Fisk, färger och friends from way back when

Ett inlägg om den Tofflianska lördagen.

Idag har jag slagit rekord! Ja, inte i hastighet, men i längd: jag gick 4,2 kilometer. Det var en rolig tur, för vädret var underbart och jag träffade en gammal vän från förr i tia*.

Men först skjutsade jag Fästmön till jobbet och så var jag på Tokerian och skenade fram och tillbaka som om jag aldrig hade varit där förr. Jag hittade fisk till bra pris och köpte både torsk och lax. Mums! Men i kväll får den gode Dr. Oetker fixa min middag – quattro formaggi-pizza.

Himlen är blå idag!

Idag är det en sån där fantastisk höstdag som bara vissa dagar är! Himlen är blå och solen skiner. Det var så varmt att jag kunde promenera iförd endast t-shirt och tunn luvatröja. Solbrillorna satt på näsan, förstås, för höstsolen var stark.

Gult och blått…

Dagens dominerande färger var gult och blått. Påminde lite om den gigantiska banderoll jag fick igår på ICA Heidan när jag handlade. Det var visst nåt sportevenemang på kvällen… (Ja jag vet vad, men är totalt ointresserad.)

Promenadens höjdpunkt var emellertid varken sol eller färger utan den gamla vännen jag mötte! Egentligen en vän till en vän, men allas vänner blev våra gemensamma vänner. Det var på 1980-talet när jag bodde i studentkorridor. Så nu fick jag både H:s mobilnummer och vår gemensamma vän R:s. R har jag inte sett sen h*n gjorde skandal och rymde med ”sin kusin”… Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska skicka ett sms och vad jag ska skriva till R i såna fall.

Ungefär vid dessa träd möttes vi.

Jag rundade och hamnade på vägen mot Den Hemliga Trädgården. Men först gick jag i en liten allé. På ena sidan av gång- och cykelbanan upptäckte jag fruktträd. Gick jag i nåns före detta trädgård, tro..?

Höstträd längs gång- och cykelbanan, men till höger noterade jag fruktträd.

Jag pinnade på rätt bra idag, men slog inga hastighetsrekord, som sagt. Det viktiga för mig är fortfarande att komma ut och få ljus och frisk luft – och att komma hemifrån. Eftersom jag har (haft) problem med båda mina fötter – hälsporre på den ena, snedtramp med uttänjt ledband som följd på den andra – vågar jag inte gå för långt ifall jag inte fixar att gå tillbaka. Dessutom gör sig yrseln påmind då och då. Idag gick det emellertid hur bra som helst.

Vi pinnade på, mina ben och jag.

Inte heller var jag det enda svinet som var ute. Jag noterade ett och annat på min färdväg. Inte vet jag om jag tyckte att det var så snyggt heller…

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte?

I en trädgård såg jag toppen av en lekstuga, troligen. Jag undrade hur många tusentals lekar som lekts och sagor som berättats där inne…

Hur många lekar har lekts här inne, tro?

Så anlände jag till Den Hemliga Trädgården. Grinden stod vidöppen – det är som om husen och trädgården ropar på mig…

Grinden stod öppen som om huset och trädgården ropade på mig.

Faktum är att jag såg att man till och med kan köra in med bil! Tomten måste vara hur stor som helst, för det var ingen liten garageinfart utan en väg.

En väg in!

Jag passerade. Vågade inte bli stående. Tänk om nån som bor där ser mig och tycker att jag snokar!

Runt hörnet höll en husse på att klippa häcken. Jag blev utskälld av hans lilla hynda, en rätt ynklig lite vakthund. Men jag noterade de sylvassa tänderna och hunden såg inte snäll ut. Det är första gången jag blir utskälld av en en fyrbening, dock, så lite förvånad var jag allt.

Gult och orange och blått mitt emot den ilskna hyndan.

Plötsligt var jag nästan hemma igen. Bara en sida bild – på ett träd, förstås!

Mörkrött mot blå himmel.

Medan jag har telefonerat med mamma, skrivit detta och ätit lunch bestående av frukt- och nötmix samt vatten, har tvättmaskinen jobbat på. Dags att hänga dagens tvätt. Den är faktiskt inte tjockis-svart utan ljus!..

*förr i tia = östgötska; betyder: förr i tiden

Livet är kort.

Read Full Post »

Två prinsar på jobbet och ett läkarbesök

Den här dan blev helt annorlunda än vad jag hade tänkt mig att den skulle bli. Tyvärr är det så att jag inte är riktigt frisk än efter operationen. Nånting reagerar jag på i alla fall. Så jag fick börja med att ringa mottagningen när den hade öppnat och fick en tid klockan 14.

Jag försökte jobba bäst jag kunde på förmiddagen, men det gnavde och skavde och oroade. Dagens goda gärning utfördes i alla fall och det blev att låna ut ett par handskar till Johan. Man kan inte vara utomhus i den här kylan utan handskar. Jag satte honom även i lite arbete – ja, vi är ju jobbarkompisar numera. Som tack för det fick jag ta en bild. Så nu har jag två prinsar på jobbet – i alla fall på min anslagstavla!

Prinskorven och Kronprinsen på min anslagstavla på jobbet.

Bilrutorna behövde skrapas före läkarbesöket. Det var inte skönt för den skröpliga kroppen, men det gick. Det måste ju gå.

Först fick jag träffa en sköterska som tittade, kände, klämde och frågade. Sen en doktor som gjorde detsamma. Vi pratade om sprutor hit och dit. Ärret ser bra ut och rodnaden och upphöjningen var följsam och blev vit vilket tydde på att den inte var djup. Jag har i vart fall fått förhållningsorder och ska behandla det röda området under helgen. Får jag feber = akuten direkt. På måndag bör det vara bättre, annars blir det mottagningen igen. Eller akuten. Jag orkar fan inte vara sjuk mer… Men, det gäller att tänka positivt och jag ska behandla enligt doktorn och så får vi hoppas att fläcktyfusen har försvunnit till måndag morgon.

To be continued…

I kväll blir det lugna puckar. Jag glömde köpa nån mat, men jag har ju ätit lunch med S idag, lite impromptu, så jag får klara mig på det. Kanske hittar nåt i nån utgrävning om jag känner mig utsvulten.

Livet är kort. 

Read Full Post »

En bild

Det är nånting hisnande över bilden! Den gamla bilden på ett gäng byggjobbare som sitter på en blivande skyskrapa och äter lunch. Hur vågade de? Hur vågade de arbeta där uppe i himlen utan skyddsanordningar av nåt slag?

Två i gänget är svenska bondpojkar! (Bilden är från Scanpix och lånad från Aftonbladets hemsida.)

Den här bilden – och ytterligare en när gänget LIGGER ner på balken – har fascinerat mig. Jag gav bort bilden ovan i storformat till Fästmöns äldste när de nyligen hade flyttat till Himlen. Bilden när gänget vilar middag har jag själv i mitt vardagsrum, tyvärr i ett betydligt mindre format.

Inte har jag nån fascination för höjder, jag har snarare blivit allt harigare med åren. Det som är fascinerande är hur dessa unga män vågade vara där uppe och jobba.

Lite roligt var det idag att läsa i Aftonbladet att två i gänget är svenska bondpojkar! Britt-Marie Johansson Dufva kände igen sin pappa John på bilden. Bredvid honom sitter kompisen Albin. De båda är från Okome i Halland. Bilden togs 1932 under bygget av Rockefeller Center i New York. Vem som tog den framgår inte av nån av artiklarna, men Hallands Nyheter skriver så här:

[…] Den blir mer begriplig om man inser att det några meter framför och nedanför byggjobbarna förmodligen ligger ett plankgolv över järnbalkarna. Bilden togs som ett slags reklamfoto för bygget, en arrangerad bild där jobbarna låtsades ha sitt lunchuppehåll. Den publicerades i tidningen New York Herald Tribune. Än i dag träter man om fotografens namn, även om många håller på Charles Clyde Ebbets, en välrenommerad fotograf från de amerikanska sydstaterna. Men åtminstone ett par andra fotografer var med i fototeamet, så säker kan ingen vara. […]

Livet är kort. Och fascinerande.

Read Full Post »