Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘villa’

Ett frustrerat inlägg.


 

I morse kunde jag återigen konstatera att det inte är värt att jobba lite grann när man är arbetssökande och går på a-kassa – åtminstone inte om man är ärlig. Jag har angett att jag de senaste veckorna har utfört två (2) timmars arbete. I själva verket handlade det om 2 x 20 minuters jobb, det vill säga 40 minuter. För detta straffas jag av a-kassan Vision med såväl ekonomiskt avdrag som avdrag på det antal deltidsdagar jag har rätt (!) att arbeta. Det ekonomiska avdraget var på netto 300 kronor. Detta innebär att jag förlorar ekonomiskt på att jobba lite grann – jag tjänade nämligen 250 kronor netto (ja, jag skattar) på det arbete jag utförde. Fast pengarna jag har tjänat ser jag inte förrän jag har jobbat lite till – man betalar nämligen inte ut för låga summor… Vidare fick jag en halv dags (en halv arbetsdag = fyra timmar) avdrag på deltidsdagarna för 40 minuters jobb. Jag förlorade dagar när jag skulle kunna få ersättning också. Snacka om att det är ovärt att jobba – i vart fall om man är ärlig. Det blir väldigt svårt, bara, när man inget annat vill än att jobba. Som ”alla andra”…

himmel o vatten solnedgång201104253278

Solnedgång i Metropolen Byhålan.

 

10 Regnbågsros

En ros till alla modiga metropolitaner som firar Pride idag!

Jag kanske skulle ha stannat i Metropolen Byhålan. Inte gett mig av därifrån så snart jag blev 18 och myndig. Fogat mig i en tillvaro där jag säkert haft villa, en man som försörjer mig och barn. Som ”alla andra”. Men jag började kvävas där. Jag kunde inte leva som den jag var och jag hade aldrig kunnat leva i en villa om den inkluderade man och barn. Idag är det en historisk dag i Metropolen. Jag känner att jag borde ha varit där. Idag, den 18 juli 2015, hålls nämligen Pride där för allra första gången. Tänk, jag som flydde… Idag skulle jag ha kunnat komma tillbaka… Men inte helt riskfritt. Inte helt utan problem. För i kommentarsfältet till Byhålenytts artikel om Pride hade en man lämnat en kränkande, homofobisk kommentar. Givetvis anmälde jag den och VIPS! stängdes kommenteringen av. Jag hoppas att den här mannen inte är representativ för Metropolitanerna i gemen. Jag önskar er modiga Pridefirare

Happy Pride!


Här kan du läsa mer om Pride i Metropolen Byhålan:

Pridefestivalen behövs i Motala

Det blir Pride i Motala

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Karin Brunk Holmqvist
är en favoritförfattare ända sen jag läste Potensgivarna. Hon skriver roligt och med humor om äldre människor, utan att raljera om dem. Bara just roligt. Men när man har skrivit ett par riktigt bra såna böcker kan det bli svårt att nå upp till samma höjder igen. Och faktum är att jag tycker att författaren inte har lyckats lika bra med Surt sa räven om rabarberna som de tidigare böckerna.

surt-sa-raven

Om intriger i ett koloniområde.


Berta och Gunnar har sålt sin villa
efter många år och flyttat till lägenhet. Men de har turen att komma över en kolonilott. Där umgås de med sina nya vänner Hjördis och Konrad. Men även i ett stilla koloniområde blir det intriger. Gunnar börjar uppträda märkligt och Berta och Hjördis håller också på med nånting mystiskt.

Visst är det feelgood och skratt även i den här boken! Men inte bara. Historien är lite väl tunn. Dessutom tycker jag att gubbarna inte är riktigt snälla mot varandra. Att ljuga och skriva anonyma lappar gillar jag inte! Så kanske är det därför jag inte är lika förtjust i denna bok som i författarens tidigare. När det dessutom vimlar av korrekturfel i den här boken, drar det ytterligare ner det bra.

Medelbetyg blir det, men bara just…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


De flesta i min generation
– och kanske de något äldre – har nån sorts relation till Monica Zetterlund. I mitt bardomshem gillades hon inte av de vuxna. Nu när jag har sett filmen Monica Z. kan jag förstå det på sätt och vis. Monica var ovanlig. Hon var kvinna, ensamstående mamma, skådespelare, revyartist och en väldigt begåvad jazzsångerska. Inte nån vanlig kombination i 1960-talets Sverige.

Monica Z

Edda Magnason var en väldigt porträttlik Monica Z.


Den här filmen är en dramatisering
av en del av Monica Zetterlunds liv. Om den är biografisk eller ej kan man diskutera, men mitt intryck är att den ger ett rättvist porträtt av Monica Zetterlund själv liksom av en del personer som omgav henne. Filmen skildrar tiden strax innan hon slår igenom, när hon bor med dottern Eva-Lena hemma hos föräldrarna i Hagfors och sjunger jazz i Stockholm med Arne Domnérus band, samt ungefär tio år framåt i tiden.

Men när Monica har slagit igenom köper hon en villa på Lidingö och flyttar dit med Eva-Lena och Vilgot Sjöman, som hon är ihop med då. Det ges storslagna fester med många av dåtidens kändisar, såsom Beppe Wolgers, Povel Ramel och Hasse & Tage – samtliga ganska porträttlika originalen. Men mest porträttlik av alla är Edda Magnason som spelar Monica…

Genom hela filmen får vi bilder av Monica som den firade stjärnan, men också som dottern som söker sin pappas välsignelse – eller åtminstone godkännande. Filmen väjer inte för skildringarna av Monicas aptit på män eller förkärlek för alkohol. Scenskräcken vidrörs endast något, ryggproblemen inte alls. Man skulle kunna göra en riktigt lång film om Monica Zetterlunds karriär och liv, men man har valt att stanna vid en period på 1960-talet. En period som komprimerats ner till två timmar på bioduken.

Monica Z biljett

Filmen var värd pengarna!


Är det här en bra film, då?
Dum fråga! Jag hade inte tråkigt en enda stund under de dryga två timmarna. Filmen var väl värd de totalt 220 kronorna inklusive reservationsavgift för Fästmön och mig.

Den som betalade var emellertid min förra arbetsplats, från vilken jag fick ett presentkort på bio för ganska precis ett år sen samt delar av ett presentkort som återstod av alla dem jag fick till min 50-årsdag. Tack ET och tack Lena HaO!

Det kändes väldigt rätt att använda de sista presentkorten för just den här filmen. På sätt och vis en tribute till Monica, som skulle ha fyllt 76 år nu på fredag. Hon blev bara 68 år. Jag befann mig endast några kvarter ifrån hennes bostad när hennes liv ändades i en fruktansvärt onödig, förödande brand.

Om jag kunde, skulle jag ge femtusen Tofflor. Det blir bara fem, för det är maxantalet här.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg uti vilket Tofflan funderar över vad man får göra i sitt eget hem utan att riskera att bli åtalad.


Jag sätter skrattet i halsen
lite när jag läser om en man som åtalats för att ha gått omkring naken hemma i sin villa i Växjö. Lite… lustigt att gå omkring naken, kan jag tycka. Men lustigt tyckte en förbipasserande kvinna att det verkligen inte var! Hon har sett mannen stå naken vid fönstret fyra gånger. Två av dessa gånger hade kvinnan med sig sin make, som filmade det hela.

Men hallå… Är det inte nån som gör lite intrång här, eller va? Om man känner sånt obehag och känner sig sexuellt ofredad av en person som befinner sig inne i sitt eget hem – måste man då passera denna persons hem fyra (4) gånger – och dessutom stanna och filma två av dessa gånger??? Kvinnan tyckte för övrigt att mannen inte bara blottade sig utan att han onanerade. (Och det får man inte göra i sitt eget hem, heller dårå?) Den åtalade mannen nekade till onanin och hävdade också att hans avsikt aldrig har varit att blotta sig.

Nu friade tingsrätten mannen tack och lov. Men skälet till detta var att det finns en häck som delvis skymmer huset… Makalöst, säger jag! I sitt eget hem ska man väl för höge Farao och inom rimliga gränser få göra vad man vill?! Och vad är det för människor som glor på en annan, naken människa och dessutom filmar honom? Idioter, räcker inte till för att klassificera dem!

naken vid datorn
Den här mannen är inte naken. Han har tofflor på sig.


Ett liknande fall
kom upp i hovrätten där en man onanerat öppet framför sina grannar. Här bedömde rätten att hemmet var

en scen i det offentliga rummet.

Mannen menade att han hade glömt att dra för gardinerna. Mannen blev dömd. Och lite skillnad är det väl i detta fall, kan jag tycka. Personligen skulle jag aldrig göra nåt sånt, för det finns väl inget mer avtändande än grannar som GLOR? Nej, just det.

Vidare tycker jag att det var synd att flanörerna i Växjö inte i stället på film lyckades fånga misshandel i hemmet. DET hade nämligen varit nåt att anmäla och DET är betydligt vanligare i hemmet än män som går omkring nakna. Skäms på er, fluktare!


Livet är kort.

Read Full Post »

Vad händer när årstiderna tar slut – de är ju bara fyra – och man redan har lagt till en femte? Jo, Mons Kallentoft låter polisen Malin Fors leva vidare i Vattenänglar. Jag läste ut boken igår kväll.

Malin Fors lever vidare.


En morgon i september
kallas polisen Malin Fors till ett av stans – Linköpings – finare områden. I jacuzzin finns villans ägare, ett par, mördade. Men deras adoptivdotter från Vietnamn är försvunnen. Jakten på såväl mördaren som den lilla flickan blir intensiv. Samtidigt kämpar Malin Fors med sitt privatliv – försöken att skaffa barn med läkaren Peter, sin dotter Tove, som går på en internatskola och vill vara finare än finast och så är det detta med Malins alkoholism.

Tjolahopp! Mons Kallentoft har hittat tillbaka igen till den fina klass inom genren spänningsromaner som han en gång höll i början av årstidsserien. Jag var nämligen så besviken när jag läste den femte och avslutande delen, Den femte årstiden. Tillbaka är nu spänningen, de mördade själarnas oro, den skildringen av Malins kamp – och skildringen av fasansfulla brott som begås i nutiden. Brott där människor är handelsvaror. A child for a pig…

Det bara måste bli högsta betyg för Vattenänglar, det finns inget alternativ.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Folke/Gunnar (Aftonbladet kan inte riktigt bestämma sig i artikeln… Nu har Aftonbladet bestämt sig för att mannen heter Gunnar!) och Vera i Malmö ska sälja sin villa. Den ser ut som en vanlig tegelvilla på utsidan, men insidan…  Ja insidan, dårå, är ombyggd till ett slott!


Så här ser villan ut på utsidan. Bilden är lånad från Aftonbladets hemsida, men bilden är i privat ägo.


Det här huset är så makalöst häftigt
att jag nästan får lust att flytta till Malmö. Men utgångspriset, 3,3 miljoner, är nog redan passerat. Det har varit en första visning och då kom 25 familjer. Tyvärr verkar en del vilja bygga om så att de får plats att bo där med barn. Det här är ju verkligen inget barnhem, utan en vuxenvilla!

Kolla in bilderna i Aftonbladets bildspel här! (Du får blunda när du ser spekulanterna, det är ju husets insida som är intressant!)

Read Full Post »

Att sitta många år i fängelse och drömma om världen utanför är nåt jag kan förstå, men inte begripa vidden av. Jag har nämligen aldrig varit i den situationen. Två personer, som dessutom har suttit i fängelse i USA, är Rickard Flinga och Annika Östberg. Dessa två, för vilka drömmen om Sverige blev verklighet. Tom Alandh har gjort det igen: hans dokumentär om Rickard Flinga och Annika Östberg heter just Drömmen om Sverige och visades på SvT2 igår kväll. Fästmön och jag kollade på SvT Play i sängen lite senare.

Det går inte att låta bli att bli gripen av dessa två människoöden! Rickard Flinga och Annika Östberg brevväxlade för övrigt med varandra under 15 år när de satt i fängelse i USA och kontakten har fortsatt sen de kom till Sverige. Det hade varit lite intressant att veta HUR de två fick kontakt och hur det kom sig att de började skriva till varandra.

Rickard Flinga sköt en man och satt i fängelse i 20 år i USA. Hans svenska föräldrar hade nämligen utvandrat dit. Därför är han svensk medborgare – utan att ha bott i Sverige. Och när straffet var avtjänat utvisades han till sitt hemland, landet han drömde om, det land där han skulle bygga sin framtid.

Annika Östberg dömdes för dubbelmord. Efter 28 år i fängelse i USA kom hon till Sverige 2009. Den 2 maj i år blev hon fri. Även hon hade en dröm om Sverige.

Rickard Flinga blev frigiven år 2000. Med 350 lånade dollars på fickan anlände han till Sverige med en dröm om att bygga en ny framtid. Han var då 49 år. satsade hårt och snabbt hade han en familj med tre bonusbarn, villa och ett företag. Han höll föredarg och han skrev en bok, Iskallt och stenhårt (pocketutgåvan kom ut 2006, jag läste den 2007). Men det höll inte. Och sakta men säkert gick hans dröm i kras. Man har inte långt till tårarna när man ser filmen och hör hur han kämpar och gång på gång säger att han vill ha ett arbete och göra rätt för sig.

Till skillnad från Rickard Flinga har Annika Östberg fått ordentlig utslussningshjälp här i Sverige. Bland annat kom hon till Basta!, ett arbetskooperativ, förra året och där har hon jobbat med hundar.

Det har inte gått så bra för Rickard Flinga. Vi får bland annat se en stark scen där polis kommer för att vräka honom en skärtorsdag.

Annika Östberg har knappt börjat leva sitt liv i frihet än – fortfarande är hon kvar på Basta! Men hon har fått stor uppmärksamhet, bland annat förra året när hon var sommarvärd, nåt som många människor reagerade negativt på. Dessutom var hon med i en TV-version av detta ack så svenska radioprogram, Sommarpratarna. Men vad händer nu?

Det här är en angelägen film om två människor som hade en dröm om att bli fria och att bygga sin framtid i Sverige, drömlandet. Tom Alandh gör som vanligt en stark film. Ingen kan se den och förbli oberörd.

Missade du den igår? Filmen går i repris

SVT1 måndag 6 jun 2011 kl 02.10
SVT2 torsdag 9 jun 2011 kl 16.20
SVT2 lördag 11 jun 2011 kl 15.25
SVT24 onsdag 15 jun 2011 kl 20.00

Och så finns den förstås på SvT Play till den 5 juli.

Read Full Post »

Older Posts »