alla borde ha en Anna i sitt liv

Om det är nån som kan få mig att både tänka nyanserat och att skratta när många saker i livet är tuffa, så är det Anna. Anna, den mest älskade fästmön. Igår eftermiddag åkte vi in till stan för att äta tidig thaimiddag. Bra och prisvärda bufféer hittade vi på Thai Village mitt i stan. Däremot lämnade servicen ett och annat att önska…

Maten var supergod. Jag provade sesambollar och dumplings för första gången!

En i personalen var totalt ointresserad av sina arbetsuppgifter – periodvis. Samtliga gäster som anlände fick BE om att se menyn – alla ville ju inte ha buffé. Sen satt h*n och mobilsurfade mitt i restaurangen vid ett bord. Men hallå! Och när vi skulle gå hann vi knappt resa på oss innan Mobilsurfaren plötsligt fick eld i baken och trängde sig fram till vårt bord för att plocka disk. Vi är ju inte några små damer, så vi gav upp försöket att kränga på oss jackorna och tog med dem för påsättning utanför restaurangen. Ville ju inte riskera nån porslinskrossning.

Vaniljglass och konserverad frukt tog jag till dessert, men det fanns också friterade bananer.

Men som sagt, maten var supergod! Jag var modig och provade två för mig nya saker – sesambollar och dumplings med kyckling och grönsaker. Anna vågade först, sen vågade jag. Anna hade förresten en egen liten show. Hon är en sån… entertainer… Se bara!

Anna showar

Först äter vi lite…

Gott det här, ser du!

Sen äter vi lite till…

Banta? Va?

Och sen kan vi inte hålla oss för skratt för att fotografen inte vill sluta ta bilder när vi stoppar saker i våra små söta pussmunnar.

Ha ha ha!!!

Så anlände vi till biografen. Det var en lååång promenad på… två minuter. Våra biljetter och biogodiset betalades av vännen Karin, som inte längre finns bland oss, och fru Klon. Tack snälla båda! Jag är för övrigt säker på att Karin sitter på ett moln där uppe och läser varenda rad jag skriver och nickar förnöjt när hon nämns och skakar på huvudet åt stalkern (som hon berättade för mig är ökänd). För nej, vännen, jag glömmer dig aldrig!

Vi var först i den lilla biosalongen och fick de två bästa platserna. Jag hade gott om tid att studera mina jeans.

Mina jeans.

Faktum är att vi var först väldigt länge, så jag trodde att vi skulle förbli ensamma.

Tomt var det här.

Men sen dök det upp två välförberedda brudar som hade läst in sig (!) på filmen/boken. De var fullastade med popcornbunkar och jag sa till Anna att hon skulle vifta lite med sin vänstra armbåge och välta ut popcornen om de inte slutade vara så förnumstiga prata. Men de slutade prata, tur för dem! Vidare var det en genomförkyld människa som snorade och snöt sig och spred sitt jävla virus så nu blir väl alla tio som såg filmen sjuka lagom till påsk. Sånt där tycker jag är oförskämt! Man stannar hemma när man är smittsam. Basta!

Två som inte heller hade vett att stanna hemma var ett ungt par som skulle ha behövt silvertejp (jag säger inte till vad, initierade människor förstår). Vi såg de redan i lördags och de var liksom redan då limmade vid varandra. MEH! Hångla kan man väl göra hemma likaväl som man kan snora? Dessutom satt killen och fipplade med ena stolen nära min så att det både lät illa och skakade om hela stolsraden. Tjejen tyckte att det var helt OK att sätta upp fötterna – med skorna på – på armstödet i stolen framför. Uppfostran? Nej, inte tillstymmelse till nån.

Om filmen kan du läsa i ett separat inlägg. Jag frös under hela föreställningen, så när vi kom ut var det skönt att få sätta på sig dunjackan. Vi ville båda fota ett upplyst träd, men ibland får en del av oss… stå tillbaka…

Anna Ren?

Vi hann hem lagom till den sjunde delen av danska Brottet på SvT1. Tio delar ska det bli totalt och ärligt talat tycker jag att serien är lite seg. Det händer nästan ingenting som för handlingen framåt. Men så klart jag är nyfiken på att få veta vad som har hänt med den kidnappade lilla flickan och skälet till att hon kidnappades.

I morse var det dags att skutta upp och jobba. Anna har ju haft ryggskott ett tag, så det var nog lite ovant att kliva upp för en arbetsdag. En lång sådan, dessutom. Jag ska försöka plocka upp henne på vägen hem innan jag åker och köper påsköl.

I kväll blir det korv till middag. Mitt kylskåp är ovanligt välförsett – också ett tecken på att jag har en Anna i mitt liv. De veckor hon bor hemma hos sig kan man möjligen skymta en gurkburk, några öl, fil och en ostbit i min kyl.

Välförsett kylskåp.

På onsdag kommer så mamma för att fira påsk med mig. Jag ska vara ledig på torsdag, nu är det slut med att jobba gratis och extra och svara på mejl på kvällar och helger och publicera hemsidor efter klockan 16. Det ska bli skönt att få vara ledig, men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart snart. Tänker ta delar av den här arbetsdagen för att ringa en del samtal, bland annat försöka få lite information från facket, vilket jag vet är i det närmaste omöjligt. Men jag måste försöka i alla fall. Vidare måste jag jaga nån på personal HR och så hoppas jag att jag får nån form av svar på det mejl jag skickade prefekten för en vecka sen där jag krävde ett förtydligande av anbudet, inte mera ludd. Men som sagt, det har gått en vecka och jag räknar inte med att få klara besked nånsin. Detta tär. Det tär så in i helvete.

Livet är kort.

Read Full Post »

Morgontitt i bladet

När jag kliver upp så här tidigt en ledig dag brukar jag ha svårt att somna om. Då tar jag med mig lokalblaskan i bädden och lägger mig och bläddrar. Nu ska du inte tro att den agerar insomningspiller, det var inte alls det jag menade. Jag läser och har det gott i sängen, bara, utan att somna.

Men det klart att jag också blir engagerad av det jag läser. Det är inte bara stavfel som irriterar mig…

Kollison, vad är det? (Ur dagens lokalblaska.)

Eller dåliga formuleringar och upprepningar av ord, nåt som gör det hela fantasilöst…

Två meningar efter varandra som börjar med det, för mig dessutom lite ålderdomliga, lilla ordet dock.

Eller att man slår sig för bröstet och gratulerar sig själv för en TV-kanal vars tablå jag inte hittar i papperstidningen, vars bild är kass på mina TV-apparater och vars streamade sändningar på nätet allt som oftast är sega. För att inte tala om innehållet, som vad jag förstår är till 90 procent sport – vilket bara det gör mig TOTALT OINTRESSERAD…

Är detta ”Upplands och Uppsalas egen TV-kanal”? Finns ens Uppland som beteckning längre, heter det inte Uppsala län? Vem vill se ”fnissanfall från programledarna”? Och vilka är ”var femte” samt var ligger ”vårt område”? Jag vet ingen som tittar på 24UNT…

Men nu ska jag inte vara sån. Det finns mycket bra i lokalblaskan också. Som till exempel Lisa Irenius artikel/krönika om att vi är så jädra tillgängligha och Sebastian Johans nyanserade och välskrivna recension av utställningen The Collector (i vilken han inte faller för det enkla greppet att totalt fokusera på könshårsdelen), för att nämna ett par texter på plussidan.

Och så finns, tack och lov, Staffan Wolters på UNT. Staffan Wolters är en lysande, grävande journalist som borde få all frihet i världen att göra det han är bäst på: gräva. Men gissningsvis är han också väldigt styrd av sin arbetsgivare. Jag tycker, med detta  i beaktande, att hans artikel om utredningen kring Sjukstugan i Backens avtal – eller inte – med den privata cancerkliniken här i stan är utmärkt. Fast att kalla utredaren utomstående är ju inte riktigt sant. Utredaren jobbar vid den paraplyorganisation inom vilken alla offentliga sjukstugor sorterar – i princip. Inte på pappret och inte organsitionsrutmässigt, men inofficiellt. Och då kan man inte benämna denne utredare utomstående.

Hur som helst, artikeln är utmärkt för den talar så tydligt om för läsaren hur korkade de är på Sjukstugan i Backen. Ett av argumenten mot ett avtal med kliniken är nämligen att

[…] Dessutom ligger UCC inte tillsammans med annan sjukvård som kan hantera akuta komplicerade kirurgiska situationer. […]

enligt artikeln. Men ett par meningar nedanför bemöter den privata klinikens ägare detta helt sjukt klart och enkelt:

[…] Det finns exempelvis samarbeten mellan sjukhus i Solna och Huddinge som kan skicka patienter till varandra om de drabbas av komplikationer. Det är två mil mellan dessa båda sjukhus medan vi har 500 meter[…]

Man kan inte låta bli att ta sig för sin panna, eller hur?.. Mer såna här artiklar, om Tofflan själv får önska. Artiklar som visar på rena dumheter inom verksamheter som du och jag betalar skatt till. Och mer Staffan Wolters, förstås!

Livet är kort. 

Read Full Post »